Denise Eriksson. Foto: Privat
I en ny bloggserie här på Natursidan.se kommer ni få följa 21-åriga Denise Erikssons kamp för att rädda världens noshörningar, på plats i Sydafrika, som en del av en antitjuvjaktsorganisation.
• Läs alla delar i serien här.
Hösten 2015 presenterade vi naturfotografen Denise Eriksson här på Natursidan.se (se hennes bilder här). Hon hade året innan fått Hasselbladsstiftelsens naturfoto-stipendium för sitt arbete med att dokumentera tjuvjakten på noshörningar och också fått uppleva den på nära håll.
– När jag fick se två tjuvjagade noshörningar med egna ögon (en mamma och bebis) så var jag helt säker på att det här är något jag vill ägna mitt liv åt, att skydda de här djuren från utrotning. Med hjälp av min fotografering så vill jag upplysa andra om situationen samt visa vilka fantastiska och vackra djur de verkligen är!
Sedan dess har Denise Erikssons engagemang för noshörningar blivit ännu större. Det här är hennes första blogginlägg från Sydafrika.
Noshörningar. Foto: Denise Eriksson
Del 1: Om att förverkliga sina drömmar mot alla odds
“Låt mig presentera mig själv. Mitt namn är Denise men jag börjar bli mer känd som Noshörningstjejen. Man kan kanske säga att jag är något besatt av de här djuren. Eller ganska så brutalt besatt. Men vi börjar från början.
Jag brukade vara den där otroligt blyga lilla tjejen. Hon som hade väldigt låg självkänsla och aldrig vågade säga vad hon tyckte. Men noshörningarna har verkligen lyckats vända på mitt liv. Jag gick från att vara den där blyga tjejen till att verkligen ta tag i mitt liv och inse att jag kan göra så mycket mer om jag bara bestämmer mig för det.
Min passion för de här djuren har guidat mig till att kämpa för mina drömmar och fått mig att inse att ingenting är omöjligt. Vilket är ett budskap jag vill föra vidare. Min absolut största dröm har alltid varit att kunna göra skillnad. Göra något som räknas. Så när jag först fick höra om problemet med tjuvjakten av noshörningarna kände jag direkt att jag ville göra något. Bland annat på grund av de fruktansvärda metoderna som tjuvjägarna använder sig av för att få tag i hornen. Jag började studera detta problem 2012 som en del av mitt gymnasiearbete i skolan och sedan dess har de här djuren bara växt mer och mer i mitt hjärta. Idag vill jag göra allt jag kan för att försöka förhindra att noshörningarna dör ut.
Jag är nu 21 år gammal men har hela tiden haft det där behovet av att känna att jag verkligen gör något. Jag vill inte behöva förklara för mina barn i framtiden vad en noshörning var, och säga att det var något jag brukade arbeta för men att jag misslyckades. Det kommer inte hända. I över ett år tränade jag för att förbereda mig för ett liv som anti-tjuvjägare. Det var min dröm att själv gå med i kampen mot tjuvjägarna. Jag vill ha erfarenheten av att skydda de här djuren i den sydafrikanska bushen.
Jag har aldrig varit ett fan av fysisk aktivitet, att springa långa sträckor och gå till gymmet varje dag. Och den där värsta delen. Mardrömmen! Att behöva äta nyttigt och hitta styrkan till att motstå choklad.
Noshörningar. Foto: Denise Eriksson
Men, som sagt, jag hade en dröm. Trots att alla sa till mig att jag aldrig skulle lyckas. Ett jobb som anti-tjuvjägare är inget jobb för en tjej. Speciellt inte för mig. Som jag nämnde tidigare, jag var blyg och hade låg självkänsla. Hur skulle en liten tjej som jag någonsin klara det ute i bushen? Jag brukade lyssna till sådana meningslösa kommentarer. Men inte denna gången, för det var min dröm och jag lät min passion guida mig.
Innan jag gjorde den här resan gjorde jag vad jag kunde för att hjälpa till hemifrån. Jag försökte sprida budskapet vidare genom mina bilder samt föreläsningar. Men jag kände hela tiden att jag ville göra något mer. Jag ville känna att jag verkligen gör skillnad. Det var min motivation till att genomlida all den träningen, utan choklad och bortse från allas kommentarer.
Det var bara ett problem. Det fanns ingen organisation i Sydafrika som accepterade tjejer. Ingen som jag kände till. Lät jag det stoppa mig? Nej, jag kämpade på, i hopp om att det vid något tillfälle skulle dyka upp en chans. Vilket det till slut gjorde. Jag lyckades hitta en organisation som accepterar tjejer. Och idag, har jag även fått chansen att arbeta i ett reservat som anti-tjuvjägare. Så that’s right! Tjejer kan också! Man kan göra vad som helst om man bara bestämmer sig för det och man ska aldrig ge upp sina drömmar, vill man det tillräckligt mycket så kommer det lösa sig.
Under de här veckorna jag bloggar för Natursidan kommer jag dela med mig av alla mina äventyr jag varit med om. Jag hoppas ni vill följa min resa här, i kampen mot tjuvjägare!”
