Gulsparv. Foto: Jon Sjöberg
När gulsparven togs till Nya Zealand i mitten av 1800-talet sågs den som lösningen på ett stort problem. Riktigt så enkelt var det dock inte och snart inleddes istället försök att utrota den nyligen introducerade fågeln.
I mitten av 1800-talet växte populationen på Nya Zealand snabbt. Detsamma gällde dessvärre också insekter som förstörde skörden för befolkningen. I andra länder skulle dessa “skadedjur” ha hållits i schack av insektsätande fåglar, men sådana saknades nästan helt i landet efter att bosättarna skövlat fåglarnas skogar. Lösningen blev helt enkelt att importera fåglar med båtar från Europa. En av dem var gulsparven.
Hade Acclimatisation Societies, som ordnade delar av importen, läst på lite så hade de insett att gulsparven inte är världens mest lämpliga insektsbekämpare eftersom den gärna äter frön, något som många svenskar märkt vid sina fågelmatningar.
Gulsparvarna togs först emot som hjältar och lösningen på problemet, men snart insåg de nyazeeländska bönderna att de tjocknäbbade fåglarna föredrog att äta frön och grödor på fälten istället för skadeinsekter. Regeringen och Acclimatisation Societies lyssnade dock inte på klagomålen inledningsvis och fortsatte att rekommendera gulsparvar, men bara 15 år efter att det första skeppet med gulsparvar anlänt var protesterna så högljudda att nyanlända skepp med gulsparvar fick vända i hamnen.
Nu blev istället gulsparvar lovligt byte för jakt, äggsamling och förgiftning. Arten skulle bort från landsbygden med alla tillgängliga medel.
Kampen misslyckades dock och idag är gulsparven vanlig och utbredd på Nya Zealand och lever gott på det jordbruket förser den med.
Källa: Science Daily
