Från vänster: fotograf Bobo Olsson, författare Peder Edvinsson och Clas Källander själv. Foto: Bobo Olsson
En intressanta boken “Fjärilsmannen” som släpptes nyligen handlar om Clas Källander som i stort sett ägnat 60 år av sitt liv åt fjärilar. Vi har intervjuat honom och bokens författare, Peder Edvinsson.
Omslaget till boken “Fjärilsmannen”.
Idén om boken “Fjärilsmannen” kom efter att fotografen Bobo Olsson hört en kort radiodokumentär om Clas Källander som sändes 2008 i P1. Han övertygade Peder Edvinsson om att han måste lyssna på programmet.
– Till slut lyssnade jag på det och förstod vad Bobo hade fastnat för. Intervjun beskrev en person som inte kompromissade med sitt intresse för fjärilar på något sätt, han levde för att skaffa sig bättre koll på naturen och hade gjort så sedan 1955. Bobo och jag pratade mer och mer om att han var perfekt att göra en bok om.
Peder ringde upp Clas hösten 2014 och berättade om bokidén, eller rättare sagt halva idén. Peder vågade först inte avslöja att Clas själv och hans eget samlande skulle ha en betydande roll i boken.
– Jag sålde in det som en bok om nattfjärilar och att vi behövde en expert som kunde leda oss igenom det. Clas var skeptisk till att vara den experten, han hade fullt upp med fjärilar och jobb, men det slutade ändå med att vi åkte upp till honom norr om Uppsala och vi fick så småningom över honom på vår sida, så att säga.
Du och fotografen Bobo Olsson spenderade sedan nästan ett år tillsammans med Clas – hur var det?
– Vi gick in i det i tron att vi skulle träffa en inbiten samlare. Det fick vi också, men vi fick uppleva så mycket mer än det. I Clas hittade vi först och främst en snäll och spännande människa som vi hela tiden såg fram emot att få umgås mer med. Precis som fågelskådandet är fjärilssamlande som att få vara ett nyfiket barn igen, och att få uppleva det med någon som har en sådan stor kunskap om den världen och har en så bra inställning till världen i övrigt har varit helt fantastiskt. Vi förstod också att Clas samlande inte handlade om att fylla skåp med fjärilslik, utan att de långa fångstserierna blev en direkt avspegling av hur naturen mår. Deras data visar obönhörligen att gammelskogs- och jordbruksarter försvinner och att klimatförändringen är ett faktum genom att sydliga arter blir allt vanligare i Sverige. Förhoppningsvis har vi med boken kunnat visa upp en del av vad Clas och hans kollegor uträttar för naturen, den skulle kunna vara en hyllning till alla amatörbiologer som på egen hand driver eller har drivit projekt för att rädda våtmarker, pilgrimsfalkar, gotländska skogar och en massa annat, berättar Peder Edvinsson.
I boken framgår det tydligt att Clas lever ett intensivt liv med jobb, fjärilsexkursioner till spännande platser runt om i landet, sorterande, artbestämningar av insamlade fjärilar och mycket annat. Han hade ju knappt tid att medverka i boken, men till slut hittar han tid att svara på mina frågor.
Fångstnatt i början av juli vid en nedlagd gruva utanför Uppsala. Foto: Bobo Olsson
Kan du berätta om hur ditt stora fjärilsintresse började?
– Jag tror att jag redan från början var intresserad av allt som kröp, flög och krälade. När intresset började försvinner med minnet långt långt tillbaka. Vid sju års ålder fick jag grejer för att samla och preparera insekter i födelsedagspresent. Från början samlade jag på alla spektakulära insekter, vid tio års ålder insåg jag att det fanns för många. Därefter blev det mest fjärilar.
Vad är det som fascinerar dig så mycket med fjärilar?
– Skönheten, med oändliga variationerna i färg, form och storlek, biologin med varje art i sin nisch och alla med olika sätt att leva som hjälper mig att se mångfalden och också äventyret att söka, finna och kanske så småningom förstå ett litet hörn av naturen.
