Fågelförfalskningar i konstvärlden

Det här är en sammanfattning av två bloggar av Nicklas Cederqvist på Antikmonologen som berör förmodade förfalskningar av Bruno Liljefors målningar.

Under tisdagen den 28 maj i år såldes en fin impressionistisk studie av tre gräsandshonor, målad av Bruno Liljefors när han vistades i Grèz, 1887. Tavlan har betitlats “Änder“, vilket möjligen låter andefattigt, när man ser klubbpriset 9,1 miljoner kronor, (för övrigt exakt samma rekordpris som oppositionen Auktionsverket fick för sin Katt på blomsteräng i höstas). Gräsänderna, Anas platyrhynchos, är ingen sensation, utan skådades enkelt både i Grèz och Uppsala i dåtid och nutid.

Nr 10, Bruno Liljefors, 1860-1939, “Spoväng”, utrop 175 000 200 000 kr. Såld för 120 000 kr + avgifter.

Vad som däremot måste betraktas som en praktfull sensation ur ornitologisk synvinkel, är de två fåglar som är avbildade på målning nr 10; “Spoväng”, även den enligt Bukowskis av Bruno Liljefors, signerad med hela namnet och daterad 1924. På Club 300:s hemsida grottar vi kryssare ner oss i första- och andrafyndet i Sverige av spansk sparv, i början av somamren och Sveriges Ornitologiska Förening får förhoppningsvis några nya medlemmar. Arten (arterna?) i Brunos målning är dock inte ett Sverige-första utan hör och häpna ett världsförsta-fynd!

Detalj av “Spoväng”: Spovkullor/Morspovar/Storkullor/Teletubbie woodcocks

När jag första gången såg utrop nr 10 i Bukowskis Klassiska 2013, trodde jag inte mina ögon. Att sparka in öppna dörrar ligger inte riktigt för mig, så jag räknade med att målningen skulle dras tillbaka och lät bli att konfrontera eller nämna något för Bukowskis personal. Men tiden gick och målningen låg fortfarande i webbkatalogen kvällen innan auktion, varpå jag skrev ett vänligt mail till ansvarig intendent och två andra. I detta påpekade jag att Bruno Liljefors omöjligen kan ha målat tavlan “Spoväng”, med utropet 175 – 200 000 kr. Eventuellt men inte sannolikt, kan Bruno ha målat delar av den väldigt summariskt utförda naturen eller himlen, men det centrala, nämligen de två “fåglarna”, kan Bruno Liljefors inte ha målat. De så kallade fåglarna existerar nämligen inte. Alls. Någonstans. Någonsin.

Vinghållning och kroppar är vid första åsynen påminnande om morkullans (Scolopax rusticola), om än summariskt och mycket naivt tolkat. Väl så. En vanlig kommentar när falsk Liljefors-konst diskuteras är att Liljefors “ju var så dålig ibland“. Om dessa morkullor bara var naivt målade med kroppar som känns mer som teletubbies än som morkullor, så skulle kanske diskussionen om Liljefors dåliga dagar fortsätta. Dessa “morkullor” har likt storspoven (Numenius arquata) nämligen böjda näbbar. Ridå. År 1924 var Bruno 64 år gammal, en extremt habil djur- och fågelkonstnär, jägare sedan ungdomens dagar och allt annat än gaggig.

Slutsatser är alltså att dessa fåglar utseendemässigt är precis lika plausibla, som en giraff med snabel eller en älg med griseknorr. Att mitt vänliga mailkonstaterande till ansvarig intendent inte renderade i ett svar, är som det är. Att fler än jag måste ha reagerat över fåglarna i “Spoväng” vet jag de facto är fallet. Men man vill inte stöta sig med personalen/experterna och därför blir anammat talesätt att tala är silver, att tiga är guld. Jag är dock en stark anhängare av uppfattningen att en spade skall nämnas vid dess rätta namn (“to call a spade a spade”). Särskilt när icke-initierade riskerar drabbas av att ha något på väggen som inte är vad det utges vara.

Jag förutsätter inte att svensk auktionshuspersonal ska vara duktiga på fåglar. Däremot torde det inte vara några som helst problem att finna kunniga(-re) personer att konsultera, vad gäller våra bevingade vänner. Jag vet att jag själv och ytterligare två ännu mycket mer välrenommerade ornitologer brevledes erbjudit sina tjänster och kunskaper -gratis- åt fler än ett svenskt auktionshus. Ingen av oss har fått svar på dessa erbjudanden.

