I en ny avhandling från Göteborgs universitet visas att ljudföroreningarna under ytan försvårar fortplantning för sand- och lerstubb, som är en viktig föda för unga torskar. Honorna hör helt enkelt inte hanarna i miljöer med mycket båttrafik.
– Vi kan spela in båtar som befinner sig långt utom synhåll och ljudet är i princip oförändrat. Man skulle kunna jämföra det med att bo i Göteborg och samtidigt höra alla bilar köra i Stockholm. Det skulle bli ett väldigt brus och det skulle troligen inte tillåtas, eftersom det överstiger buller som anses vara skadligt. Detta gäller dock inte i havet där vi inte har tydliga regler för bullergränser, säger Eva-Lotta Blom, författare till avhandlingen, som undersöker hur sand- och lerstubbars parning påverkas av ljud i vattnet.
LÄS ÄVEN: • Fiskar flyr buller från fartyg
Fiskar använder ljud som kommunikationsmedel. Det är en relativt ny upptäckt och det är fortfarande inte helt klarlagt hur och varför ljuden används.
I studien har arten sand- och lerstubb undersökts. De 4-9 cm långa fiskarna lever på grunt vatten längs hela Sverige och är en viktigt föda för torsk. För hanarna av dessa arter verkar det vara nödvändigt att höras för att kunna para sig. Hanen bygger ett bo i ett tomt musselskal och försöker imponera på honan.
LÄS ÄVEN: • Stor oro för hur det ska gå med torsken efter EU:s nya fiskekvoter
– Kommer en hona fram och inspekterar boet kan hanen producera ett ljud som är avgörande för honan om hon ska para sig med hanen eller inte. Sandstubbarna låter som en katt som spinner medan den mindre lerstubben låter som en intensiv hackspett, säger Eva-Lotta Blom.
Om honan är nöjd lägger hon sina ägg i taktet på boet och överlåter äggen åt hanen.
Det uppstår ett problem för sand- och lerstubbarna om det bullrar under vattnet. I studien kunde det påvisas att honorna inte hör hanarnas “sång” vid en ljudnivå som motsvarar vanliga fritidsbåtar. Resultatet var “slående”, enligt forskarna. I bullriga miljöer områden parade sig fiskarna knappt alls, dessutom minskade chansen för äggen att överleva.
Källa: Göteborgs universitet