En ark även för “bruna och tråkiga” arter

Vad tänker du på när du hör ordet djurpark? Delfinuppvisningar? Vilda djur i hägn omringade av en nöjespark? Eller barnfamiljer som kämpar med att få en skymt av ett skyggt djur genom ett stort stängsel? Djurparker kan vara allt det och lite till, men de flesta tänker nog på deras publika verksamhet som det viktigaste. Där djuren visas upp för besökarna som betalar pengar för att få se vilda djur under kontrollerade former.

Bakom kulisserna: djurvärldens doldisar

Men djurparker innehåller mycket mer än det, inte minst bakom kulisserna. Det blir extra tydligt på Nordens ark i Bohuslän. Här finns förvisso en stor publik del där det går att se charmtroll som röda pandor och pallaskatter, imponerande amurtigrar, exotiska sköldpaddor och gulliga jordekorrar. Men det är bakom “endast för personal”-skyltarna som det viktigaste arbetet bedrivs. I skymundan. Utan att någon betalande besökare får se det.

En bit från den publika delen ligger nämligen Nordens arks avelsavdelning. Här föds olika djur upp som sedan ska placeras ut i naturen för att bidra till att skapa populationer som kan överleva på egen hand. Ju framgångsrikare arbetet är, desto mindre kommer det behövas framöver.

I en voljär med nättak håller en flock fjällgäss ihop och i två tomma utrymmen försedda med stora stockar och buskage kommer europiska vildkatter flytta in framöver. Men här finns också betydligt mindre djur. I en serie utomhus-terrarier med sand, tegelpannor och vattenbad hålls grönfläckig padda uppdelade på ålder. De kommer så småningom få flytta till Öland där grönfläckig padda nu börjat etablera sig på allvar, efter flera års arbete. I några nätlådor håller trumgräshopporna på att bli fullvuxna och i ett större, växthusliknande tält är det fjärilar som föds upp. Bland annat de hotade arterna mnemosynefjäril och fetörtsblåvinge.

Ett långsmalt hus med små rum på båda sidor om en korridor är dedikerat till skalbaggar. I ett av rummen finns mängder av hyllor med små genomskinliga behållare där stora larver stoppar i sig spån från ekar. Det är den sällsynta större ekbocken som får hjälp på traven. Vilket kan behövas – det är en av våra mest hotade insekter. De är beroende av gamla ekar och dessa har avverkats eller konkurrerats ut av granplanteringar i Sverige. Numera finns bara större ekbock kvar i naturreservatet Halltorps hage på Öland. Det var länge artens sista utpost i norr. Den har även dött ut i Danmark, Belgien, Holland, Luxemburg och Storbritannien.

Framgångsrikt, långsiktigt arbete

Men tanken är att det ska bli ändring på det och Jimmy Helgesson, ansvarig för avdelningen, berättar att projektet haft en del framgångar på sistone:

– Vi har släppt ut arten på fastlandet i två olika reservat under sju års tid. För två år sedan hittade vi de första vilda skalbaggarna som härstammar från oss. Vi har nu skapat två nya populationer som kläcks, både i Tromtö i Blekinge och i Björnö naturreservat utanför Kalmar. Här har man hittat både kläckhål och vuxna skalbaggar. Vi kommer att fortsätta i kanske ett eller två år till, och sedan kommer vi att pausa utsättningarna i de två reservaten för att undersöka och se hur det går för populationen, om den ökar långsamt eller om den minskar.

Tills dess släpps ungefär 200 skalbaggar ut varje år och i Halltorps hage kläcks det nu i genomsnitt 20 skalbaggar varje år. Ett mångårigt arbete bakom kulisserna börjar äntligen ge resultat.

Finns det andra lämpliga platser i närheten så att de kan flytta från dessa områden, eller förväntar ni er att de ska stanna där de släpps ut?
– I Tromtö finns ett bra område bara två eller tre kilometer bort, så om populationen blir tillräckligt stor kan de säkert sprida sig. I Björnö är omständigheterna inte lika bra. I Halltorp har länsstyrelsen säkrat några kvarvarande ekskogar norr om reservatet och även söderut. Men resten är golfbanor och campingplatser.

