Framgångsrikt projekt för att rädda vadare på Öland fyller tio år

I tio års tid har projektet “Fler vadare i öländska sjömarker” pågått. Det startade för att rädda det minskande antalet vadare på strandängarna och sedan starten har jakt på rovdjur och kråkfåglar varit en viktig del av projektet. Nu, tio år senare, anses projektet ha varit framgångsrikt och metoden nödvändig. 

– Det är kontroversiellt med predatorkontroll. Det skapar mycket diskussioner och har varit omdebatterat sedan det satte igång. Att jaga rödräv för att rädda fjällräv är mer accepterat, men att jaga korpar för att rädda Ölands vadare är fortfarande kontroversiellt, berättar Richard Ottvall, samordnare i projektet.

Richard Ottvall har mångårig erfarenhet av fågelinventeringar, samarbetar med Svensk Fågeltaxering, leder fågelresor för Avifauna och har jobbat som forskare vid Lunds universitet i många år. Han har också varit involverad i författandet av två nationella åtgärdsprogram för hotade vadarfåglar. I tio års tid har nu Richard Ottvall varit med i vadarprojektet, som är ett samarbete mellan Mörbylånga jaktvårdskrets, Ölands Ornitologiska Förening, markägare och länsstyrelsen Kalmar. Parallellt med det öländska projektet har även insatser för vadare bland annat gjorts i Foteviken (sydlig kärrsnäppa) och Flommen (skärfläcka) på Falsterbohalvön.

LÄS ÄVEN: • Nytt projekt ska hjälpa kärrsnäppan häcka

Anledningen till att projektet startade var att antalet strandängsvadare minskat i landet, också på Öland, och att det ansågs behöva tas till åtgärder för att vända utvecklingen. Vadarfåglarna har drabbats hårt av att landskapet ändrats med färre våtmarker och fragmentering av livsmiljöer och har också allt större problem med rovdjur och kråkfåglar. Projektet jobbar därför både med biotopförbättrande åtgärder som återskapande av våtmarker och med det som kallas predatorkontroll – jakt på däggdjur och fåglar som plundrar vadarnas bon.

När projektet inleddes 2007 fick de omedelbart väldigt bra resultat med fler lyckade häckningar på Öland för bland annat rödspovar, rödbenor och tofsvipor. Men anledningen vid den här tiden var kanske inte jakten som ännu inte kommit igång ordentligt. Istället var det att rävstammen på Öland drabbades hårt av rävskabb som slog ut stora delar av populationen. Det har medfört att det varit lite svårt att statistiskt säkerställa hur stor inverkan jakten har på vadarfåglarnas häckning, men Richard Ottvall är övertygad om att predatorkontroll kan fungera, särskilt där predationstrycket är högt.

– Predationen är ett hot mot vadarna och så länge vi ser positiva tendenser så behöver man fortsätta med jakten. Vi lär oss dessutom mer och mer. Vi visste till exempel inte att grävlingar står för en så stor del av predationen. De fick även större utrymme när räven minskade i antal. Samma sak med mård eftersom räven kan ta mårdar.

Richard Ottvall berättar att det inte är någon tvekan om att det är räven som är den största predatorn på strandängarnas vadare, men även på andra djur. När rävskabben var som värst och rävpopulationen därmed kraftigt decimerad skedde en explosion av antalet rådjur, rapphöns och harar på Öland. Nu tycks en ny rävskabbvåg vara på gång. 70 procent av alla rävar som sköts 2016 hade rävskabb och för rävarna innebär det en ofta plågsam död när de kliar sig så mycket att de får svårläkta sår, infektioner, tappar päls och till slut dör. Enligt Richard Ottvall innebär jakt på skabbangripen räv helt enkelt ett slut på deras lidande.

