Genomgång: Hur mår svenska jordbruksfåglar?

Tornfalk. Foto: Erik Hansson

Våren står innanför tröskeln. Vad kan då vara mer passande än att gå ut och titta till hur fåglarna har det? De allra första som kommer, som sånglärkan eller tofsvipan, är starkt förknippade med jordbruket. 

Listan här under innehåller de typiska svenska jordbruksfåglarna. Urvalet är baserat på de fåglar som EU listar som jordbruksfåglar i sitt Farmland Bird Index, som också Svensk Fågeltaxering använder sig av. Alla uppgifter om antalet par som totalt häckar i Sverige är hämtade från Birdlife Sveriges bok “Fåglarna i Sverige” (2012). Där är uppgifterna hämtade från häckningsåret 2008 (om inget annat anges). Även senaste versionen av Övervakning av fåglarnas populationsutveckling, från 2017, ligger till grund för följande texter.

Buskskvätta
En tredjedel av alla svenska buskskvättor lever i jordbruksmark. Resten finns på myrar eller på kalhyggen. Antalet har minskat med ungefär en tredjedel sedan 1980-talet. Inventeringar som gjorts på sommaren de senaste åren har visat att minskningen avtagit. I 2016 års inventeringsrapport, den senaste, skrivs det att det inte är känt varför.
Totalt: 250 000 par.

Gulsparv. Foto: Daniel Pettersson

Gulsparv
På 1980-talet hade Sverige dubbelt så många gulsparvar jämfört med idag. Därför är gulsparven rödlistad som sårbar. “Oskördade delar av fält eller särskilt anlagda så kallade fågelåkrar är positivt för många övervintrande fågelarter”, skriver Artdatabanken i sitt faktablad om gulsparven. Precis som hos buskskvättan finns cirka en tredjedel av beståndet på jordbruksmark.
Totalt: 900 000 par.

Gulärla
Även gulärlan – både den nordliga och sydliga rasen – var talrikare på 1980-talet än idag. Endast 4 procent av gulärlorna lever inom det svenska jordbrukslandskapet. Det är däremot den nordliga underarten av gulärlan som minskat mest. Enligt “Fåglar i Sverige – antal och förekomst” utgör den 95 procent av alla svenska gulärlor, medan den sydliga uppgår i 5 procent.
Totalt: 360 000 par.

Hämpling
Jordbruksverket delar in Sverige i olika produktionsområden, som i statistiken de publicerar förkortas PO1, respektive PO2, och så vidare. I de sydsvenska områden som hämplingen bebor har den minskat i samtliga. En förklaring till nedgången är att de livnär sig mest av gräs och ogräsfrön. Tidigare har det funnits mer frön i åkrarna, men både växtskyddsmedel och konstgödsel används idag i större utsträckning än tidigare, vilket gör att grödorna tillåts växa sig täta på åkern.
Totalt: 110 000 par.

Ladusvala. Foto: Zsombor Károlyi 

Ladusvala
De senaste trettio åren har beståndet varit stabilt. Nästan två tredjedelar av alla ladusvalor flyger över Sveriges brukade landskap. Arten förekommer på spridda platser och tillhör de svårare jordbruksarterna att föra statistik över. Inventera kan man göra på två sätt. Antingen gör man en punktinventering, det vill säga, står på ett och samma ställe och noterar vad som finns. Det har gjorts sedan man började taxera (finare ord för att föra statistik) fåglar 1975. Eller så går man efter en nyare metod som kallas standardrutter. Då börjar man på ett ställe och går i en uttänkt kvadrat, två kilometer på varje sida och antecknar alla fåglar som ses.
Totalt: 180 000 par.

Ortolansparv
En fågel som fått ta mycket stryk under 1900-talet. Sedan 1975 har populationen minskat med 80 procent(!). Förutom “på grund av ett föränderligt jordbruk”, pekas illegal jakt runt dess flyttvägar i Medelhavsområdet ut som en anledning till att beståndet sjunkit också i Sverige. Med få undantag har den så gott som försvunnit från Götaland och Svealand. Det är däremot större chans att få syn på den i det norrländska kustlandet.
Totalt: 6 300 par.

Pilfink
Det går ingen nöd på pilfinken. Den är bofast och reproducerande över hela landet. Mellan 2005 och 2015 ökade den varje år. Men även om den inte är sällsynt är den, precis som alla andra fåglar inom EU, fridlyst. Totalt: 420 000 par.

Råka
Finns nästan uteslutande i jordbrukslandskap i stora delar av landet. Råkan har ökat kraftigt de senaste 30 åren och får under vissa omständigheter jagas när den skadar skördarna alltför mycket.
Totalt: 48 000 par.

