I år har det setts mer än 10 000 exemplar av svartfläckig blåvinge i Storbritannien. Det är fler än på 80 år och extra anmärkningsvärt eftersom fjärilen utrotades i landet 1979.
Fem år efter utrotandet, introducerades svenska fjärilsägg till de brittiska öarna för att om möjligt få den utrotade fjärilsarten att återetablera sig i landet. Drygt 30 år senare har det under sommaren setts rekordmånga exemplar av fjärilen och på vissa platser i Storbritannien finns nu tätare populationer än någon annanstans i världen. Globalt anses svartfläckig blåvinge fortfarande som hotad enligt IUCN:s rödlista och den är även uppsatt som nära hotad i Sverige.
– Det här projektets framgång är ett bevis för vad storskaligt samarbete mellan naturvårdare, forskare och frivilliga kan uppnå. Det visar också att vi kan motverka minskandet av globalt hotade arter när vi förstår de bakomliggande faktorerna, säger Jeremy Thomas, styrelseordförande för en kommittén som arbetar för att den svartfläckiga blåvingen ska etablera sig i Storbritannien.
Anledningarna till att den svartfläckiga blåvingen dog ut i Storbritannien var att traditionellt bete minskat, samt att även kaniner drabbades hårt av kaninpest. När inte längre gräset hålls kort av betande djur i fjärilarnas livsmiljöer missgynnas fjärilens värdväxter backtimjan och kungsmynta. Men den svartfläckiga blåvingen behöver dessutom ha rödmyror i närheten för att överleva.
Fjärilens larver är nämligen beroende av rödmyror. Larverna utsöndrar ett sekret som innehåller socker och protein och som lurar myrorna att det är deras egna larver. Myrorna bär då hem fjärilslarver till sitt myrbo och väl där börjar fjärilslarven äta av myrans avkomma och övervintrar i myrboet. I början av juni förpuppas den vuxna blåvingelarven i boet och kläcks några veckor senare.
Den svartfläckiga blåvingen är också en av de arter som gynnas av den globala uppvärmningen eftersom den behöver värme för att överleva. Tillsammans med insatser för att hålla områden betade ser framtiden ljus ut för den stora blåvingen i Storbritannien.
I Sverige finns den framför allt i torra marker i östra Skåne, på Öland och Gotland, samt vissa lokaler i Västergötland, Södermanland och Uppland.
Källa: The Guardian och Naturvårdsverket