Vad skulle hända om man slutar med jakten på rovdjur och kråkfåglar? 
– I Foteviken vid Falsterbo skulle den lilla populationen av sydlig kärrsnäppa som lever där stå utom all räddning. På Öland är det svårare att säga eftersom där fortfarande finns stora strandängar, men om rävstammen skulle återhämta sig till nivåer innan projektet inleddes skulle det bli problematiskt för i första hand de sårbara populationerna av rödspov och kärrsnäppa. De skulle riskera att så småningom försvinna helt utan jakten även om förutsättningarna är bättre på Öland.

Finns det någon annan metod än jakt som kan användas? Elstängsel till exempel?
– Elstängsel kan hjälpa till, men oftast behöver man en kombination med jakt för att det ska bli effektivt. Räv och grävling stängs ute av elstängsel, men då kan istället predation öka av exempelvis kråkor. På sina håll har elstängsel utan jakt varit framgångsrikt som till exempel för skärfläckorna vid Flommen i Falsterbo.

Minken nämns ofta som en stor fara för fåglar och Richard Ottvall berättar att de kan ställa till med mycket problem lokalt på vissa platser, men på Öland utgör inte minken idag något större problem för vadarna och de har dessutom minskat i antal på ön.

– Korpen är en mer känslig fråga. De har ökat enormt i antal på Öland. Nu kan man se hundratals i flockar och de flyger till ön från fastlandet för att skaffa mat. När det kommer 30-50 korpar till strandängarna kan de rensa vadarnas bon fullständigt. Det jagas rätt mycket korp på Öland, men de är notoriskt svårjagade.

I statistiken som tagits fram av Mörbylånga jaktvårdskrets och redovisats i Svensk Jakt kan man läsa att det 2015 sköts 122 grävlingar, 240 rävar, 33 mårdar och tio minkar. Det är det högsta antalet rävar och grävlingar på ett år sedan starten 2007. Även allt fler kråkfåglar skjuts. 402 kråkor, 209 skator, 399 kajor och 109 korpar tillhör också de högsta summorna under projektets gång. Enligt Magnus Johansson, som är ansvarig jägare för projektet, beror det på utbildning om olika jaktmetoder och kunskap om vadarnas situation som lett till att rovdjursjakt blivit allt mer populärt och att jägarna blivit skickligare och lärt sig hur man jagar rovdjur och kråkfåglar.

Jakt på rovdjur och kråkfåglar för att gynna vadare är inte en metod som används bara i Sverige. Brittiska fågelorganisationen RSPB har egna strandängar och de kombinerar biotopskötsel med jakt för att vadarna ska kunna häcka framgångsrikt i området. De använder dessa metoder eftersom forskning visat att det fungerar och eftersom det anses klarlagt att rävar kan minska populationen av vadare.

Att skapa fler våtmarker på Öland är en annan del av projektet. Fler våtmarker ger fler vadare och desto mindre kan behovet av jakt bli. Fler våtmarker har även andra positiva effekter så som att minska vattenbristen, minska mängden näringsämnen som når Östersjön och ge gäddor möjlighet att lättare hitta lekvatten när de går upp på strandängarna och leker innan de återvänder ut i havet igen.

Även om det nu tagits fram fungerande metoder för att underlätta för vadarna så är det inte troligt att det åter kommer bli som på vadarnas glansdagar.

– På 50- till 70-talet fanns det ohyggligt många fler vadare på Öland, berättar Richard Ottvall. Då kunde det krylla av dem på strandängarna. Det är dock inte realistiskt att det blir så igen. Då såg landskapet annorlunda ut och det fanns nästan inga korpar på Öland, rovfåglarna var färre liksom räv och grävling. Det fanns färre predatorer, hårt tillbakatryckta av jakt. Men om vi vill ha kvar strandängsvadarna så måste vi vara beredda på att ha predatorkontroll och då med metoder nära fortplantningssäsongen. Förhoppningsvis kan vi så småningom återskapa så pass många våtmarker och förbättra livsmiljöerna att predatorkontrollen inte ska behövas, men det kommer dröja innan det är möjligt.