Arktisk igelkottspinnare. Foto: Bobo Olsson
Fjärilar kan tyckas vara nästan en oöverskådlig stor ordning med tusentals arter bara i Sverige. Har du några tips om hur man kan börja?
– Gör inte som jag! Börja med en begränsad grupp med lagom många arter, som det dessutom finns bra litteratur om. Gräv där du står – försök att lära dig känna igen alla arterna i området där du bor. Låt sedan reviret växa. Testa nya och fler metoder.
Om jag förstår det rätt har du i stort sett anpassat hela ditt liv efter fjärilar – kan du berätta om det?
– Hela mitt liv är nog att ta i, men visst har jag varit tvungen att rationalisera. Jag har alltid haft fler saker jag vill göra än vad tiden räcker till. Det är kanske inte så olikt de flesta andra människor. Jag har alltid tagit några veckor och många helger varje sommar då jag ägnar mig åt fjärilar på heltid. Det har blivit en livsstil att resa runt i min gamla cheva-van och leta fjärilar. Både sådana som finns och många som inte finns. Numera är det en alternativ existens som jag går in och ut ur och som finns parallellt med mitt vanliga liv. I min vardag har jag rationaliserat bort TV och Facebook etcetera. Där sparar jag flera timmar varje dag. Men jag är en mångsysslare och har fler intressen. Periodvis har jag faktiskt jobbat hårt med mitt lönearbete.
Under de 60 år som du ägnat dig åt fjärilar – vilka anmärkningsvärda förändringar har du lagt märke till när det gäller fjärilspopulationer, utbredning eller liknande?
– Det finns två parallella tendenser. Det ena är arter som blir ovanligare eller dör ut på grund av mänsklig aktivitet. Förlusten av naturskogen är tung och har skett under min livstid. De flesta ”taiga-arter” är illa ute och finns bara kvar som klena populationer i naturreservat och privat ägda skogar, som ligger avsides eller ägs av tillräckligt sturiga bönder.
Den andra tendensen är att en rad fjärilsarter har flyttat sin nordgräns upp till 80-90 mil sedan jag var barn. Många fjärilar som bara fanns sparsamt i södra Skåne när jag var tonåring är i dag vanliga upp till Norrlands kustland. Trenden är nog tyvärr att de fjärilar som försvinner är djur som har höga krav på sin livsmiljö, medan de som kommer är mest anpassningsbara generalister.
Kilskriftspraktmal. Foto: Bobo Olsson
Finns det några särskilt minnesvärda upplevelser som du kan delge?
– 1980 var förra århundradets mest fantastiska sommar i Lappland. Så här i backspegeln tror jag att vi som var med lärde oss mer om Lapplands fjärilar det året än vad vi gjorde resten av livet. Dagstemperaturen låg vecka efter vecka kring 30 grader celsius.
Har du några drömupptäckter eller liknande kvar som du skulle vilja uppleva?
– Jag har många drömmar, men de får förbli privata. Jakten på ”månskensarter” handlar om att lägga pussel med drömmar, fragment av fakta, teorier och känsla. Jag har alltid många olika idéer som jag testar parallellt. De stora drömmarna har jag lagt mycket jobb på, hoppas på att realisera och bevakar svartsjukt.
Vad är dina tankar kring boken ”Fjärilsmannen”?
– Jag var från början mycket tveksam inför tanken att lämna ut så här mycket av mig själv. Det är tryggast att ligga lågt och inte exponera sig. Samtidigt har jag alltid ansett det viktigt att inte bara samla på mig kunskap och döda fjärilar utan också att förmedla så mycket som möjligt av det jag lär mig till andra.
Jag är skyldig fjärilarna mycket, som jag bara kan betala tillbaka genom att min information används av mig och andra i arbetet med att bevara fjärilarna och de miljöer de behöver för att kunna överleva.
”Fjärilsmannen” kan kanske skapa intresse och bidra till att fler människor ser och bryr sig om de här djuren.
