Branden i Västman­land – så påverkades fågel­livet

Den 31 juli 2014 var en varm dag i Västmanland. Det var torrt i marken. Trots det körde en skogsmaskin och markberedde ett kalhygge. När marken vändes upp med stor kraft uppstod gnistor som spreds på marken. Det tog eld i den torra förnan och med blåsten och temperaturer runt 25-30 grader spred sig branden snabbt. Inte förrän mer än två veckor senare, den 15 augusti 2014, ansågs branden vara under kontroll. Då hade 13 800 hektar skogsmark brunnit upp. Det var den största sammanhängande skogsbranden i Sverige i modern tid. Samma höst inleddes ett fågelprojekt i området.

– När övervakningen av brandområdet överlämnats till markägarna i september 2014 fick några av oss möjlighet att beträda området och se förödelsen. Marken var svart eller brun, inte en grön buske fanns, trädstammarna var svartbrända, granarnas barr bruna men tallarnas kronor var fortfarande gröna. Det var tyst – mycket tyst! Fågellivet i det brända skogsområdet kom främst att utgöras av enstaka eller småflockar av överflygande fåglar.

Så beskriver Västmanlands Ornitologiska Förening läget efter branden. Det var också i den här tysta, sönderbrända skogen som de började sina inventeringar av fågellivet. De räknade fåglar som sågs och hördes utifrån specifika rundor i området. Nu, tio år senare, sammanfattas deras årliga fågelräkningar i rapporten “Skogsbranden i Västmanland 2014 ─ hur gick det för fåglarna?”.

Livet återvände snabbt

Det visade sig redan första säsongen att det som såg öde ut, snabbt fylldes av liv. Den stora förekomsten av död ved lockade till sig mängder av vedlevande insekter och till en sådan uppdukad buffé kom också så småningom hackspettarna. Samtidigt som arterna började hitta dit fattades snabba beslut av länsstyrelsen och Sveaskog att bilda naturreservat och Ekopark i Hälleskogen.

Uppmärksamheten kring branden och de nybildade skyddade områdena gav snabb effekt; Det sägs att 60 000 – 70 000 personer besökt naturreservatet årligen sedan branden och under det så kallade hackspettsåret 2015-2016 var det åtminstone uppenbart att många kom för fåglarnas skull.

Redan första våren började det spira i det brända landskapet. Gärdsmygar, järnsparvar, trädlärkor, stenskvättor och rödhakar hördes och sågs i antal “som vi aldrig tidigare noterat i våra skogsområden”. Det bildades också små öppna småvatten i skogslandskapet när marklagret brann bort. Dessa lockade skogssnäppor, enkelbeckasiner och till och med tofsvipor.

2016 hade brandområdet börjat bli grönt igen av gräs, örter och lövsly. Lövsångare, trädpiplärka, taltrast, buskskvätta, törnskata, trädgårdssångare och härmsångare blev allt vanligare medan vadarfåglarna försvann i takt med att våtmarkerna växte igen. Efter ett återvätningsprojekt återvände dock en del av dem. Efter skymningen under somrarna kunde det även höras rikligt med nattskärror. De sjöng i “en omfattning som vi aldrig tidigare varit med om i trakten”.

– Nattskärran gynnades kanske av samma anledning som vadarfåglarna. Stora arealer med nya öppna våtmarker gynnade äggläggningen hos insekter, bland annat stora nattsländor, som i sin tur jagades av nattskärror. Nattskärran är fortfarande en karaktärsart med sitt spinnande under sommarnätterna
på brandområdet, berättar Sören Larsson.

Kort men intensivt hackspettparadis

För fågelskådare blev området snabbt känt för den rika förekomsten av hackspettar. Sören Larsson beskriver deras utveckling som “mycket intressant” och “kort men mycket intensivt”. Hösten, vintern och våren 2015-16 sågs mängder av hackspettar i Hälleskogen, inte minst tretåiga hackspettar.

– Orsaken var att branden var mycket hård i områden där kalhyggen, ungskog och skog upp till 60-80 år fanns. Här skadades väldiga mängder med träd vilket skapade mycket gynnsamma reproduktionsområden för vedlevande insekter (skalbaggar). När insektslarverna kläcktes i enorma mängder och började konsumera innerbarken på träden, ramlade till slut ytterbarken av träden. Året efter fanns inte längre några lämpliga substrat kvar för insekterna att lägga ägg i och hackspettarna, som var specialiserade på insektslarver, tvingades uppsöka andra trakter eller dö.

Granskogens arter förlorade

Men branden hade inte bara vinnare. Sören Larsson berättar att de arter som lever sina liv i nära anslutning till granen och yngre tallskogar fick det svårare.
–  Arter som tofsmes, talltita, kungsfågel, korsnäbbarna var tydliga förlorare under den första perioden efter branden, berättar han.

Tjädern kan förvisso också räknas till förlorarna, men inte lika drastiskt. Skogsbranden gick inte fram lika hårt överallt och i gamla tallbestånd (tjädermiljöer) drabbades inte lika hårt av branden.
– Det kan vara så att det fanns för lite brännbart material i dessa miljöer, torrt ris, gräs med mera som skulle kunna ge branden mer energi. Istället minskade eldens intensitet varvid hela tallbestånd klarade sig i vissa områden. Intressant var att branden inte var lika intensiv när den gick fram i “tjädermiljöer”, den brände inte upp blåbärsrisets rötter mer än att blåbäret återkom redan efter 3-4 år i några av dessa områden. I och i direkt anslutning till dessa områden fann vi också kycklingkullar av tjäder.

Ni jämförde även skyddade områden med de som togs i bruk i skogsbruket. Vilka slutsatser kan ni dra av att jämföra dessa?
– Antalet fåglar som rastade och även de som uppehöll sig under häckningsperioden i de båda områdena var av så stor skillnad att vi reagerade redan första året på detta. Rimligtvis var födotillgången men även skyddsmöjligheterna bättre och av högre kvalitet i det område där träden fick ligga eller stå kvar även om de var brandskadade. Vi kunde också notera att efter varje säsong ökade antalet fåglar i produktionsskogsområdet, detta på grund av att kal skogsmark ersattes vartefter av lövslyskog.

Var det något annat som överraskade er under inventeringen?
– Det var mycket som överraskade. Kanske främst den snabba nyetableringen av fågellivet efter branden. Redan första våren var art- och individantalen så stor att det förmodligen var större än det fågelliv som fanns i skogen året innan branden. Även växtlighetens snabba återkomst var överraskande, berättar Sören Larsson.

Anledningen till att de slutade med inventeringarna efter sex år var att det helt enkelt inte var möjligt att genomföra den längre. Buskvegetationen var så hög och tät kring inventeringsvägarna att det hade blivit väldigt svårt att ens upptäcka fåglarna. I framtiden, när träden vuxit sig större och gallrat sig själva, kan man kanske inventera fågellivet med samma metod igen för att se och jämföra med de händelserika åren i mitten av 2010-talet.