Bokrecension: Hotet från vår längtan bort från naturen
Debattörerna och småbrukarna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren har skrivit en bok om naturen som heter ”Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan”. Deras essäistiska funderingar tar sitt avstamp på gården Sunnansjö utanför Uppsala där de bor. Där odlar de grönsaker och annat som säljs genom en REKO-ring i Uppsala när de inte skriver böcker eller håller föredrag.
De har tidigare gett ut boken ”Kornas planet”. Kärleken till kor och det öppna landskap som människan har varit med och upprätthållit i Skandinavien under flera tusen år går det inte att ta miste på. Utöver det lilla jordbrukets alla fördelar är det många tankar som vecklas ut och tar med läsaren till nya områden och funderingar. Kapitlen vindlar sig fram lite som en diskussion runt ett köksbord belamrat av olika böcker om hållbarhet, odling och biologisk mångfald.
Omslaget till “Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan” av Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.
Redan när jag börjar läsa boken funderar jag över om vi behöver göra upp med begreppet natur på något sätt. Dekonstruera det, syna varje del som om själva livet hängde på det. För mig som biolog så är naturen ofta synonymt med just livet i form av den biologiska mångfalden. Naturen i bemärkelsen allt levande som vi delar den här planeten med. I boken tar de upp flera andra perspektiv och bollar dem fram och tillbaka på akademiskt men lekfullt sätt.
Det är ett av deras resonemang som får mig att tänka till, nästan lite chockartat. Det handlar om hur många människor i vår samtid skärmar sig från naturen. Det verkar finnas en längtan bort från det kroppsliga och biologiska. Bort från naturen. Två av världens rikaste människor, Elon Musk och Jeff Bezos, har egna rymdprojekt trots att människan inte klarar av att vara någon längre tid i rymden. Genomsnittstemperaturen på Mars ligger på minus 60 grader. Kan vi verkligen klippa navelsträngen och lämna jordklotet? Och varför skulle vi vilja det?
Men även rymdraketer kräver bränsle och mineraler som kommer från naturen. Våra fossila bränslen är resultatet av miljoner år av lagrade fotosyntesprodukter från gröna växter. Vi kan inte heller lämna all natur bakom oss när vi åker. Våra kroppar är fyllda av organismer – människan är ett vandrande ekosystem.
Författaren och poeten Göran Greider har skrivit att vi består av en hel civilisation som ”mer eller mindre befinner sig i krig med en natur som den i alla högtidstal säger sig älska”. Och forskaren Johan Rockström meddelande nyligen att vi nu har passerat sex av jordklotets nio planetära gränser. Vi riskerar bland annat naturens förmåga att ge oss mat. Det är den vägen som mänskligheten nu satsar nära på alla tillgängliga resurser på att uppnå, tänker jag uppgivet.
Vi är också naturen
”Det levande” får mig att börja reflektera över mycket av det som jag tar för givet. Det är ju bra betyg för boken. Men samtidigt tycker jag att författarna nästan raljerar över vissa av de skyddsaspekter som dagens samhälle ändå har för att bevara natur, inte minst när det gäller skydd av sällsynta arter. Visst, vanliga arter har ofta en betydligt större påverkan på våra ekosystem än de sällsynta. Tretåig hackspett kan begränsa utbrott av granbarkborre genom att äta dess larver medan våra runt tio par av vitryggig hackspett knappast gör någon större skillnad. Å andra sidan är de lövskogsmiljöer som vitryggig hackspett behöver för att överleva ovanliga idag. Räddar vi dem räddar vi hackspetten. Får vi mer lövskogar med död ved i Sverige kan de ge livsutrymme åt omkring 200 andra sällsynta arter. Dagens sällsynta arter kan bli vanliga imorgon, men vi behöver nog oroa oss mest för att också de vanliga arterna ska bli sällsynta. Speciellt nu när blåbär riskerar att hamna på rödlistan.
Författarna vill att vi ska se naturen där vi är, där vi bor, och att vi inte ska skapa en drömbild av naturen som en vildmark långt borta. Något som vi åker och besöker på helger och semestern. För att komma till rätta med hållbarhetskrisen beskriver de hur våra anspråk på naturens resurser måste minska ”samtidigt som de mänskligt dominerande ekosystemen ska utformas utifrån grundläggande ekologiska principer”. De lyfter fram det praktiska arbetet med att odla för att ”stärka kopplingen till naturen”. De vill integrera odlandet med naturvården och slår ett slag för ett extensivt kreatursbaserade jordbruk. Där ger de oss en strimma av hopp i allt mörker, för varken staten eller marknaden kan påverka de mest grundläggande delarna av livet som människa. ”Vi är inte bara beroende av naturen, vi är också naturen och naturen är oss” som författarna uttrycker det i slutet av boken.