Jag undrar på fullt allvar om inte “Spoväng” är utförd av någon som skrattar åt hela konstbranschen för att se om den kunde säljas för stora pengar i ett seriöst sammanhang. Spov-kullorna såldes för 120 000 kr. Får vi se en trebröstad Zorn-kulla härnäst?

Att Bukowskis under rubriken Utställningar skriver följande om “Spoväng”, är häpnadsväckande; “(Möjligen) Uplands konstförening, Uppsala, “Bruno Liljefors utställning”, 1934, ev. identisk med kat nr 67 (“Spoväng”)”. Jag garanterar alla läsare av Antikmonologen att Bruno Liljefors inte inkluderade ovan diskuterade målning i Uplands Konstförenings Utställning år 1934 med titeln “Spoväng”, om han inte möjligen just år 1934 mystiskt drabbades av Amaurosis fugax (tillfällig blindhet).

Jag vill återigen understryka problematiken med att när ett konstverk väl har sålts på en så kallad Kvalitetsauktion, så får föremålet en i auktionsbranschen närmast helig proveniens. Jag har tidigare råkat ut för resonemang i stil med: Ja, den kan verka falsk, men den såldes där och då, på den Kvalitetsauktionen, så det är klart att den är äkta. Ett föremål upphöjs alltså till äkta bara för att det sålts på en kvalitetsauktion. Då bortser man från rationellt och analytiskt tänkande, hävdar jag. Där har auktionsbranschen mycket att lära från Raritetskomittén (RK), som varje år “skrutinerar”/ analyserar de ovanligaste fynden/rapporterna av fåglar. Ett förstafynd av en fågelart kan ha varit godkänt i många tiotals år, för att på nya grunder plötsligt sågas som icke godkänt. Återigen, det finns ingen svensk överspännande auktionshusorganisation som kan ifrågasätta/diskutera/utveckla/modernisera den svenska auktionshusbranschen vars marknadsandelar bara blir större och större.

En vanlig invändning från auktionshusens sida när falsk konst eller konsthantverk påtalas, är att det är inte möjligt att det är falskt för objektet har lämnats in av en så “viktig person”, “fin familj”, känd/viktig handlare eller liknande. Min invändning emot liknande resonemang, är att alla har velat göra “klipp”(bra affärer) i alla tider.

På tisdagen satt jag i auktionssalen och såg gräsänderna dra ner stora applådskaror. För likt de flygrädda salongsberusade charterresenärerna som tutade i sig miniflaskor på planet till Mallorca i min barndom, för att liksom hylla piloten för att han räddat deras liv en gång till, så applåderas också miljonbud i fina auktionssalar. Förunderliga äro herrens vägar.

Nr 30, Bruno Liljefors, “änder”, utrop 4-5 miljoner, såld för 9,1 miljoner.

Samma dag som undertecknad mail-ledes adresserade auktionshuset Bukowskis(Buk) vidrörande deras saluförda innovativa oljemålning “av Bruno Liljefors”, föreställande “spov-kullor”, skickade jag också ett mail till konkurrenten/kollegan Stockholms Auktionsverk (SAV).

Praktplats för lågtflygande “Krickor flygande över skär, Bruno Liljefors” Nr 1885, på Stockholms Auktionsverk

Mailet till SAV gällde en oljemålning som haft imponerande tre titlar de senaste sex månaderna: “Kustlandskap med flygande änder“, “Ejdrar flygande över skär” och senast (efter mitt mail) ändrad till “Krickor flygande över skär“. Denna målning bjöds ut av auktionshuset Crafoords i Lund (sedan 2009 ägt av Uppsala Auktionskammare) i nov/dec 2012. I Lund var utropet 45 000 kr, vilket också – intressant nog – blev slutpriset. Målningen är relativt stor, 114×171 cm, så det priset är lågt om det vore en monogramsignerad fågelmålning av Bruno Liljefors (BL). Det tyckte uppenbarligen också köparen i Lund, som därefter valde att lämna in den på SAV, för att tjäna en slant. Auktionsverkets nya värdering är 130-150 000 kr. Klubbad för 120 000 kr.

