Brutus Östling om sin nya bok “Under Afrikas himlar”

Uppslag ur boken “Under Afrikas himlar”. Återges med tillstånd av författare/förlag.

Brutus Östling kanske gjorde sig känd för en bred allmänhet som fågelfotograf, men det är dags att uppdatera den uppfattningen. Med sin nya bok, “Under Afrikas himlar”, som belönades med Årets pandabok av Världsnaturfonden WWF, visar han att han är en av landets främsta naturfotografer och också gör böcker bättre än de flesta.

För att vara helt transparent så var jag involverad i Brutus Östlings förra bok, “Bevingat”, där jag skrev efterordet. Med “Under Afrikas himlar” har Brutus Östling gjort i stort sett allt själv och ärligt talat tycker jag det blir bäst så. Han ska sätta sin prägel både på bilder och text. Det skapar bäst närvarokänsla i boken.

En av anledningarna till att Brutus Östling nu har vunnit Årets pandabok fyra gånger är att han inte nöjer sig. Det får kosta vad det kosta vill, i tid eller pengar, men saknas “den där bilden” till ett kapitel så är Brutus Östling i naturen tills han har tagit just den bild han hade i åtanke. Varenda bild i “Under Afrikas himlar” har något extra. Om det inte är ljuset så är det en situation som fångats på ett sätt som gör att bilden dröjer sig kvar.

Förutom att bilderna får ta tid så lägger också Brutus Östling ned ordentligt med tid på att plöja igenom litteratur och forskningsrapporter. Dessutom har han intervjuat flera experter inom området. Så det är inte konstigt att han efter så många timmar i den afrikanska naturen och litteraturen har mycket att berätta.

Brutus Östling tar upp många olika djur och aspekter av vad som händer under Afrikas himlar. Foto: Brutus Östling

Föreläsningar och intervju
När jag intervjuar honom i början av november 2018 är Brutus Östling i Stockholm för en helg av föreläsningar. Jag har hunnit läsa igenom “Under Afrikas himlar” innan och har en lång rad frågor nedskrivna. Efter att vi pratat lite allmänt undrar jag om vi ska påbörja intervjun. “Visst”, säger han. När jag klickar igång inspelningen är det som att jag också klickar igång Brutus. Han börjar berätta om boken, om vildhundarna, Afrikas natur och klimat, tjuvjakt, geparder, den stora vandringen, savannens ekosystem och förutsättningarna för naturen i olika länder. Det är bara att följa med på den fascinerande resan till Afrika.

Orden väller ur honom och han hittar ständigt nya naturliga övergångar från ett ämne till ett annat. Han berättar om hur gnuerna föder de flesta av sina ungar i februari och hur det då, i samband med regnperioder, finns enorma mängder mat i naturen. När det finns mycket unga gnuer kryllar det också av rovdjur i naturområdena Serengeti och Masai Mara. Det finns massor av mat för leoparder, lejon, geparder, vildhundar och hyenor.

Populationen av gnuer, som föder så många rovdjur, klarar sig eftersom de är så många och eftersom de strax beger sig iväg på den stora vandringen. Då följer inte lejonen och många av de andra rovdjuren efter och trycket på gnuflockarna minskar.

Uppslag ur boken “Under Afrikas himlar”. Återges med tillstånd av författare/förlag.

Vildhundarna är överlägsna jägare, men har det svårt ändå
Det är i den här hårda konkurrensen som vildhundarna måste klara sig. Det gör de egentligen bra. Faktum är att de är Afrikas skickligaste jägare, som lyckas ta ett byte i 80 procent av alla försök. Inget annat rovdjur är i närheten av den höga andelen framgångsrika jakter. Men trots detta går det dåligt för vildhundarna.Det ser till och med riktigt mörkt ut för dem. De har minskat från 500 000 till att det idag bara finns ungefär 5000 individer kvar, varav bara 1400 är i ålder för att reproducera sig.

– Det finns flera anledningarna. Vildhundar är duktiga jägare, men på öppna marker ser hyenor och lejon när de tar byten och vildhundarna har inte en chans mot större rovdjur. De får ofta se sina byten bli mat åt andra djur. Förr kunde de ta sig utanför till exempel Masai Mara och jaga där, men nu är det exploaterat. Utanför gränsen bor människor och boskapsägare med kanske bara några få djur skjuter vildhundar av rädsla för att förlora sin försörjning, berättar Brutus Östling.

