Med “Naturlagen” ger sig Pella Larsdotter Thiel och Henrik Hallgren sig i kast med att gå på djupet med naturens rättigheter.
Vi är alla beroende av naturen. Ändå överkonsumerar vi planetens resurser och ändå sker omfattande miljöförstöring utan att de skyldiga företagen får annat än på sin höjd lite lättbetalda böter. Det är ohållbart i längden och något måste göras. Skulle vi kunna stoppa den allt allvarligare krisen för klimatet och den biologiska mångfalden om floder, skogar, hav och andra delar av naturen behandlades som rättssubjekt så att de kan skyddas av lagar och att förstörelse av dem får kännbara straff? Det menar den allt större rörelsen som jobbar med frågan om naturens rättigheter.
Omslaget till boken “Naturlagen” av Pella Larsdotter Thiel och Henrik Hallgren.
Pella Larsdotter Thiel och Henrik Hallgren är två av rörelsens frontfigurer i Sverige. De gör ingen hemlighet om att de argumenterar för naturens rättigheter, men de duckar inte heller för att presentera den snåriga resan från att termen först användes till att den nu bland annat fått stöd av över en miljon underskrifter och börjar implementeras på olika håll i världen. Natursidan har tidigare skrivit om hur Panama gett naturen rättigheter, hur det fattats historiska domslut för naturens rättigheter i Ecuador och att en flod i Kanada och en i Colombia getts juridiska rättigheter. Det har också lagts fram ett lagförslag i Filippinerna och Chile om att införa juridiska rättigheter för naturen.
Berättelserna från Ecuador är särskilt intressanta. Här har naturen getts rättigheter, men kampen har långt ifrån varit över. Det finns fortfarande gott om politiker och stora industrier som vill köra över miljölagarna och de många fallen och kamperna från landet har troligen vässat både argument och insikten om att det kan bli en lång kamp.
“Naturlagen” ger också en omfattande genomgång av tankegångarna som ligger till grund för filosofin att naturen bör ha rättigheter. Hur de förändrats genom historien och hur de varierar geografiskt och kan ses som självklara i vissa samhällen och som helt orimliga i andra. Det västerländska synsättet att naturen ska bekämpas eller förslavas underlättar troligen inte övergången till att se naturen som något som ska ges rättigheter och synsättet att vi människor också är en del av naturen. Pella Larsdotter Thiel och Henrik Hallgren formulerar de så här: “den karta vi orienterar oss efter i västvärlden har visat sig vara felritad på flera punkter, vilket har lett vilse i vår relation till helheten”.
Delar av boken är relativt tungläst. Djupdykningarna i filosofin och mänsklighetens historia är både nördiga och nödvändiga, men det är inte en bok som presenterar enkla förklaringar och tydliga vägar framåt. Författarna skriver att det behöver vara en “brokig process” som “kräver utforskande och metaforer, skisser och sociala experiment”. Det handlar trots allt om en ny syn på de stora frågorna i vårt samhälle. På så sätt ger “Naturlagen” läsaren en rättvis bild av frågan. Den är inte lättsmält, men väldigt intressant, i sina blickar bakåt i tiden, mot dagens samhälle och i drömmen om en mer hållbar framtid. Somliga behöver nog få lära sig mer om naturens rättigheter i mer konkreta ordalag. Andra kommer uppskatta att tankar och teorier får stötas, tänjas, blötas och omvandlas utan att varken svaren eller målen är givna.
Transparens: Natursidan fick ett exemplar av boken från förlaget.
