Fältbiologerna 70 år: Intervju med Leo Rudberg om föreningens nutid och framtid

Leo Rudberg är 21 år gammal och kallar sig själv för aktivist. Han kämpar för miljö, solidaritet och mänskliga rättigheter, skriver krönikör i  tidningen Syre och läser just nu kandidatprogrammet Politik, filosofi, ekonomi på Stockholms universitet. Han har i fem års tid varit med i Fältbiologerna och har hunnit uppleva mycket.

• Läs fler artiklar i vår serie inför att Fältbiologerna fyller 70 år.

– Att gå med i Fältbiologerna är ett av de bästa beslut jag fattat i mitt liv. Nu har jag varit med i över fem år. När jag blev fältbiolog som 15-åring år 2011 var det främst för att min pappa värvade mig, men mycket snart insåg jag att föreningen passade mig perfekt: här kunde jag förena två av mina största fritidsintressen – miljöaktivism och fågelskådning – och dessutom träffa massor av andra unga som delade mina intressen, värderingar och visioner.

Idag sitter Leo i valberedningen för Fältbiologerna Stockholm-Uppland-Gotland och är en av administratörerna för Fältbiologernas konton på Facebook, Instagram och Twitter. Tidigare har han bland annat varit aktiv i Nätverket Rädda Råstasjön, en av de huvudansvariga för Fältbiologernas stora demonstration mot gruvboomen med 700 deltagare år 2014, med i aktivistdelegationen till Almedalen både 2015 och 2016 och talare på en stor demonstration mot CETA 2016. 

Vad har du för starka minnen från tiden med Fältbiologerna?

– Jag har oerhört många starka minnen från tiden med Fältbiologerna, men om jag ska välja ut fem av de bästa så är det nog dessa:

1. RÅM – Fältbiologernas riksårsmöten i Järna (2012), Visby (2013), Malmö (2014), Jönköping (2015) och Bräcke (2016). När jag anmälde mig till mitt första RÅM 2012 hade jag knappt gått på något årsmöte alls, och visste inte vad jag skulle vänta mig. Det visade sig bli fem fantastiska dagar, där jag fick uppleva demokrati och gräsrotsorganisering i praktiken, samtidigt som jag fick vara med på miljöaktioner och naturutflykter tillsammans med ungefär 100 fältbiologer från hela Sverige. Under åren har jag på RÅM fått skrika för klimatet, demonstrera mot gruvboomen, guidas i Ojnareskogen, äta god veganmat, lära mig om hållbart skogsbruk, deltagit vid bad i fullmånens sken mitt i vintern, kolla på den fantastiska RÅM-showen och uppleva riktigt cool naturfilm fältbiologer själva skapat. RÅM är nu en av mitt livs höjdpunkter varje år, lika självklart som (och roligare än) julafton. Jag ser redan fram emot nästa RÅM 3-7 januari, då Fältbiologerna dessutom firar 70 år.

2. Fältstation Öland. De senaste fem åren har Fältstation Öland – Fältbiologernas största årliga aktivitet – blivit en lika självklar del av mitt liv som RÅM. Varje Kristi Himmelfärd reser omkring 100 fältbiologer från hela landet till Grönhögen på södra Öland, där vi har ett stort tältläger med massor av prova på-aktiviteter för nybörjare i allt från fåglar och lavar till ätliga växter och normkritik. Trädklättring, bad och ringmärkning på Ottenby fågelstation är andra fina inslag, liksom utflykter till den lummiga Mittlandsskogen och det storslagna Stora alvaret. Lägret avslutas med Ölandsshowen (där alla fältbiologer som vill själva får uppträda med vad som helst) och fest, sedan åker vi hem igen – i mitt distrikts fall med den legendariska kontrabussen, en fantastisk hippiebuss från typ 80-talet.

