Hur påverkar matning och holkar fågelfaunan?

Forskare från Storbritannien skriver i en artikel att vår önskan att mata fåglar kan göra att flera vanliga arter gynnas medan vissa sällsynta arter missgynnas.

LÄS ÄVEN: • Så skapar du en bra fågelmatning

Studien, med den dramatiska titeln “Killing with kindness”, är publicerad i Biological Conservation. Den tar upp att det faktum att Storbritannien har i snitt 100 fågelmatningar per kvadratkilometer och att det finns ungefär 5 miljoner fågelholkar i landet. Att det finns så mycket mat att tillgå och fler bostäder påverkar naturligtvis fåglarna i omgivningen.

Forskarna menar att det som kan ske är att vanliga arter vid fågelmatningar, så som talgoxe, nötväcka, blåmes och halsbandsparakit (den sistnämnda har ökat enormt i Storbritannien), gynnas så kraftigt att det i sin tur drabbar fågelarter som inte besöker fågelmatningar i så stor utsträckning. Det gäller enligt forskarna till exempel entita, talltita, mindre hackspett och grönsångare. När de får ökad konkurrens från fågelmatningsarterna kan de få allt svårare att klara sig, menar forskarna bakom studien.

Minskar även i Sverige

Även i Sverige minskar entita, talltita och mindre hackspett. För entitan nämner SLU Artdatabanken att ökad konkurrens från blåmes kan vara en faktor, men för alla tre arterna är kalavverkningar och borttagandet av död ved och gamla träd ett större och viktigare problem.

De finns till exempel en studie som visar att den största orsaken till att entitor misslyckas med häckningen är att de blir bortkörda från häckningshålet av blåmesar.

Alex Lees, en av forskarna bakom studien, skriver på Twitter att det förvisso inte finns några “direkta empiriska bevis” för att matningar bidragit till nedgången hos vissa arter i Storbritannien, men han menar att matningarnas roll alltför sällan lyfts som en potentiell orsak och att det finns “en tydlig koppling som KAN ha betydelse”.

– Möjligheterna att allmän matning kan urholka biologisk mångfald, genom att ändra konkurrensen, har i stort sett ignorerats och vi anser att det är nödvändigt med brådskande empirisk forskning, skriver han.

Tänkvärt, men inget nytt

Lotta Berg, ordförande för BirdLife Sverige, är inte alltför bekymrad över resultaten och menar att dessa farhågor inte är nya, och instämmer i att mer forskning behövs på området. Hon menar att det mer är en resonerande artikel än en studie som faktiskt kunnat påvisa ett orsakssamband, att underlaget är för litet för att man baserat bara på denna artikel helt ska ändra på rekommendationerna kring fågelmatningar, och att den helt enkelt tar upp möjliga risker och fördelar med matningar och fågelholkar, vilket likväl är tänkvärt.

– Man ska komma ihåg att det är en brittisk artikel efter brittiska förhållanden, säger hon. Det säger inte att fågelmatningar av alla tänkbara slag bara skulle gynna vanliga fåglar; frågan är mer komplicerad än så. Det handlar om att matningar och holkar kan gynna vissa arter och missgynna andra. Men det är inget nytt eller omvälvande. Vi påverkar konkurrensförhållanden mellan arter som nyttjar matningar och de arter som inte gör det.

Som exempel tar hon upp att det kan vara olämpligt att sätta upp tornfalksholkar nära strandängar eftersom det går ganska bra för tornfalkar medan det går sämre för vissa strandängshäckande vadare. Genom att gynna tornfalkarna kan vadarna missgynnas. Det som kan ses som en tjänst åt vissa fåglar drabbar kanske de fågelarter som redan har det svårt.

Många andra faktorer att ha i åtanke

Lotta Berg påpekar också att det finns regionala skillnader att ta hänsyn till, såsom vilka fågelarter som redan är vanliga eller ovanliga och vilka behov de har beroende på klimat och naturlig tillgång på föda och bohål, hur mycket vi människor redan genom vårt skogsbruk, jordbruk, städer och infrastruktur har försämrat fåglarnas möjlighet att finna föda på egen hand i naturen, vilken typ av matning det rör sig om – till exempel småfåglar, änder, hackspettar eller rovfåglar – och så vidare. 

Studien lyfter även risken för smittspridning vid fågelmatningar och att det kan ha orsakat stora sjukdomsutbrott för bland annat grönfinkar och bofinkar.

– Det finns ökad risk för smittspridning på platser där många individer vistas – så är det, förklarar Lotta Berg. Därför rekommenderar vi rörmatare istället för fågelbord eftersom fåglar där bajsar i maten. Vi rekommenderar också att man emellanåt rengör matarna noga och att man slutar mata om man ser sjuka fåglar. Men många fåglar träffas tätt även i naturen. Det kan till exempel vara ett nyponsnår fullt av grönfinkar.

Hon säger också att BirdLife Sverige länge påtalat att vi matar fåglar för vårt eget nöjes skull. Det är – med undantag för mer riktade, artspecifika projekt – inte för att vi ska rädda fågelarter.

– Det handlar om att det är trevligt att mata fåglar och vi är medvetna om att det gynnar vissa och missgynnar andra arter. Det är en ständig balansgång.