“Surmesen” på Öland 2016, som Raritetskommittén (Rk) anser är en hybrid mellan azurmes och blåmes. Foto: Jens Stålberg
Fyra gånger har den lilla mesfågeln azurmes setts i Sverige. Men två av dessa fynd har underkänts eftersom de ansetts vara hybrider med blåmesar. Därför har fågelföreningen Club300 samlat in pengar för att avgöra om det stämmer.
Många fågelskådare samlar på så kallade kryss – helt enkelt fågelarter som ses inom ett visst geografiskt område. För många är Sverigekryss viktiga och ett väldigt uppskattat sådant är den sällsynta gästen azurmes. Därför var det många fågelskådare som blev besvikna när BirdLife Sveriges Raritetskommitté (Rk) bestämde att två av individerna var hybrider med blåmes och därför inte får räknas på Sverigelistan. Det handlar om azurmesen på bilden här ovan, som sågs på Öland hösten 2016 [läs mer], och azurmesen som sågs i Sörnoret utanför Åsele 1996.
Varför har deras beslut väckt så mycket känslor bland fågelskådare?
– Det väckte mycket frågor, inte minst eftersom ölandsfågeln blev godkänd i Finland men inte här, förklarar Yvonne Blombäck, ordförande för Club300, föreningen för fågelskådare som gillar att kryssa rariteter.
Tack vare en stor gåva från en av Club300s medlemmar har insamlingen nått över den kritiska gränsen på 50 000 kronor. Det gör att arbetet med en stor genetisk studie av azurmesens hybridisering med blåmes kan starta, under ledning av Martin Irestedt från Naturhistoriska riksmuseet. Syftet är att genetiskt bedöma i vilken utsträckning individer som inte är helt typiska har inslag av arvsmassa från blåmes. Avsikten är också att försöka avgöra om eventuella hybridinslag skulle kunna räknas som normal variation inom arten.
Sören Sahlin, som skänkte hela 25 000 kronor, utses nu till hedersmedlem på livstid i Club300, som tack för sitt generösa bidrag.
Underkännandet av två azurmesar ledde också till en diskussion om fältskådningens överlevnad. Hur ska man kunna veta vad man ser om det krävs DNA-analyser? För många blev nog azurmesen droppen.
– Det kommer alltid finnas tveksamheter och fåglar som inte kan artbestämmas i fält, men vi får inte hamna i ett läge där DNA måste samlas in. Det är en ständigt levande diskussion bland våra medlemmar i Club300, säger Yvonne Blombäck.
Eller som Martin Irestedt uttryckte det i sitt upprop för insamlingen ihop med Club300:
– Frågan för Rk blir då hur mycket “hybrid” en fågel får vara för att vara kryssbar? Själva är dom ca två procent neandertalare! Samt, ska fåglarna från Sörnoret och Öland utifrån en sådan måttstock klassas som “surmesar” eller azurmesar? Vi själva tror på det senare! (Och tycker att Rk består av de förstnämnda.)
Finns det andra arter som kan bli aktuella för DNA-studier om den här forskningen blir framgångsrikt?
– Inte nu, men det kan absolut bli aktuellt, säger Yvonne Blombäck. Club300 har skänkt pengar till DNA-analyser tidigare, men då för enstaka individer efter ansökan. Aldrig en så här omfattande studie.
Skulle du säga att möjligheten att knäppa Raritetskommittén på näsan i den här frågan varit en viktig motivation för att få in pengarna?
– Nej vi ser det inte så som förening. Om det finns enskilda medlemmar som har den tanken när de skänker pengar kan jag inte svara på.
Läs även:
• Natursidans guide till fågelskådning
• Analys av fågelskådare inte något för den lättkränkta
• Fågelskådning med enbart muskelkraft – en rörelse som växer
• Karta över Sveriges bästa platser för fågelskådning
