Pärlugglehonan iakttog oss på håll under ringmärkningen. Foto: Erik Hansson
Naturmuseet Biotopia i Uppsala vill få in berättelser från allmänheten om när de mött landskapets djur. Berättelserna ska sedan filmas och bli delar i en julkalender om Upplands djurliv. Vi tog kontakt med en av initiativtagarna, biologen Emil V. Nilsson, för att få veta mer om projektet och om den uppländska naturen.
Sparvuggla. Foto: Niclas Ahlberg
Emil har jobbat på Biotopia sedan 2005 och berättar att det idag vill vara “ett besökscentrum för naturintresserade där man kan få inspiration och information om Upplands natur”. Det är också Emil som du ska kontakta om du vill vara med i djurkalendern.
Vad är era förhoppningar med djurkalendern?
– Djurkalendern är ett sätt att lyfta fram det häftiga med att få se olika djur, att istället för att prata om djuren själva eller platser i Uppland fokusera på människans upplevelse. Vi vet ju att många är väldigt intresserade av djur och natur samtidigt som det inte är lika många människor som tar sig ut i naturen. Genom att låta minst 24 olika människor få prata om sina unika djurmöten hoppas vi locka till fler utflykter ut i naturen. Djurkalendern kan bara lyckas om vi får in spännande berättelser. Vi hoppas därför att bli kontaktade av folk som varit med om ett spännande djurmöte i Uppland – det kan vara allt ifrån att ha fått in en fladdermus inomhus till att ha blivit attackerad av en sparvuggla, säger Emil V. Nilsson.
För den som inte känner till Uppland så bra – hur är naturen där?
– Det är platt! Uppland är Sveriges yngsta landskap eftersom det tog lång tid innan landhöjningen fick markytan över havsnivån. Man kan fortfarande lätt tänka sig att åkrarna var grunda havsvikar och de idag skogsklädda åkerholmarna skär i en skärgård. Jag tror det var Selma Lagerlöf som beskrev Uppland lite som ett hopkok av alla landskap. Här finns lite av varje men inte mycket av något. Vi har Mälarens vikar och innerskärgård i söder med ekhagar och fågelvikar. I norr finns nedre Dalälvens deltaliknande landskap med svämskogar och öppna fjärdar. I öster finns skärgården där det finns mycket kalk i marken där många olika orkidéarter blommar om försommaren.
Flockar med gäss över Hjälstaviken. Foto: Erik Hansson
Vad får man inte missa om man är sugen på naturupplevelser och är i Uppland?
– Jag är själv förtjust i den vildmarkskänsla man kan få när man åker skidor i Florarna på vintern. Passa på att övernatta i någon av de öppna stugorna! Om man lyckas nå orrkojan i april kan man sova över där och få uppleva ett fint orrspel på myren till morgonen. Det går inte att undvika Hjälstaviken, en av Sveriges bästa fågelsjöar. Just nu är där fullt med gäss och tranor, det är en mäktig upplevelse att se och höra när de flyger in i skymningen. I skärgården öster om Gräsö kan man paddla runt utan att stöta på så många båtar. Det går att ta sig till Örskär i norr där det inte bara finns vandrarhem utan också bra platser att få se den exklusiva gölgrodan om hösten. Vill man ta sig ut med kajak kan man hyra det på Rävsten mer åt söder och paddla ut mot de många öarna.
Om du själv skulle vara med i djurkalendern – vad skulle du då berätta om?
– Då skulle jag nog berätta om mitt möte med tjädertuppen i våras. Under några år har jag försökt hitta till den mest intensiva delen av tjäderspelet på en hemlig plats i en Uppsalaskog. I våras bestämde jag mig för att verkligen försöka mer systematiskt, men motgångarna började tidigt — halva skogen var borta när jag var ute första gången. Hyggeskanten var bara tjugo-trettio meter från den plats där jag hade sett tjäder året innan.
Pärluggla. Foto: Erik Hansson
I början av mars var jag ute när det hade kommit lite snö för att leta efter spår av spelande tjädrar på marken — men jag hittade ingenting. Jag slog ändå upp ett gömsle på en plats där jag hade hittat en del tjäderspillning. Efter någon vecka, fredagen den 28 mars, kunde jag inte hålla mig längre. Jag åkte till gömslet sent en eftermiddag och sov där. Både pärluggla och sparvuggla spelade väldigt nära gömslet och jag hörde hur tjädertupparna flög in i skymningen, men på morgonen var det tomt. Det var ingen tjädertupp som spelade inom synhåll trots att jag hörde dem spela inte så långt bort. Senare på morgonen bestämde jag mig för att flytta gömslet till en plats där jag hade sett spelande tjäder året innan.
Jag återkom efter två veckor ungefär, närmare den sista veckan i april som brukar vara den mest intensiva på tjäderspel i Uppland. Gömslet stod nu som i en grop, det kändes lite halvjobbigt att lägga ut sovsäcken när man visste att man skulle sova liggandes som en falukorv. När skymningen föll så flög tjädrarna in. En tupp landade precis i närheten.
Klockan halv tre vaknade jag av alarmet. Jag hörde genast tjäderspel och satte mig upp för att spana. Det var tomt utanför. Tomt och mörkt. Tiden gick och efter ett tag började några orrar spela för fullt på det nya hygget utanför. Jag satt där halvsovandes på min stol och väntade på att få se något men tiden gick och jag började misströsta. Men när klockan närmade sig halv sju på morgonen så hörde jag att en tjädertupp spelade precis i närheten. Jag försökte se den från gömslet med den var dold bakom några täta granar. Rätt som det var så hörde jag steg, väldigt lätta men ändå väldigt tydliga steg just utanför gömslet. När jag närmade mig gluggen för att se bättre så såg jag plötslig huvudet på en tjädertupp, bara en meter från gömslet! Sakta lutade jag mig tillbaka och lät tjädern börja spela precis utanför gömslet. Tuppen gjorde några luftsprång och sträckte på stjärten innan den sakta gick ner bakom några granar en bit bort. Trots det nya kalhygget hade jag fått se en spelande tjäder, även om det hela bara varade i några minuter.
Film från Emils möte med tjädern:
[youtube_sc url=”http://www.youtube.com/watch?v=2rUeFP3zl4M”]
