Fältbiologerna 70 år: Eva Stenvång Lindqvist om hur föreningen påverkat hennes liv

Eva Stenvång Lindqvist är journalist, medförfattare till böckerna “Börja skåda fågel”, “Fåglarnas trädgård” och “Upptäck blommornas värld” och är även en av grundarna till nätverket Rapphönan, för tjejer som fågelskådar. För sitt engagemang har hon tilldelats både Rosenbergpriset (2012) och utmärkelsen Årets Silvertärna (2014), men hennes miljöengagemang började, som för så många andra, i Fältbiologerna.

• Läs fler artiklar i vår serie inför att Fältbiologerna fyller 70 år.

– Framåt tonåren blev jag allt mer naturintresserad, och en moster till mig som var biolog tipsade om Fältbiologerna. Jag gick med som 15-åring, hösten 1970, i Stockholmsklubben. Det var nästan bara killar i klubben då, noga räknat var vi till en början bara fyra tjejer varav två fortfarande tillhör mina närmaste vänner, berättar Eva Stenvång Lindqvist.

Eftersom alla i klubben var väldigt intresserade av fåglar blev även Eva tidigt fågelskådare. När några fler tjejer blev medlemmar kring 1973 ville de börja titta på annat än fåglar och så blev det. Under några år kombinerade Eva fåglar med botanik och då framför allt mossor och lavar.

– Klubben var stor, killarnas antal var säkert flera dussin varav ett 20-tal var väldigt aktiva. Vi hade åtminstone en innekväll per vecka och dessutom en studiecirkel plus exkursioner i princip varje helg. Alla dåtidens naturkändisar ställde upp gratis för oss, som Jan Lindblad och Sven Gillsäter. Vi höll till i en föreningslokal på Karlbergsvägen men fick senare disponera en av tullstugorna vid Norrtull. Stockholms stad var på den tiden väldigt angelägen om att främja föreningsengagemang och vi fick rejäla bidrag, minns Eva.

Hon blev snart mer och mer engagerad i Fältbiologerna och föreningen stod under 1970-talet i spetsen för miljökampen.

– Vi var kända för våra mycket spektakulära aktioner, som alltid hamnade på förstasidorna i pressen. För att uppmärksamma det stora bruket av engångartiklar (någon återvinning fanns ju inte på den tiden) skickade fältbiologer över hela landet kartonger med engångsartiklar till Valfrid Paulsson, dåvarande chef för Naturvårdsverket och illa sedd av alla fältbiologer på grund av sina bristande miljöinsikter. ”Som socialdemokrat vill jag ha rena skjortor” var väl hans mest berömda uttalande, som svar på Fältbiologernas kampanj mot det fosfat som fanns i alla tvättmedel och gödde sjöarna. 

Efter gymnasiet arbetade Eva i två år, 1974-1976, som distriktsinstruktör hos Fältbiologerna i Stockholmsdistriktet, som delade kansli med riksförbundet på Östermalmsgatan 80. Sensommaren 1976 flyttade bägge kanslierna till Sollentunaholms slott. På den här tiden var föreningen stor, cirka 14 000 medlemmar enligt Eva, och det fanns kanslier och klubbar överallt i landet. Hon fortsatte att vara aktiv i föreningen till slutet av 70-talet och var med i redaktionen för Fältbiologen och medverkade även i boken “Liv och död i Östersjön” 1982, men annars rann engagemanget i föreningen av naturliga skäl ut i sanden när vuxenlivet stod för dörren.

Flera som jag intervjuat om Fältbiologerna vittnar om att mycket som de lärde sig i föreningen påverkat dem senare i livet och detsamma gäller Eva Stenvång Lindqvist.

– Jag skulle tro att den som varit fältbiolog alltid fortsätter att vara det, i hjärtat, berättar hon. Det är något speciellt med att ha varit fältbiolog. Engagemanget för en gemensam sak, glädjen, alla roliga påhitt, ansvarstagandet – i Fältbiologerna finns till skillnad från i andra ungdomsföreningar inga vuxna ledare – gjorde att man växte som människa, blev självständig, vågade framföra och stå för sina åsikter och vågade påverka. Framför allt såg vi ju att vi verkligen påverkade saker i rätt riktning, och med facit i hand kan man ju se resultatet: återvinning, fosfatfria tvättmedel, ingen hormoslyrbekämpning längs järnvägarna, en förändrad papperstillverkning utan blekmedel, miljöhänsyn i skogsbruket och mycket, mycket mer.

Många har gått från Fältbiologerna till att jobba på länsstyrelserna eller som Björn Risinger, som generaldirektör för Naturvårdsverket. För Eva blev yrkesvalet att fortsätta skriva mycket om natur och hon är fortsatt djupt engagerad i ideellt föreningsarbete. I dagsläget som ideell redaktör för “Fåglar i Stockholmstrakten”, Stockholms Ornitologiska Förening.

– Åren som fältbiolog har påverkat hela mitt liv, jag skulle aldrig ha blivit den samhällsengagerade person jag varit sedan dess om det inte varit för ungdomsåren i Fältbiologerna. Gemensamt för oss fältbiologer var nog också tron på vikten av föreningsengagemang och ideellt arbete, säger Eva och fortsätter: 

– Jag tycker det är tråkigt att Fältbiologerna idag är en så liten organisation, men föreningsengagemanget minskar ju överlag i samhället tyvärr. Det är tråkigt att inte fler inser hur vansinnigt kul man kan ha i en förening, särskilt en som styrs helt av unga och där man har ett gemensamt engagemang för något vettigt. Å andra sidan, visst, vi lever i ett samhälle präglat av en helt annan miljömedvetenhet än förr, och med lagar och bestämmelser till skydd för miljön som vi väl aldrig ens kunde föreställa oss. Mycket är Fältbiologernas förtjänst som pådrivare.