DEBATT: Fakta och myter i skogsdebatten

De stora skyddade skogsområdena finns framför allt i norra Sverige. Foto: Frida Hermansson 

Malin Sahlin är sakkunnig om skogsfrågor på Naturskyddsföreningen och driver även Skogsbloggen där hon tar upp aktuella och viktiga ämnen. I det här debattinlägget bemöter hon kritiken om att miljörörelsen bara visar dåliga exempel på skogsbruk, men hon tar också upp “myter som lätt kan vilseleda läsaren att tro att tillståndet i skogen är långt bättre än vad det är”.

“Vi brukar väldigt ofta få höra att vi i debatten enbart visar på dåliga exempel i skogsbruket. Jag kan ha viss förståelse för att vissa kan uppleva debatten på detta sätt, för trots att vi lyfter även goda exempel så ger detta sällan samma mediala skräll som de dåliga. Och det är knappast vi som styr vad media vill eller inte vill publicera. Hur som helst, det kan säkert ligga någonting i kritiken vi får om att vi endast skulle kommunicera katastrof, men man bör här ha i minnet att alla de brister och fel som vi pekar på är brister som faktiskt förekommer på riktigt, i skogen. Och de exempel vi brukar visa upp är inte något som vi själva har suttit och snickrat ihop hemma på kammaren, det handlar snarare om dokumenterade och koordinatsatta exempel som är hämtade från verkligheten.

Malin Sahlin. Foto: Naturskyddsföreningen

Det är inte vi som har hittat på att miljökvalitetsmålen som rör skog inte kommer kunna nås med dagens politik och styrmedel, det är de ansvariga myndigheternas väl grundade bedömning. Det är inte heller vi som har hittat på att drygt 900 av skogens arter är hotade, eller att avverkning av skog med lång skogskontinuitet samt igenväxning och allt tätare skogar är de absolut största bidragande orsakerna till att många rödlistade skogsarter minskar i antal, det är snarare experternas bedömning.  Och det är verkligen inte vi som år efter år konstaterar att skogsbruket påverkar hänsynskrävande biotoper mer eller mindre negativt vid drygt var tredje avverkning som följts upp, eller att 43 %(!) av kända forn- och kulturlämningar är negativt påverkade eller skadade vid avverkningar, det är Skogsstyrelsens uppföljningar som konstaterar detta.

Och att vi använder dessa fakta, bland andra, när vi debatterar är väl ändå inte så konstigt?

Jag skulle självfallet fortsätta kunna hänvisa till andra fakta vi lutar oss mot i debatten, men det tänker jag inte ta upp er tid med. För vad jag vill ha sagt är att vi i vårt arbete alltid utgår från bästa tillgängliga naturvårdsvetenskapliga kunskap, myndigheternas uppföljningar av såväl miljömål som naturhänsyn, åtaganden som Sverige har gjort (och har att leva upp till) inom ramen för den internationella rätten och EU-samarbetet, de olika lagstiftningar som skogsbruket har att följa samt befintlig officiell statistik.

Debatten blir givetvis alltid problematisk när man inte är överens om de fakta som ligger på bordet, eller vad dessa fakta egentligen innebär i relation till det budskap man för fram. Ibland behöver man givetvis förenkla utformningen av ett budskap så att det blir begripligt för läsaren. Men att förenkla ett krångligt budskap är en sak. Att använda fakta för att bilda myter är en annan. Låt oss ta ett par exempel på två faktabaserade myter som lätt kan vilseleda läsaren att tro att tillståndet i skogen är långt bättre än vad det är.

Myt 1: Det har aldrig funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag.
Olika debattörer brukar ofta använda detta som ett självklart argument i debatten om huruvida skogsbruket är hållbart eller inte. Det är dock något oklart vad som menas. Handlar det om areal eller om volym? Vilket startår jämför man med när man säger detta? För 20 år sen? 50? 100? 500? Den oinsatte läsaren leds hur som helst med sannolikhet att tro att arealen skogsmark bara ökar och ökar. Vilket givetvis inte stämmer. Att virkesvolymen ökar stämmer dock, åtminstone om man jämför med 1900-talets början.  Det går dock inte att likställa ökade volymer virke med ett hållbart skogsbruk (vilket många debattörer dessvärre verkar göra utan någon närmare eftertanke). Förutom möjligen i ekonomiska termer då, men knappast i ekologiska eller sociala dito.