Ohemult dåligt målade vingförsedda varelser (detalj av Nr 1885)

Dock anser jag att denna målning är oriktig. Efter att ha granskat den minutiöst för ett par dagar sedan, påstår jag att fåglarna är målade av en av fåglar totalt oinsatt person. Detta ansåg jag för övrigt redan i november 2012, då jag också delgav Crafoord Auktioner mina åsikter i ett hövligt mail, vilket dessvärre lämnades obesvarat.

Däremot hade Chefsintendent Andreas Rydén på SAV vänligheten (som alltid) att bemöta mina funderingar och åsikter, denna gång i två mailsvar. I dessa säger Andreas att vad jag påstår, att fåglarna skulle vara av annans hand, “är komplicerat”. Vidare att tavlan är lyst med ultraviolett (UV) ljus och att man då inte kunde konstatera några skillnader mellan originalmålning och eventuellt senare adderat måleri. Väl så, men om additioner har tillkommit under 1940-1970- talet, så tror jag inte att det syns i UV-ljus. Jag har själv jobbat med UV-ljusgranskning på måleri, både på Sotheby´s och på Åmells Konsthandel och det är skillnad när en betydligt äldre målning granskas. Ponera exempelvis att tillagda ankor kom dit under tidigt 40-tal och att duken målades av Bruno under 30-talet…

Vidare påpekar Andreas också att en “…mycket kunnig person” påpekat att ejdrarna är krickor och inget annat. Den personen skulle jag gärna ta en pratstund med! Krickor har exempelvis inte oranga ben. Andreas Rydén påpekar också: “…att han sett många kvarlåtenskaper efter konstnärer och ofta överraskats över hur dåliga och avvikande vissa verk varit, många gånger hade säkert även vi dömt ut dessa som falska om vi inte känt till bakgrunden”. Det sistnämnda anförs ofta som argument i diskussioner om avvikande konst.

Min åsikt är att de nedre 2/3-delarna av målningen de facto är utförd av Bruno Liljefors, medan fåglarna definitivt är en senare addition av för oss okänd “målare”. Möjligen är himlen, havet och den monokromt brunfärgade klippan också av annan hand än BL. Dessutom hävdar jag bestämt att den alltför omsorgsfullt, -efterhärmande snarare än schvungfulla monogramsigneringen är av senare datum än 1939, då Bruno gick bort. Men det centrala är att jag och för övrigt också konstnären Lars Jonsson anser att de så kallade änderna/ejdrarna/krickorna absolut inte är målade av Bruno Liljefors.

Bernt Larsson? Birgit Lennartsson? (Detalj av Nr 1885)

Nämnas bör också att många av bloggens läsare torde tro att förfalskningar av just Bruno Liljefors är mycket vanligt förekommande, eftersom jag skrivit två krönikor i följd om detta ämne. Dessvärre är det så. Auktionshus, Antikrundan och konsthandlare ser relativt ofta tavlor som attribueras till just B.L. Men merparten av dessa är oftast enkelt avfärdade som mycket banalt utformade kopior/önsketänkande/bakluckeköp etc… Ofta kan tavlan ha gjorts av glad amatör som signerat något som liknar “Pingviner i solnedgång“, med: Karl Svensson, Kop (-ia) Bruno Liljefors, där allt utom Bruno Liljefors målats över i ett senare skede. Först då är målningen en ur juridiskt perspektiv olaglig företeelse att sälja vidare.

Att man i fallet med leopard-ankorna med änglavingar ovan, väljer att i lång katalogutläggning babbla på om att målningen sannolikt är utförd i Bullerö-arkipelagen och i mer än tjugo rader skriver om allt från skärgård till Charlie Chaplin och Errol Flynn är  mindre snyggt. Detta förekommer ofta i auktionsbranschen, ibland med diverse sidhänvisningar till praktverk om konstnären eller föremålet. Ofta är historien/katalogtexten rent faktiskt irrelevant för ifrågavarande objekt. MEN, det ger en “air av upphöjdhet” åt föremålet, det hamnar “i spotlight på piedestal”, så att säga; Ett rent sälj-pitchande. Även om det kan gälla ett föremål som endast är “snarlikt”. Det sistnämnda är exempelvis även vanligt förekommande vad gäller kinesisk keramik, som ju svämmar över av “snarlika” objekt. Snarlikheten är ju liksom själva andemeningen med förfalskningar.

Äkta – dock osignerad- skiss av B. Liljefors, föreställande änder i högst varierande poser, i Nationalmusei ägo.

