Skärgårdsidyllen Galterö

I följetongen Favoritplatser berättar olika personer om platser i naturen som betyder något lite extra.

Jon Hessman, som tidigare bland annat skrivit dagbok från Ottenby och Nidingen, skriver här om en idyll i Göteborgs skärgård.

“Göteborgs södra skärgård, den som nås med personfärja från Saltholmen, är en idyll. Klippor, vågskvalp, flakmoppar, goa gubbar, måsskrik, fiskesamhällen med små hus så tätt placerade att de i princip står ovanpå varandra. Längst i nordväst, strävandes utåt mot Vinga och det öppna havet, ligger Galterö, en riktig pärla, okänd för de flesta, men med mycket att erbjuda för den naturintresserade.

Vägen ut till Galterö går via Brännö Rödsten, drygt en kvarts färjetur från fastlandet. Ta sikte på byn mitt på ön, och strax efter Brännö Handel finner du en respektingivande backe som ringlar upp åt höger in bland stugorna. Det må vara en pärs, men belöningen låter inte vänta på sig – på andra sidan krönet börjar paradiset. Plötsligt har du klivit in i skogen, bortblåst är all bebyggelse, nu är det bara du och naturen. Galterövägen leder västerut genom fin blandskog, det är lätt att hasta igenom här med siktet blint inställt på kusten men då vet man aldrig vad man missar…

Väl framme vid Ersdalen får du tillfälligt lite kontakt med bebyggelse igen innan du passerar vändplanen och ”Trafik undanbedes”-skyltarna och befinner dig på den sista etappen av grusvägen ut mot Galterö. Nu öppnar landskapet upp sig till höger och en stor vik uppenbarar sig, med några skär utanför, och bortom dem, på andra sidan farleden, täcks horisonten av Hisingen. Denna vik kan på senvintern hysa diverse dykänder som söker sig till öppet vatten, inte sällan någon salskrake, och på isen bort mot Hisingen kan det sitta några havsörnar. Sträcket av rovfåglar och tättingar genar ofta häröver hellre än att runda Galterö. Och om man rör sig närmre vattnet, där den gamla stigen sträckte sig, kan man på hösten stöta dvärgbeckasin.

Där vägen når sitt krön kan du så äntligen beskåda hela skapelsen – nu ligger Galterö framför dina fötter. Klippor blandas med stäpplika gräsytor och enstaka smådungar, alltsammans vackert inramat av havet. Är du här en tidig morgon har du soluppgången i ryggen, och är du på väg ut en kväll för att tälta börjar solen dala mot horisonten framför dig. Oavsett vilket är utsikten lika betagande!

Det första du ser när du kommer över den nyanlagda bron över Galterösund är en blåvit symbol målad på klippan som i det närmaste liknar ett blått öga. Det är Brännö Naturvårdsförening som har varit framme och märkt ut lämpliga stigar runt ön, följer man dessa så slipper man trampa ner sig i kärr eller snubbla över stup. Markeringarna leder ner i en klippskreva där en anonym plåtbrevlåda står på en stolpe, och i den hittar du en naturdagbok, ifylld av tidigare besökare, som kanske kan ge en försmak på vad som väntar dig under ditt besök. Strax därefter öppnar en gräsplätt upp sig och i en liten vik till vänster kan det spankulera några vitkindade gäss och kanske någon gluttsnäppa eller rödbena. Galterö är sannerligen de vitkindade gässens ö, på hösten samlas de i hundratal med sina ungar och äter upp sig inför flytten. Se inte förbi dem för hastigt, det har förekommit att rödhalsad gås gjort dem sällskap!

Om du tar till höger i vägskälet kommer du snart fram till en stor äng med en havsvik på höger sida och en träddunge in till vänster. Det här området är ett av de bästa ställena att leta ringtrast i april, de gillar den fjälliknande miljön. På vintern spanar varfågel över hedarna. Viken, som kallas Sundholmsviken, är ofta ganska tom, men det är nästan alltid värt att ta en sväng in till dungen. Här ligger en av de två sommarstugorna på ön, men den står som regel tom, och ett varierat utbud av rastande tättingar brukar ansamlas här. Flugsnappare och sångare på våren, finkar på hösten. Göktyta gjorde häckförsök i dungen häromåret. Här kan man även ha turen att hitta hackspettar eller någon skata, vilka ses sällan på ön i övrigt.

Väster om ängen leder stigen in mellan en brant klippvägg och en stor vass. I den här vassen brukar folk höra vattenrall (inte för att jag någonsin har gjort det), även sävsparv bor här och någon gång kan rör- och sävsångare och skäggmes rasta. Skulle du för omväxlings skull välja att gå söder om vasspartiet kan du kanske stöta på en morkulla eller enkelbeckasin.