Nu är jag tämligen övertygad om att de olika debattörerna utgår från volymer när man säger att det aldrig funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag. Så jag blev lite nyfiken över hur virkesvolymerna ser ut i våra skyddade produktiva skogar, skogar som till övervägande del utgörs av naturskogar som är gamla på riktigt och som tidigare täckte en långt större del av skogslandskapet än vad som är fallet idag. Jag ringde därför till Riksskogstaxeringen som sitter inne med enorma mängder mätdata över skogen och frågade om förhållandena mellan skyddade områden och övrig areal vad gällande virkesvolymer. Visar sig att virkesvolymen, föga förvånande, är större i de produktiva skogarna i skyddade områden än i de produktiva skogarna på övrig areal:

Utifrån dessa fakta så kan man fundera lite över om det verkligen är sant att det ALDRIG skulle ha funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag. För att budskapet ska vara ärligt behöver det nog förtydligas en smula kan jag tycka. Det skulle vara väldigt tjusigt om man framöver istället fick läsa att det inte har funnits så mycket virkesvolym i skogarna, åtminstone inte om man jämför med 1900-talets början. För det är, åtminstone vad jag vet, det enda man nog med hyfsad säkerhet kan säga.

På detta tema gör LRF den märkligaste skogshistoriska tolkning jag har hört. På sida 24 i senaste numret av LAND Lantbruk skriver företrädare för LRF att ”Sverige var avskogat för drygt 100 år sedan” och att det privata ägandet och brukandet samt den skogspolitiska devisen ”frihet under ansvar” (vilken förövrigt varit en devis endast de senaste dryga 20 åren – inte dryga 100) har gjort att Sverige åter har beskogats.

Jag vet inte hur LRF har kommit fram till denna slutsats. Men en stadig ökning av virkesförrådet sedan 1900-talets början går väl ändå knappast att likställa med att Sveriges skogsmark skulle ha varit avskogad, d.v.s. kal, för drygt 100 år sedan? Detta resonemang landar långt utanför kategorin att använda fakta för att skapa myter. Det är snarare rent felaktigt, fullständigt vilseledande och dessutom ganska svårt att förklara med fakta. Faktum är att det i varje län i hela landet idag finns skog med åldersklasser över 140 år, om än med en rejält stor skillnad mellan norra och södra Sverige – där det för 100 år sedan i Svealand och Götaland fanns i alla fall 5,6 respektive 1,7 %  skog äldre än 40 år om man får tro Riksskogstaxeringen. Inte ens södra Sverige var alltså helt avskogad för 100 år sen – vilket ofta förs fram i debatten.

Myt 2: Andelen gammal skog ökar
Visst, statistiken visar mycket riktigt att andelen ”gammal skog” ökar. Och den har ökat i hela dryga 20 år. Men även här handlar det självfallet om vilket startår man väljer, för kikar man på hur det såg ut på 20-talet så har andelen skog över 160 år totalt sett snarare sjunkit drastiskt. Nu har kriterierna för ”gammal skog” av någon anledning satts till skog över 120 år i södra- respektive över 140 år i norra Sverige. Hur det ser ut för exakt dessa åldrar sedan 20-talet har jag tyvärr inte kunnat hitta i statistiken eftersom Riksskogstaxeringen för dessa två åldersparametrar endast redovisar ökningen sedan mitten av 80-talet. Ur ett skogsekologiskt perspektiv så gör 20 respektive 40 år knappast någon större skillnad dock.

Hur som helst, detta faktum används mer som regel än undantag av diverse debattörer för att sprida myten om ett välmående skogsekosystem där den biologiska mångfalden inte alls är särskilt hotad.

Det finns dock ett par saker man behöver ha med sig när det gäller denna statistik – i synnerhet när man använder den som ett slagträ i debatten om hur det är ställt för den biologiska mångfalden i skogen. För det första, de rödlistade och hotade skogsarterna är – enligt artexperterna – mest frekventa i gamla skogar som inte kalavverkats. Detta följer av den enkla anledningen att naturliga processer har skapat och upprätthållit en kontinuerlig tillgång till livsmiljöer. För det andra, det är ett faktum att dessa viktiga kontinuitetsskogar avverkas i en alltför hög takt – åtminstone om man får lita på ansvariga myndigheters bedömningar. Det tar långt mer än 120-140 år att återskapa den skogskontinuitet, variation och mångfald som många arter är beroende av.

Dessutom, statistikens ”gammal skog” säger ingenting om skogens innehåll i form av till exempel viktiga livsmiljöer. Professor Bengt-Gunnar Jonsson skrev för några år sedan en debattartikel i ämnet, vilken är lika aktuell idag som den var då.

Och återigen, det handlar givetvis om vilket år man jämför med. Vare sig det handlar om statistik över ”gammal” skog eller hur mycket skog det finns eller inte finns i Sverige. Detta gäller givetvis också för de andra, i debatten välanvända, statistikområdena beträffande att arealen lövskog och död ved ökar. Jag tänker återkomma till dessa två områden i ett annat blogginlägg.”

Malin Sahlin, skogshandläggare på Naturskyddsföreningen