3. Fjällvandringarna i Abisko. De senaste tre somrarna har jag varje år fjällvandrat i nationalparken Abisko med Fältbiologernas distrikt Stockholm-Uppland-Gotland. Vi har fått uppleva storslagna fjällvyer, sett fjällfåglar som fjällabb och fjällripa, träffat på fjällämlar och renar, badat i en sjö av smält glaciärvatten, vandrat på en glaciär, ätit våfflor på en av Sveriges högst belägna fjällstationer och bestigit ett berg. Allt samtidigt som vi överlevt, de flesta av oss totala nybörjare, på endast vad vi bär i våra ryggsäckar på ryggen – en bedrift jag aldrig trott jag skulle klara innan jag nervöst anmälde mig till min första fjällvandring.

4. Resan till klimattoppmötet 2016. Fältbiologerna lyckades få iväg nära 50 unga miljökämpar från hela Sverige till Paris, där vi tillbringade flera dagar med att demonstrera, måla banderoller,lyssna på tal från klimatstjärnan Naomi Klein, lära oss om civil olydnad och umgås med ungdomar och urfolk från hela världen. Även om klimatavtalet är dödligt otillräckligt så kändes det hoppfullt att demonstrera med tiotusentals engagerade medmänniskor, som alla trotsade rädslan för både terrorism och polisbrutalitet för att stå upp för mänsklighetens och planetens framtid.

5. Kimatvandringen 2016. På bussen hem från Paris var vi utmattade efter intensiva kampdagar, men trots det kom en ny fältbiolog, Karolina Lundahl, med den briljanta idén att eftersom Musikhjälpen pågick och hade temat “ingen ska behöva fly undan klimatet” borde vi passa på att uppmärksamma och kämpa för klimatflyktingar med en vandring. Idén var att vi helt enkelt skulle gå från Riksdagen i Stockholm till Musikhjälpens bur i Linköping, 22 mil, mitt i vintern. Och vi gjorde det! Själv kunde jag tyvärr bara delta några kilometer första kvällen och sedan stötta via sociala medier, men Fältbiologerna lyckades gå i stafett nästan oavbrutet (även nätter) – hela vägen till Linköping, där vi fick prata i direktsändning i Musikhjälpens bur för andra (!) gången på en vecka. Vi lyckades dessutom samla in över 20 000 kronor till Musikhjälpens insamling – en stor succé för en galen aktion som planerades på en uttröttande bussfärd bara några dagar innan vandringen började.

Hur ser du på Fältbiologernas utveckling?

– Det är lätt att nostalgiskt blicka tillbaka på “Fältbiologernas guldålder” på 70- och 80-talen, då vi hade betydligt fler medlemmar, klubbar och aktiviteter, och var det självklara alternativet för alla unga med något intresse för naturen eller miljökamp. Samtidigt är det viktigt att påminna sig om alla segrar i stort och smått föreningen fortfarande kan åstadkomma. Att Ojnareskogen blev Natura 2000-område hade kanske aldrig hänt om inte Fältbiologerna slagit läger i skogen 2012. Detta får nog räknas som en av de största segrarna i Fältbiologernas historia sedan 1940-talet, givet hur extremt värdefull just Ojnareskogen är ur ett internationellt perspektiv, även om kampen inte är över. Med avstamp i Ojnarekampen bildades även Fältbiologernas gruvnätverk, där vi varit en av drivkrafterna i att omvandla lokala kamper mot gruvbrytning och mineralutvinning till en nationell och global solidarisk folkrörelse för fast mark, rent vatten och levande kulturlandskap, med allt mer uppmärksamhet från media och politiker i allt från Sapmi och Vättern till Sydamerika och Standing Rock. Vi har också tillsammans med andra naturvänner tagit initiativ till Nätverket Rädda Råstasjön, som efter tre års intensiv kamp år 2015 lyckades rädda skogen vid fågelsjön Råstasjön från exploatering. Vi har därtill lyckats vinna Änglamarkspriset, skickat unga till klimattoppmöten och på skogsinventeringar och inlett samarbete med Naturskyddsföreningens Schysstprojekt. Alla dessa framgångar har kommit under de allra senaste åren, och är ett bevis på att Fältbiologerna trots låga antal medlemmar och klubbar lyckas vara en kraft att räkna med i kampen för en levande miljö. 

