Hopp för akut hotad skalbagge och Sveriges eklandskap

Större ekbock verkade länge enbart finnas på en enda plats i Sverige – på Öland. Men nu har det konstaterats att den akut hotade skalbaggen förökar sig även på fastlandet – för första gången sedan 1960-talet.

Det är personal från projektet “Life bridging the gap“, som arbetar med att förbättra ekmiljöer i sydöstra Sverige, som i juni 2022 kunde konstatera kläckhål av större ekbock i ett naturreservat med gamla ekar i Småland. Fyndet är väldigt glädjande med tanke på att den stora långhorningen inte förökat sig på fastlandet sedan i slutet av 1960-talet.

– Det är dels ett kvitto på att det långsiktiga arbetet med återetablering av den större ekbocken men också är det ett kvitto på att vi lyckats restaurera och sköta några av de finaste miljöerna där den större ekbocken och hundratals andra rödlistade arter knutna till gamla ekar nu kan leva. I projektet Life bridging the gap har vi restaurerat mer än 1000 hektar i Östergötland, Kalmar och Blekinge län, berättar Jonas Hedin på länsstyrelsen i Kalmar.

2018 placerades det ut tio hanar och 20 honor av större elbock som fötts upp på Nordens Ark. Eftersom larverna lever i upp till fem år innan de kläcks skulle det kunna vara deras ungar som nu gnagt sig ut ur de gamla lövträden i området.

Det är dessa gamla lövträd som Sveriges största långhorning är beroende av. Den trivs bäst på grovbarkiga, minst 200 år gamla och solexponerade ekar – en livsmiljö som minskar kraftigt i Sverige. Larverna skapar genom sitt gnagande i de gamla ekarna livsmiljöer för en stor mängd andra arter. De vuxna större ekbockarna gnager sig ut någon gång mellan slutet av maj och början av juli, beroende på vädret.

Hur ser framtiden ut för större ekbock?
– Framtiden ser åtminstone ljusare ut nu. Populationen på Öland i Halltorps hage är liten, några tiotals vuxna individer per år, och antalet lämpliga träd är mycket få. Det var också ett av skälen för att försöka återetablera arten i eklandskap med en rik tillgång på lämpliga ekar. Det ser nu ut som att återetableringen lyckats. Vi kommer framöver ha en population på tre lokaler i landet varav två av populationerna nu finns i landskap med en riklig tillgång på lämpliga träd, berättar Jonas Hedin.

Behov av eklandskap

Men större ekbock klarar sig inte utan att välmående eklandskap och det är betydligt svårare att svara på frågan hur det går för Sveriges ekskogar. Jonas Hedin berättar att eken minskat kontinuerligt i landskapet under de senaste 4 000 åren och mängden gamla ekar minskade oerhört drastiskt efter 1830 då hundratusentals gamla ekar avverkades i södra Sveriges inägors ängar och åkermarker. Problemet är det samma i hela Mellaneuropa. Många forna ekhagar växte igen när betet försvann och är idag slutna skogar dominerade av andra trädslag. Det är också igenväxningen som är det största hotet mot de gamla ekarna i Sverige idag även om ekmiljöer ibland tyvärr fortfarande försvinner i samband med exploatering, ofta i städer. Igenväxningen innebär att de ljusälskande ekarna missgynnas i de allt trängre och mörkare skogsmarkerna. Det drabbar även den absoluta merparten av de organismer som lever i och på de gamla ekarna. Totalt är eken viktig för cirka 900 andra arter och totalt 1800 arter kan leva i och på ekar. Bland dem den utrotade mellanspetten.

– Ett annat problem är utebliven ekföryngring i ädellövskog och att så stor del av de unga ekarna antingen röjs ner till förmån för till exempel gran och tall eller betas ner av klövviltet. Det finns en stor potential för att öka andelen ek i produktionsskogen i södra Sverige genom att spara fler ekar per hektar vid röjning, särskilt i talldominerad skog.

Jonas Hedin anser också att många av de allra artrikaste ekområdena i landet, som främst ligger i sydöstra Sverige, skulle behöva restaureras genom att gamla ekar och deras efterträdare friställs försiktigt i omgångar och att bete återinförs. På så sätt bevaras de mest hotade arterna i livskraftiga populationer även på lång sikt.

Efterlyser incitament för markägare

– Tyvärr saknas fortfarande idag rätt incitament för markägare och brukare av trädklädda betesmarker med en rik tillgång på gamla träd, då miljöersättningen per hektar för bete i Landsbygdsprogrammet ofta är väldigt låg eller inte beviljas alls till följd av för dålig foderproduktion. Fokus för miljöersättningen i landsbygdsprogrammet ligger alltså på fel element och sak i de trädklädda betesmarkerna, trots en rik förekomst av gamla ekar i en befintlig eller före detta betesmark. Detta måste ändras för att vi ska kunna bevara eklandskapen framöver.

Life bridging the gap-projektet tar slut i år och även om det varit framgångsrikt och avslutas med en stor seger för större ekbock så återstår mycket arbete för att rädda Sveriges eklandskap.

– Det känns väldigt roligt att vi kommit så här långt med arbetet med restaurering av skyddade ekmiljöer i sydöstra Sverige och med arbetet med den större ekbocken. Nu hoppas vi på en utveckling där Sverige prioriterar ekmiljöerna högre och att rätt incitament för brukare och markägare kan skapas så att betydligt större arealer av de mest artrika eklandskapen kan restaureras och åter betas så att de hotade arterna knutna till eken kan bevaras in i framtiden. Det finns mycket som talar för att Sverige faktiskt har ett särskilt stort internationellt ansvar för att bevara just eklandskapen med betade ekdominerade hagmarker, avslutar Jonas Hedin.