Havsruda.
Studien började som ett problem. En forskningsstation i Medelhavet använde experimentbelöning i sina studier, men i flera års tid följde vilda fiskar som levde i närheten efter dem och stal maten som var avsedd som belöning. Fiskarna verkade känna igen den specifika dykare som haft med sig mat och valde att bara följa dem medan de ignorerade andra dykare.
Frivilliga vilda deltagare
Ett team från Max Planck Institute of Animal Behavior (MPI-AB) i Tyskland bestämde sig för att ta reda på hur bra fiskar är på att se skillnad på olika människor. Forskargruppen genomförde studien åtta meter under vattenytan på en forskningsplats i Medelhavet där vilda fiskar vant sig vid forskarnas närvaro. Experimenten ägde rum i öppet vatten och fiskarna deltog i försöken som ”villiga frivilliga som kunde komma och gå som de ville”, förklarar Katinka Soller, en kandidatstudent från MPI-AB som var en av huvudförfattarna till studien, tillsammans med Maëlan Tomasek.
Katinka Soller bar först en ljusröd väst och matade fiskar medan hon simmade 50 meter. I takt med att hon gjorde allt fler dyk tog hon bort de iögonfallande ledtrådarna tills hon bar vanlig dykutrustning, höll maten gömd och matade fiskarna först efter att de hade följt henne hela 50 meter. Det var framför allt två arter av havsruda som följde efter henne och överraskade med sin nyfikenhet och vilja att lära sig.
– När jag väl kom ner i vattnet tog det bara några sekunder innan jag såg dem simma mot mig, till synes från ingenstans, säger Soller.
Kort förvirring med ny dykare
Samma individer dök upp dag efter dag för att delta i lektionerna och Soller började ge dem namn. Efter tolv dagars träning följde cirka 20 fiskar Soller på ett tillförlitligt sätt under träningssimningarna, och hon kunde känna igen flera av dem utifrån fysiska drag.
Härnäst fick Soller sällskap av Tomasek, vars dykutrustning skilde sig med några färgglada detaljer från hennes. Båda dykarna startade vid samma punkt och simmade sedan i olika riktningar. Soller berättar att under första dagen följde fiskarna båda dykarna lika mycket och verkade kämpa för att bestämma sig för vem de skulle följa efter. Tomasek matade dock aldrig de fiskar som följde honom, så från och med den andra dagen ökade antalet fiskar som följde Soller tydligt. Det bekräftades även genom individuella tester med fiskarna.
– Det här är ett häftigt resultat eftersom det visar att fiskarna inte bara följde Katinka av gammal vana eller för att det fanns andra fiskar där. De var medvetna om båda dykarna, testade var och en och lärde sig att Katinka gav belöningen i slutet av simturen, säger Tomasek.
Total förvirring med identiska dykutrustningar
Slutligen testade Soller och Tomasek att ha identiska dykutrustningar. Då kunde fiskarna inte skilja dem åt. Fiskarna verkar se skillnad på färger i dykutrustningen och associera dem med varje dykare, men Soller utesluter inte att fiskarna efter hand skulle lära sig se skillnad även på dykare med identiska dykutrustningar.
– Vi har redan sett att de närmar sig våra ansikten och granskar våra kroppar. Det var som om de studerade oss, inte tvärtom.
Förväntade resultat med underskattade djur
Studiens seniorförfattaren Alex Jordan, kommenterar resultaten så här:
– Det kommer inte som en chock för mig att dessa djur, som navigerar i en komplex värld och interagerar med myriader av olika arter varje minut, kan känna igen människor baserat på visuella ledtrådar. Jag antar att det mest förvånande är att vi skulle bli förvånade över att de kan det. Det tyder på att vi kanske underskattar kapaciteten hos våra kusiner under vattnet.
Källor: Max Planck Institute of Animal Behavior och Biology Letters
