Omslaget till boken “Nära fåglar”. Foto: Roine Magnusson
Recension av boken “Nära fåglar” av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson.
Det är ett lite annorlunda bokprojekt. När jag först hörde talas om det minns jag att jag tänkte att det åtminstone är kul att det även ges ut udda naturböcker. Idén var att fotografen Roine Magnusson åkte runt till olika fågelstationer och vid ringmärkningen passade han på att låna fåglarna en kort stund. Han stoppade in dem i en portabel studio och tog några bilder innan de fick återfå friheten med en ring runt benet.
LÄS MER: • Alla vår recensioner av naturböcker
Bilderna utgör därmed bokstavligen fågelporträtt, helt utan bakgrund. När det är som bäst är det fascinerande närstudier med en metod som fortfarande känns ny i en allt mer väldokumenterad värld.
Lappuggla. Foto: Roine Magnusson
Ibland framträder fågelns karaktär tydligt. Som den lätt aggressiva och vilda talgoxen, lappugglan med den genomträngande blicken eller tjädern som lyckas se ståtlig ut även i den här miljön. Ibland är det bara en väldigt häftig pose som fåglarna fångas i. En näktergal poserar som en stolt ballerina med stjärtfjädrarna utspridda som en pampig klänning eller kniporna som trycker ihop sig och mer liknar paddor än simänder.
Alla bilder har inte samma wow-känsla. Ibland är det bara fågelporträtt med vit bakgrund, varken mer eller mindre och då får jag en känsla av att jag bläddrar bland fåglarnas skolklassfoton som inte säger mycket mer än artnamnen.
Talgoxe. Foto: Roine Magnusson
Men jag tillhör också dem som har svårt att tröttna på närbilder av fåglar. Ni vet de där bilderna som alltid blir populärast på Instagram (förutom solnedgångar) – inzoomade fågelhuvuden. Jag dubbelklickar med fingret varenda gång och med “Nära fåglar” rycker det konstant i tummen.
Det må vara bokens bilder som står ut från mängden i fågelbokhyllan och det är, helt naturligt, Roine Magnussons arbete som används i marknadsföringen av boken, men Mats och Åsa Ottossons texter borde få minst lika mycket uppmärksamhet.
De har verkligen tagit uppgiften att skriva om fåglarna som Roine Magnusson porträtterat på allvar och ansträngt sig för att inte skriva den vanligaste faktan, som hittas i en majoritet av alla fågelböcker. Här lyfts andra vinklar fram, precis som i bilderna. Det är skrivet med en självklar spännvidd. Ibland med föredömligt pedagogiska redogörelser av detaljerad forskning (gräsandshanarnas fjäderdräkt exempelvis) och ibland med formuleringar som träffar precis mitt i prick och som jag kommer bära med mig. Som att nötväckan är en “övning i närhet”. Försök också läsa kapitlet om stjärtmesen utan att bli ännu mer kär i en av världens gulligaste fåglar.
Ett annat lite annorlunda grepp i boken är att “privatpersoner” får komma till tals. “den pensionerade smeden Anders Morge” berättar till exempel en historia om hur en oblyg talgoxe gjorde det svårt för honom att åka hemifrån. I början tyckte jag det var lite synd att författarna själva berättade om personliga möten, men ju mer jag läste desto bättre förstod jag tanken. Det skapar en förståelse för vad fåglar betyder för oss människor och hur mycket vi uppskattar att vara nära fåglar. Oavsett om det gäller bilder på Instagram eller fåglarna inpå knuten.
Förlagets film om boken:
Betyg: 3 av 5
Transparens: Vi fick ett recensionsexemplar av boken av Bonnier fakta.