Undersöker skalbaggarnas feromoner

Förutom större ekbock föder Nordens Ark även upp bredbandad ekbarkbock och ögonfläcksbock och de försöker också tillsammans med forskare på SLU Alnarp att utveckla en metod för att mäta de kemiska ämnena i skalbaggarnas feromoner som de använder för att hitta varandra under parning. Dessa feromoner kan sedan användas för att leta efter platser där skalbaggarna finns i det vilda och det är en metod som visat sig synnerligen lyckad. Bredbandad ekbarkbock har till exempel hittats på många fler platser de senaste åren tack vare den här metoden.

De här insatserna för ganska okända småkryp som få har hört talas om och djurparkens besökare inte ens kan se har pågått i många år. Larverna lever flera år inne i träd innan de kläcks som fullvuxna skalbaggar. Nordens ark fick först lägga ner flera års arbete på att försöka få igång produktionen av larver innan de första skalbaggarna kunde släppas ut. Därefter dröjde det ytterligare år innan dessa skalbaggar lagt ägg, larverna utvecklats klart och därefter gnagt sig ut ur träden och hittats i det vilda.

Kräver långsiktighet även i ekonomin

Ett så långsiktigt arbete hade varit svårt för aktörer som är mer beroende av miljöbudgeten än Nordens ark är. Nedskärningar som de vår nuvarande regering genomfört hade kunnat vara slutet för ett mångårigt arbete innan det ens testats, men Nordens ark är en stiftelse som dels söker pengar från olika fonder (exempelvis Postkodlotteriet), men också har en relativt jämn intäkt från besökare till parken. Det betyder dock inte att de är opåverkade av nedskärningarna på miljöarbetet i landet.

Emma Nygren, bevarandesamordnare på Nordens ark, berättar att även deras verksamhet påverkas när alla länsstyrelser tvingas dra in på miljöarbetet. Men än så länge kan de hålla igång de tidskrävande projekten för några av landets mest hotade insekter.

Vi promenerar tillbaka från avelsanläggningarna, in i de publika delarna av parken. Ett stort område är avsatt för svenska lantraser. I stora hagar går linderödssvin, gutefår, jämtgetter, rödkullor och svensk ardenner. I en egen hage kan besökare även ägna sig åt käpphästar. Lantraserna är raser som funnits så länge i ett område att de anpassat sig till den lokala miljön. De klarar sig med en liten och varierande fodertillgång, men också regn- och torrperioder, samt långa vintrar eller besvärlig terräng. De är dock mindre än de vanligaste djuren i dagens lantbruk som avlats fram för att ge så mycket kött eller mjölk som möjligt.

Publika, men kan hålla sig gömda

De svenska lantraserna, oavsett hur viktiga eller gulliga de är, verkar inte locka lika mycket folk som de lite mer exotiska djuren. Betydligt fler besökare flockas för att försöka få syn på de stora och små kattdjuren, sköldpaddorna och de svenska ugglorna.

Emma Nygren berättar att de, med internationella mått, stora hägnen på Nordens Ark har en “baksida”. Det händer att besökare klagar på att de inte ser de vilda djuren. Och visst; de hoppar inte runt och leker framför oss den här varma sommardagen. Men uppe på en grov gren i en ek ligger en röd panda och sover, i en klippskreva i bakre delen av sitt utrymme sitter en pallaskatt och tittar sig omkring och i skuggan av ett buskage ligger en persisk leopard och vilar. De kan hålla sig undan besökarnas blickar och de kan söka sig till skuggan om de vill det.

