Eldsjälen som kämpar för almens överlevnad

Karin Wågström är nominerad till Artdatabankens Naturvårdspris 2019 med motiveringen ”enastående insats för almen, almens följeslagare och biologiska kulturarv, på Gotland och därmed i Sverige och i Europa”. Mycket tack vare henne har almsjukan hittills hållits i schack på Gotland, samtidigt som kampen ser ut att vara förlorad på många andra håll i landet.

Under 90-talet inventerade Karin Wågström nyckelbiotoper på Gotland och fick då besöka många fantastiska lövmiljöer på ön.

– Vi hittade också arter som vi inte trodde fanns på ön och i Sverige, berättar hon.

Men för 13 år sedan dök det upp ett hot mot lövskogarna när almsjukan upptäcktes på Gotland och strax innan dess hade även askskottsjukan hittats.
– Det var lätt att inse det akuta läget för många av våra lövmiljöer. Vi visste att om vi inte kan hindra spridningen av almsjuka, skulle almbeståndet i princip dö ut inom en tio-årsperiod. Tillsammans med askskottsjuka kunde följderna av det bli förödande på våra lövmarker, förklarar Karin Wågström.

Projektet inleds och en svår kamp tog sin början
Hon var med att dra igång bekämpningsåtgärder mot almsjuka direkt när den påträffades och de tog råd av den expertis som då fanns på SLU och till exempel i Malmö stad, där arbetet med att bekämpa almsjukan pågått i många år. Det blev ingen enkel kamp. Det var svårt att hitta finansiering till åtgärderna och de visste inte hur spridd almsjukan var. De saknade också erfarenhet av ett så omfattande arbete och fick lära sig under resans gång.

Nu, 13 år senare, är Gotland det framgångsrika exemplet när det gäller att bekämpa almsjukan. Det har varje år gjorts inventeringar och det ser ut som att 90 procent av almarna finns kvar på Gotland idag.
– Det finns ingen annan förklaring till det än att det är de bekämpningsinsatser vi genomförs som är orsaken. Om vi inte hade dragit igång bekämpningsåtgärderna och bara stått på sidan och sett på, skulle vi i bästa fall ha haft 10 procent av almarna kvar på ön i dag. Så har utvecklingen varit på alla andra håll i världen, där almsjuka har härjat. Så tycks situationen också vara på Öland, dit almsjukan kom ungefär samtidigt som till Gotland, men där man inte har gjort några bekämpningsåtgärder.

Almsjukan tros ha anlänt till Europa via människor som tog med sig träd från Asien. Smittan sprids via svamparna Ophiostoma novo-ulmi och O. ulmi, som i sin tur sprids via skalbaggar. Men genom att avverka och förstöra drabbade träd så hindras almsjukan att spridas vidare via trädens rötter. Almsplintborren lägger ägg i de träd som de har infekterat med almsjuka och därför måste man ta bort både de träd som blivit sjuka och de träd där de hunnit lägga ägg (boträd) för att förhindra spridning. Metoden har visat sig fungera.

Inte bara almarna räddas
Genom att rädda de akut hotade almarna räddas även mycket annat. Träden är värd åt många arter, varav hälften är rödlistade.
– Det är ju inte bara själva träden som drabbas även om almar också är rödlistade, utan hela miljöer! När många träd dör snabbt, som fallet är med almsjukan påverkas i princip allt runt omkring, till exempel ljus, luftfuktighet, markförhållanden, och många olika arter som är beroende av specifika förhållanden och miljöfaktorer. Det blir snabbt stora förändringar som många arter inte klarar att anpassa sig till. Mer om det kan man läsa i ArtDatabankens nya rapport.

I Fauna och flora står det att myndigheterna ”gett upp bekämpningen på fastlandet” – innebär det att almar snart är ett minne blott utanför Gotland, eller kommer de ”bara” att bli väldigt sällsynta?
– På fastlandet kan man säkert förvänta sig att de flesta almar försvinner, om de inte redan har gjort det. Det kommer alltid att finnas enstaka träd kvar, dit almsplintborrarna inte hittar eller av andra orsaker, men det kommer ju förmodligen inte att växa upp många nya almar som bildar bestånd och blir gamla och kan bidra till alla de biologiska värden som en alm kan göra. Alm som bärare av värdefull biologisk mångfald kommer vi förmodligen inte att kunna uppleva i framtiden.

Hur ser situationen ut för almarna utanför Sveriges gränser?
– Situationen utanför Sverige är lika illa. Det är känt sedan länge. Alm är mycket sällsynt i dag i Europa, och speciellt gamla träd. Jag och några kollegor besökte nyligen ett spanskt forskarlag som har arbetat med att ta fram resistenta almar ur en liten kvarvarande spillra naturlig alm som man kunnat hitta i spanska bergstrakter. Det är mycket intressant och proaktivt att någon vill försöka sig på sådana åtgärder! De har förstått konsekvenserna och agerar därefter!

På grund av den nya M-, KD- och SD-budgeten ser det inte ut att bli några mer pengar till bekämpningen av almsjukan efter sommaren. Vad kommer det få för konsekvenser?
– Om vi inte kan lösa det ekonomiskt kan vi inte fortsätta några bekämpningsåtgärder. Konsekvenserna blir att det arbete vi utfört under 13 år är bortkastat. Almsjukan kommer att ta fart och inom 10 år kommer vi förmodligen inte att ha många almar kvar på Gotland heller. Den som till exempel vill uppleva skönheten i ett gotländskt änge med ask och alm får skynda sig!

När jag ber Karin Wågström förklara vad som hon tycker är speciellt med almen svarar Karin Wågström att en alm är lika fin och berättigad som andra träd, och att hon tycker att man måste se varje träd i sitt sammanhang.
– Det kan vara ett stort gammalt vårdträd i en gårdsmiljö, en 200-årig hamlad alm i en gammal löväng, som bär på en historia om ett par tusen år av hävd. Det kan också vara en alm i en park i staden där man kan sitta under det skira lövverket och njuta. På Gotland har vi almar i skogen och vi vet att det är viktigt att vi sprider riskerna i skogen och ökar andelen lövträd. Vi har inte så många inhemska trädslag i Sverige, så varje trädart som försvinner får stora konsekvenser!

Läs även

• Alla Natursidans artiklar om almsjukan
• Så kan Gotlands hotade almar överleva

Källor: Artdatabanken och Fauna & flora