Jag har tillsammans med författaren och konstnären Lars Jonsson under ett antal år fört diskussioner med samtliga svenska större auktionshus. I dessa har vi försökt vara auktionshusen behjälpliga i att hålla åtminstone de mer uppenbara/flagranta förfalskningarna så långt från marknaden som möjligt. Detta arbete är – uppenbarligen – ideellt och mycket tidsödande, men eftersom vi förhoppningsvis besitter specialistkunskaper som möjligen inte alla konstintendenter har, så hoppas vi kunna hjälpa till i så vänligt och korrekt utbyte som möjligt.

Polisen försöker att hålla förfalskningar borta de också. Men som jag ser det så är de helt avhängiga att auktionshusen eller andra kontaktar dem, angående dubiösa föremål. De själva har inte möjlighet (eller ens specialistkunskap) att själva nosa upp förfalskningarna, annat än i mycket fåtaliga fall. De är också beroende av experter som agerar konsulter åt dem.

Ovanstående blyertsskiss föreställande cirka 16 änder i HELT olika kroppsställningar, har jag valt ur Nationalmuseums stora förråd, för att illustrera Bruno Liljefors helt enastående känsla för fåglarnas autentiska uppträdande. Många fågelskådare/ornitologer kallar det för jizz. Wikipedia skriver träffande: “Jizz är ett uttryck som används av fågelskådare världen över. Jizzen är en fågels storlek, form, rörelsemönster, flygsätt, beteende och liknande som gör att den “upplevs” som en viss art. I jizzen ingår alltså inte sådant som fjäderdräkt eller läte”. Ovanstående “krickor” är så långt ifrån Brunos konstnärsskap, att det gör ont att titta på dem. De är förskräckligt dåligt målade, totalt okänsligt och inkorrekt utförda. Jämför med skissen ovan, som avbildar mer än 16 fåglar, summariskt och hastigt nedkastade på ett sätt, som bara en mycket naturinitierad och konstnärligt högtstående person är kapabel till. De två “krickorna” har lika mycket jizz som “flygande småfranska”, som en bloggläsare/ornitolog uttryckte det om Buk:s spov-kullor.

Att bedöma (fågel– eller djur–) måleri är ingen exakt vetenskap, utan rör sig ofta om fingerspitzengefühl, en magtraktskänsla. Att det för många kan vara svårt att bedöma djur eller fåglars riktighet är inget konstigt. Då finns det hjälp att tillgå, som tidigare påpekat.

Att Liljefors skulle ha signerat diskuterade målning med monogrammet B.L. anser jag befängt, precis lika befängt som att han skulle ha signerat “spov-kullorna” på Buk med fullt namn och årtal, enligt tidigare diskussion. En konstnär signerar ett arbete när det är färdigt och representativt för konstnären. -Inte förr. Konstnären har ofta en massa mer eller mindre oavslutade arbeten/skisser i sin ägo. Knackar liemannen på, så tar sterbhuset(dödsboet) hand om kvarvarande konst. Så skedde också med Brunos sterbhus. Uplands Enskilda Bank stämplade/vidimerade och signerade allt med en kvadratisk stämpel. Att det sedan kommit ut på marknaden gör att mindre seriösa aktörer lätt kan använda en eventuellt oavslutad/osignerad målning, för egen nyuppfunnen vinnings skull.

Otur! Signaturen är placerad mitt i en stor fläck..!? Nr 1809, utrop 30-40.000. Klubbad för 50.000 kr.

Ytterligare en fascinerande “Bruno Liljefors” på Stockholms Auktionsverks Kvalité är harstudien, Nr 1809. Ej av mig nämnd för Andreas, för jag har noterat den senare. Den skildrar tio poser av fälthare, också kallad tyskhare. Jag kommer inte ihåg att jag sett en enda tyskhare målad av Bruno, någonsin. Denna studie är signerad 1885 och känns helt atypisk för Bruno Liljefors oeuvre. Snarare känns det som ett habilt arbete av en tysk konstnär. Notera den stora fläcken precis på platsen för signaturen, som malplacerats mitt över målningens fåtaliga grässtrån..!

Konstig fläck just under och runt signaturen (Detalj av Nr 1809)

Food for thought, säger man på engelska.

Det här är en sammanfattning av två bloggar av Nicklas Cederqvist på Antikmonologen som berör förmodade förfalskningar av Bruno Liljefors målningar.