Vad har Fältbiologerna betytt för dig?

– Fältbiologerna har betytt oerhört mycket för mig. Mitt engagemang i Fältbiologerna är något av det i livet som varit och är mest kul, lärorikt och givande. Att få både vara ute i naturen och inne i miljödebatten tillsammans med nya och gamla vänner – det är ungefär det bästa koncept jag kan tänka mig för en ungdomsorganisation.

När jag åkte på min första fältbiologaktivitet, och särskilt när jag åkte på min första fjällvandring, var jag orolig för hur det skulle vara att delta i ett nytt sammanhang med nya människor. Fältbiologerna överträffade alla förväntningar, och idag har jag gått från att vara en orolig deltagare till att bli en trygg ledare, som har självförtroende och kompetens nog att själv och tillsammans med andra ledare, ansvara för allt från fjällvandringar och ringmärkningshelger till pass om normkritisk inkludering och valberedningsarbete för ett helt distrikt. 

Fältbiologerna har givit mig makt att förändra, vänner för livet och oförglömliga minnen. Det önskar jag att alla unga i Sverige ska få uppleva och därför fortsätter jag kämpa för att fler ska gå med i ett inkluderande och engagerande Fältbiologerna.

Hur ser du på organisationens framtid?

– Fältbiologerna största utmaning inför framtiden är att bli fler. Alla våra betydande problem – brist på pengar, klubbar, aktiviteter och ideell tid – skulle lösas om vi blir fler medlemmar, och framför allt fler medlemmar som engagerar sig i att delta eller arrangera aktiviteter. 

Det finns flera hinder för att bli fler, där ett par av de viktigaste är vithetsnormen och bristande kunskap om föreningen. Vithetsnormen innebär att vi mest är vit medelklass, vilket exkluderar oerhört många potentiella medlemmar från föreningen. Bristande kunskap om föreningen handlar om att medan vuxna ofta känner till Fältbiologerna och vi har någorlunda gott anseende i rättsväsende, media och politiken så känner nästan ingen i fältbiologålder (6-26 år) till föreningen, och det kan nog vara svårt för personer att förstå vad vi är och gör. 

Missuppfattningar om att vi skulle vara en universitetsutbildning, eller ha krav på kunskap och erfarenhet för att vara med, eller att vi bara skulle syssla med seriösa vetenskapliga aktiviteter riskerar alla att hindra personer som egentligen skulle trivas i föreningen från att bli medlemmar. Detta har antagligen en del att göra med vårt eventuellt föråldrade namn, och ett misslyckande att nå ut till unga så effektivt som vi gjorde under vår “guldålder” – kanske delvis för att så många andra organisationer och nätverk för unga finns som sysslar med liknande saker som Fältbiologerna jämfört med på 70-talet (såsom Grön Ungdom, PUSH, Schysst, Fossil Free, SOFUK, WWF:s ungdomsråd, Greenpeace lokalgrupper och så vidare). 

Att gå tillbaka till tiden då Fältbiologerna är det enda alternativet för miljö- och naturintresserade unga är varken möjligt eller önskvärt. Istället måste vi bli bättre på att samarbeta med de andra aktörerna inom miljö- och naturrörelsen (vilket vi redan gör en hel del idag), bli bättre på att nå ut till unga (genom bland annat sociala medier, skolbesök och word of mouth) och förklara vilka vi är och vad som gör oss unika (kombinationen av både naturintresse och miljökamp för och av unga) och gärna integrera Schysst-grupperna och fältbiolog-klubbar eftersom vi båda har samma vuxenorganisation.

För att undvika nuvarande missuppfattningar skulle kanske ett namnbyte vara bra, även om en hel del (kostnad, förlust av igenkänning bland äldre, brist på bra namnalternativ) talar emot det. Ett snudd på perfekt namn, som skulle kunna ge associationer till både naturintresse, miljökamp och unga, samtidigt som det är kort och snyggt, vore “Grön Ungdom”, synd att vi inte passade på att ta det de 39 år vi existerade innan dagens Grön Ungdom bildades.