Skogsduva. Foto: Niclas Ahlberg 

Skogsduva
En orsak varför det finns färre skogsduvor idag är att kajorna, också en jordbruksfågel, blivit fler. Precis som skogsduvorna häckar de i trädhål. Generellt har boplatserna minskat när det gallras ut ihåliga, gamla och döda träd. 1976 kom antalet skogsduvor upp i 50 000 par. Sedan dess har de minskat kraftigt i antal och även om de ökat något på sistone är de fortfarande få.
Totalt: 12 000 par.

Stare
I augusti förra året rapporterades det i medier om en brittisk studie som visar ett samband mellan uppmätta halter av läkemedel i dammar och starars minskade sexualdrift. Datan är inte publicerad än. Inom hela EU minskar arten. Staren är rödlistad och är där klassad som sårbar. 1976 skattades svenska starar till 2 miljoner par.
Totalt: 640 000 par.

Steglits
Såhär skriver författarna bakom 2015 års rapport från Svensk fågeltaxering: “Steglitsen är en av de arter som ökar allra kraftigast i landet för tillfället och ingen avmattning kan ses ännu”. Varje år sedan 1975 har vi fått 10 procent fler häckande steglitser, som mest häckar på slätterna i södra Sverige.
Totalt: 16 000 par.

Stenskvätta
Ännu en typisk jordbruksfågel som häckar under stenrösen. Förra året kunde forskarna Debora Arlt och Thomas Pärt från Uppsala universitet visa i en studie att stenskvättan har anpassat sitt häckningsmönster efter nya klimatförhållanden. Våren har sedan tidigt 90-tal börjat runt elva dagar tidigare. Och där har stenskvättan hängt med, för nu häckar hon en vecka tidigare än förut. Dock väger ungarna två gram mindre sedan mätningarna började, och det har också som följd att färre ungar överlever.
Totalt: 290 000 par.

Storspov. Foto: Daniel Pettersson

Storspov
Artdatabanken föreslår flera åtgärder för att människan ska kunna leva lite mer i symbios med Västerbottens landskapsdjur. Förut slogs åkrarna senare för att ge hö, men nu görs det tidigare, vilket krockar med storspovens häckningstid. Storspoven är väldigt trogen sin plats, men om den en gång försvunnit från en plats har den svårt att komma tillbaka.
Totalt: 9 000 par.

Sånglärka
I Sverige är den jordbruksfåglarnas jordbruksfågel: 96 procent av alla våra sånglärkor lever i jordbrukslandskap, i hela landet förutom i Norrlands inland. Sorgligt nog är beståndet mindre än hälften så stort som det var på 1970-talet.
Totalt: 800 000 häckande par.

Tofsvipa
Ett sant vårtecken, och enligt Artdatabanken en livskraftig art, trots att de har försvunnit med nästan hälften sedan slutet av 1970-talet. Precis som alla andra fåglar på den här listan är den med i Sveriges miljömål, under rubriken “ett rikt odlingslandskap”. Om viporna ska bli fler har regeringen således mycket kvar att jobba med.
Totalt: 63 000 par.

Tornfalk
Jordbruksverket skriver på sin hemsida: “Eftersom tornfalken jagar sork och möss är den en av bondens bästa vänner”. Finns i hela riket, utom på Gotland. Inventeringar har visat att den har ökat på senare år, mest i Norrland.
Totalt: 6 400 par.

Törnskata
Precis som gulsparv och många andra typiska jordbruksfåglar har törnskatan minskat mycket. Den har minskat till hälften i jordbrukslandskapen mellan 1976 och 2003. Istället för jordbruket har den dragits till skogsbrukets kalhyggen, där idag 72 procent av beståndet numera sägs finnas. Artdatabanken räknar med att den siffran kommer vara ännu högre i framtiden.
Totalt: 44 000 par.

Törnsångare. Foto: Daniel Pettersson 

Törnsångare
Det finns inget som tyder på att den varken minskat eller ökat i Sverige, enligt Artdatabanken, men enligt standardrutterna har antalet ökat under 2000-talet.
Totalt: 250 000 par.

Ängspiplärka
Under 1900-talet tappades stora ytor våtmarker i södra Sverige på vatten, för att möjliggöra jordbruk. Generellt har den här typiska europeiska arten status som livskraftig i landet nu. Men den har minskat sedan 1995. Och den minskar i fjällen, forskare vet inte klart varför.
Totalt: 820 000 par.

Källor: Svensk fågeltaxering och Artdatabanken