Beröm i ny undersökning

Nordens ark har nyligen fått en bekräftelse på att man gör ett bra arbete. När World Animal Protection nyligen gick ut med en granskning av svenska djurparker var Nordens ark en av blott två aktörer som fick godkänt, dessutom med två “plus i kanten” för sitt bevarandearbete och vilka djurarter som valts.

Omdömet gladde Nordens Ark, men Emma Nygren förklarar att hon kanske har en lite annan syn på djurparker än vad World Animal Protection har. Bland annat påpekar hon att svensk djurskyddslagstiftning medför att djuren har betydligt större hägn än i andra länder. De europeiska vildkatterna bor till exempel två stycken på mer än 300 kvadratmeter i Nordens Ark. I vissa andra länder hade det räckt med en fjärdedel så stort hägn.

– Jag tycker att djurparker kan göra väldigt mycket. Tyvärr, som världen ser ut nu, finns det ett enormt behov av ex situ-uppfödning (där djur föds upp på en annan plats än deras normala livsmiljö). Ibland för att de kan planteras ut, ibland för att de håller på att dö ut. Det finns ett enormt behov för flera arter. Vi har idag tittat på en hel del insekter och det är ett tecken på att det är ett ganska allvarligt läge när man behöver föda upp insekter för att släppa ut dem. Där tror jag att djurparkerna har en viktig roll att spela. Och det är också syftet med att ha de här avelsprogrammen som är över lång tid. Man vet inte alltid när de behövs, för det går som det går med naturen. För tio år sedan var det ingen som trodde att man skulle behöva jobba med utplantering av europeisk vildkatt i Skottland. Men det fanns ett pågående avelsprogram i djurparker ändå. Nu är vi i en situation när den nästan är utrotad och det händer med fler och fler arter. Att det finns dessa backuper, det finns tyvärr en poäng med det, förklarar Emma Nygren.

Erfarenhet kan rädda arter i framtiden

Dessutom innebär den här uppfödningen på djurparker att det finns folk som har rätt kompetens när den behövs. Om det till exempel finns folk som vet hur man föder upp kattdjur i fångenskap så ökar det chansen att de kan rädda en hotad kattart framöver. Emma Nygren poängterar också att väldigt många djurparker skulle kunna göra mycket mer och på ett betydligt bättre sätt. 

– Syftet med djurparken är helt klart att rädda de utrotningshotade arterna.

Det känns som att det blivit betydligt vanligare att djurparker kommunicerar att de jobbar med biologisk mångfald, men det är en sak att säga det och en annan sak att det rättfärdigar att man faktiskt håller djur instängda och orsakar ett visst lidande för vissa av djuren. Det är en svår gränsdragning. Eller vad säger du?
– Ja, absolut. Jag tror att det också är en aktiv utveckling. Jag tror att man kan föda upp alla arter. Men vissa arter kanske inte är lämpliga att föda upp i en zoologisk miljö. För vissa arter kanske man kan ha ett avelsprogram på plats i deras naturliga livsmiljö istället. Det finns också arter där det inte finns något behov av avel, exempelvis flasknosdelfiner. Det är en av de vanligaste delfinarterna. Men det hade behövts ett program för den akut hotade vaquitan. Där skulle man börjat för 20 år sedan. Då hade man kanske kunnat rädda den med den kunskap som finns på zoon. Det varierar från fall till fall och det utvecklas hela tiden.

Hur vanligt är upplägget ni har med en offentlig del och en så stor stängd del?
– I Sverige är det ingen som har samma upplägg som vi har. Men i Europa finns det flera djurparker som har något liknande. Vissa jobbar med ännu mer okarismatiska djur än vi har. Vi brukar annars säga att vi är en djurpark även för de bruna och de tråkiga djuren.

Dessa “okarismatiska” djur kanske inte orsakar någon besökstorm till en djurpark, men naturvårdsinsatsen att föda upp dem har visat sig vara väldigt värdefull. Det är också något fint med att en djurpark föder upp djur som inte kan ses av djurparkens besökare, men som ökar chansen för alla att få se dessa arter i det vilda.