2,4 kilo om snäckor
Jag får erkänna att det är något lite högtidligt med ett nytt verk av Nationalnyckeln. Att Sveriges flora och fauna skildras så här noggrant och vackert, en grupp i taget, är oerhört fint. Nu är serien framme vid den 21:a delen och det är dags för blötdjuren, närmare bestämt snäckor och sniglar.
Verket skildrar allt från relativt välkända arter som skogssnigel och trädgårdssnäcka till små skruvsnäckor som bara blir några millimeter långa. Sammanlagt tas 193 arter upp och det är nog nästan 190 fler än Medelsvensson kan namnge. Mördarsnigel, pantersnigel, svart skogssnigel och vinbergssnäcka kanske man kan hoppas känns bekant.
Det är ganska många djurgrupper som är betydligt mer välkända och välstuderade jämfört med snäckor. Vilket på ett sätt är förståeligt – snäckorna är inte så lätta att se skillnad på och antalet utseendemässigt spektakulära arter är lätträknade. Men de har verkligen sin charm och det finns mycket som är spännande med dem.
Exempelvis Sveriges största, vinbergssnäckan, som kan bli upp till 5 cm bred och lika hög, men framför allt – den kan bli över 30 år gammal. Det är dessutom den arten som serveras under namnet escargo/snigel på restaurang, trots att det är en snäcka. Sniglar är nämligen snäckor som saknar skal. Vinbergssnäckan har skal och är således en snäcka och inte en snigel.
En annan intressant grupp är snyltsnäckorna med sina små gulliga ögon, men med ett levnadssätt som kallas ”havets motsvarighet till landbackens blodsugande myggor”. Torntandsnattingen (se bild nedan) suger till exempel kroppsvätska ur havsborstmaskar med sin långa sugsnabel. Eller spolsnäckorna, som har långsmala skal och oftast hittas i skogsmiljöer och på klippblock där de betar lavar och alger. En kul detalj är att 95 procent av spolsnäckearterna har högervridet skal, men några är vänstervridna.
Som vanligt är Nationalnyckeln både omfattande (2,4 kg) och oerhört snygg. Varenda art skildras med illustrationerna och fotografier och “planscher” där de snabbt kan jämföras. Jag skulle önska att bokserien (och många andra artbestämningsböcker) blir lite bättre på att använda bilder med pilar där tydliga kännetecken pekas ut och att det som särskiljer varje art lyfts fram. En lång text om hur en art ser ut är tyvärr inte optimalt för att artbestämma den. Det är betydligt mer effektivt att beskriva vad som skiljer den från andra arter. Många använder nog Nationalnyckeln-böckerna för artbestämning så det skulle inte skada att göra det så smidigt som möjligt.
Förutom denna detalj har den 21:a Nationalnyckeln allt jag kan önska mig av en bok om snäckor. Återigen lyckas bokserien väcka mitt intresse för en djurgrupp som åtminstone inte jag ägnat så mycket uppmärksamhet åt tidigare.
Transparens: Natursidan fick ett exemplar av boken av SLU.