Större rovdjur konkurrerar med vildhundarna om födan. Foto: Brutus Östling

Större rovdjur och begränsade livsmiljöer är inte heller de enda problemen för vildhundarna. Förutom att de olagligt skjuts har de i till exempel Sydafrika dödats av trafiken på vägarna som går genom genom landskapet. Dessutom kan de smittas av tama och halvtama hundar. Rabies och valpsjuka är ett problem, och attt vaccinera dem effektivt mot till exempel rabies är dyrt. Det är också kostsamt att skydda natur, vilket de också skulle behöva.

Hur kan man då rädda vildhundarna? Brutus Östling menar att det troligen måste samlas in mer pengar för skyddet av dem eller så måste det gå att tjäna pengar på att deras livsmiljö bevaras som den är eller utökas.

– Det är turismen som är hoppet för det mesta av viltområdena och de arter som hotas. Den ger intäkter, och i många afrikanska länderna finns det inte inkomster från så många andra håll. Om skyddade områden och djuren som lever i dessa kan ge intäkter till landet och lokalbefolkningen så är det en helt avgörande faktor.

Vill beskriva det nya Afrika
Brutus Östling berättar också att en av huvudanledningarna till att han skrev boken var att han ville uppmärksamma att Afrikas natur är hotad, från fler håll än tidigare.

– Områden som vi trott varit skyddade i 40-60 år börjar nu säljas ut. Exempelvis i Kgalagadi Transfrontier Park där myndigheterna i Botzwana sålt ut rättigheter till fracking i halva området. Fracking är en metod där man sprutar ner kemikalier och vatten i marken för att få upp naturgas och det riskerar att förstöra grundvattnet. Det är isärskilt illa i en halvöken där det redan är ont om vatten. 

Uppslag ur boken “Under Afrikas himlar”. Återges med tillstånd av författare/förlag.

Brutus Östling räknar upp en rad andra exempel där fattiga länders myndigheter sålt ut rättigheter för råvaruutvinning i känsliga naturområden, alltifrån viltområdet Selous i Tanzania till de gamla skogarna i norra Mozambique. Och när råvaruutvinningen sätts i gång behövs infrastruktur, det byggs även fler vägar genom landskapet som gör det enklare att avverka i områdena och även underlättar för tjuvjägare att ta sig fram. 

En annan förändring är att bushmeat blir allt populärare, förr sköts antiloper mestadals för lokala behov. I dag handlar det om professionella yrkesjägare som rör sig över stora områden, köttet säljs till restauranger och butiker i storstäderna. Det är alltså inte bara de stora karismatiska djuren och rovdjuren som jagas. Beståndet minskar inom nästan alla arter.

Men det finns en del hopp i mörkret. Brutus Östling anser att det inger hopp att Kina på sistone fattat en del beslut i rätt riktning efter protester från miljörörelsen och omvärlden. Kina påverkar så mycket på andra håll i världen. Tyvärr har Trumps politik medfört att trycket på till exempel Kina att fatta kloka beslut minskar, och det påverkar också vad andra nationer gör eller snarare inte gör. En annan faktor som ger honom visst framtidshopp är de nya generationer som snart tar över.

– Det är min förhoppning att de nya generationer medelklass som växer fram är mer intresserade av naturvård och av Afrikas megafauna. Så tycks det vara på olika håll. Och de inser också att inkomsterna från turismen kan vara räddningen för de fantastiska viltområden som trots allt fortfarande finns kvar i Afrika.

Det har gått över en timme och medan Brutus Östling berättat har jag mentalt fått stryka den ena frågan efter den andra. Han kan det här ämnet och vet hur det berättas på ett spännande och engagerande sätt. Bland de sista frågorna jag stryker är hur det är att försöka hävda sig som naturfotograf i dagsläget när allt fler skaffar sig proffsutrustning och tar imponerande bilder, som var nästan omöjliga att få till för bara tio år sedan.

Men den frågan är Brutus Östling faktiskt inte rätt person att svara på. Han är alldeles för ödmjuk och noga med att inte hävda sig själv. Men långt ifrån alla har Brutus Östlings blick för foton och ännu färre har hans dedikation till att få de bilder han är ute efter. Kombinerat med hans livfulla och personliga berättelser om det han är med om gör det honom till en exceptionell röst i Naturfotosverige. Det är “Under Afrikas himlar” ännu ett bevis på.

Omslaget till “Under Afrikas himlar” av Brutus Östling.

Transparens: Vi fick ett exemplar av boken från bokförlaget, Bonniers.