Nu kommer du fram till en av öns största attraktioner, Brandnäsviken. En inre lagun är i det närmaste helt avstängd från resten av viken av en stor sandbank där strandrågen vajar. Det här är vadarnas tillhåll nummer ett. På vintern kan några skärsnäppor hålla till på Varholmen mitt i viken. Det är alltid här de första strandskatorna ses på våren, innan de rör sig inåt och börjar spela för morgontrötta öbor vid Rödstens färjeläge. Även tofsvipa, rödbena och större (samt ibland även mindre) strandpipare häckar vid Brandnäsviken, och i princip alla de arktiska vadarna passerar här, både på väg norrut och söderut. Att se 20 arter vadare här på en dag är inget konstigt under rätt årstid. Dock blir det sällan särskilt stora mängder, speciellt inte om man frågar bortskämda got- och ölänningar, men variationen i det trettio-fyrtiotal snäppor som pinnar runt i lagunen är fantastisk i sig, och om man sätter sig här ett par timmar märker man att det förändras hela tiden, ofta väldigt diskret. Samma antal vadare på plats men plötsligt inser man att kustsnäpporna som var här innan är borta, och vips har en myrsnäppa och en spovsnäppa tagit deras plats bland kärrsnäpporna, utan att man sett någon varken komma eller lämna lokalen. Lagunen kan också bjuda på lite änder och hägrar, och jag kommer aldrig glömma den dag förra sommaren då där helt plötsligt simmade en färggrann rostand bland gräsänderna. För att komma till den bästa obsplatsen, gräsytan i sydväst, måste man lämna den utmarkerade stigen och runda viken men glöm då inte att stanna och spana av från andra hållet först, så att du inte råkar skrämma iväg tereksnäppan innan du hinner se den!

Den med enar beströdda gräsplan du nu har nått går som ett band söderut till Kulmesund, som är vadarnas tillhåll nummer två. Ett tips är att gå i vänsterkanten av gräset och att följa fårens stigar, så minskar risken för fotledsvrickningar. Kulmesunds botten kan, beroende på vattenstånd, allt ifrån att till stora delar ligga i dagen till att vara helt vattentäckt. Både i hitkant och bortkant av sundet brukar det gå vadare av alla de slag, generellt mer spovar och stora pipare här jämfört med Lagunen. Här håller även majoriteten av de vitkindade gässen till, samt lite trutar, måsar och tärnor som i sällsynta fall kan locka dit en labb.

Till väster om dig sträcker nu Galterö Huvud ut sig i Kattegatt, som en nyvaken sköldpadda som gäspande tittar ut ur sitt skal. På väg ut passerar man ett militärskjul intill en yta med kortvuxet gräs; även här kan man se ringtrast i flyttider, likaså gulärla och blåhake. Faktum är att småspoven trots sin vadarnatur sällan rastar med de andra spovarna i Kulmesund eller Brandnäsviken utan ofta håller sig på de mer fjällaktiga klipporna på Huvudet. Vintertid kan man hitta jaktfalk här, det händer att ungfåglar ger sig ut på lite längre turer från fjällen och just södra skärgården och däribland Galterö verkar falla dem i smaken. Längst ut på spetsen finns skärpiplärka, berglärka rastar ibland, och utanför ligger stora mängder ejdrar och kanske några tobisgrisslor, och ska man skåda sjö- och havsfågelsträck på Galterö så är det naturligtvis från Huvudet det ska ske. Dock är det tyvärr så, att trots sitt fina läge ut mot väster är Galterö ingen vidare havsfågellokal – Vinga ligger nämligen rakt utanför och de flesta havsfåglar tar rutten väster därom. Havssula och tretåig mås kan man dock absolut få in när det blåser, och med lite tur kanske något roligare också. Det i mitt tycke bästa stället på Galterö för att spana sträck (men det finns säkert delade meningar om detta) är just väster om ovan nämnda militärskjul med tillhörande gräsplan, precis när man kommer fram så att man kan se horisonten över klippkanten. Här är man ganska skyddad från vinden (som är ständigt närvarande på Galterö) samtidigt som man har god utsikt över havet i väst och sydväst, över skärgården söderut, över Kulmesund och i viss mån Lagunen, samt in mot resten av Galterö och Brännö. Skulle ni träffa mig någonstans på Galterö är det sannolikt där!

Galterö är kort och gott en makalös plats oavsett årstid. Man vet aldrig vad som kan dyka upp och skulle nu inga sällsynta fåglar vara närvarande är det alltid lika underbart att få bekanta sig men öns olika häckfåglar och bara att ta in det fantastiska landskapet. Dessutom är det väldigt underskådat med tanke på potentialen, man får nästan alltid vara själv därute. I dagsläget är det i princip en skådare som ensam håller ställningen på ön; jag kommer själv väldigt sällan dit sedan jag lämnade Brännö för studier på andra sidan landet, men när jag gör det får jag oftast se något kul. Ja, det är i princip ett heldagsprojekt att åka ut till Galterö från Göteborg, det tar tid både att ta sig ut till färjeläget och sen att promenera över Brännö ända ut till Galterö, men jag lovar att det är värt det. Ge det en chans. Och skulle du få möjlighet att bo på Brännö en tid vet du nu vad du ska ägna dina dagar åt!

Och förresten, om du vill hjälpa till att bevara Galterö så öppet, tillgängligt, ostört och fint som det är nu, googla på ”Skärgårdsuppropet” och säg nej till utökad militär verksamhet i södra skärgården du också.”

/Jon Hessman