Storlom.
Storlommen må vara en gracil fågel med imponerande rörlighet i vatten, men det är en helt annan sak på land. Fågeln har benen så långt bak på kroppen att den har svårt att röra sig några längre sträckor och har svårt att komma upp för även väldigt små branter. Storlommen är därför väldigt känslig mot förändringar i vattennivån och det är också en av anledningarna till att den minskade så mycket i antal i Skottland under 1900-talet.
Minskningen ledde till att ett åtgärdsprogram inleddes i slutet av 1980-talet när det bara fanns 180 häckande par. Skottlands motsvarighet till Sveriges Ornitologiska Förening, RSPB, började bygga och placera ut flytande flottar med växtlighet i lämpliga sjöar. Sedan dess har storlommen återhämtat sig i landet och 2012 upptäcktes 240 par.
– Det här är ett fantastiskt exempel på hur en enkel åtgärd kan ge naturen ett hem och göra en enorm skillnad för en hotad art, säger Stuart Benn, RSPB Scotlands miljövårdschef.
I Sverige är läget någorlunda stabilt för storlommen enligt Svenska lomföreningen. Ungefär 500 par rapporterades under 2012 och det orosmoln som finns gäller framför allt att färre av storlommens ungar överlever.
