Boken som vill inspirera till ökad naturlycka i skogar, lantbruk och trädgårdar

Årets pandabok från Världsnaturfonden är en personligt skriven bok med tips om hur trädgårdsskötare, balkongägare, jordbrukare och skogsägare kan bidra till att skapa biologisk mångfald. “Naturlycka” är ett passande namn på en uppmuntrande bok, skriven av en hoppingivande människa.

Boken “Naturlycka” är något av en sammanfattning av vad Ola Jennersten jobbat med de senaste årtiondena. Som expert på biologisk mångfald hos WWF och med ett brett kontaktnät i Natur-, Skogs och Jordbrukssverige har han jobbat med att skapa ökad biologisk mångfald i allt från den egna rabatten till stora arealer jordbruksmark.

Med smittsam entusiasm och glädje berättar han om många av de positiva exemplen som han stött på genom sitt arbete och sina resor i landet. Om skogsägare som avviker från kalhyggesnormen och hittar andra sätt att livnära sig på sin skog och samtidigt låta de viktigaste delarna stå kvar. Eller om jordbrukare som skapat en enorm biologisk mångfald i sina marker med djur som får gå och beta i stor frihet.

En trädgård för alla
Det är ingen slump att Ola, som tagit alla bilderna i “Naturlycka”, fotograferat de flesta i den egna trädgården eller närmiljön. Det är i dessa trakter som hans vurmande för naturen syns extra tydligt. Varenda del av trädgården verkar skapat för att omgivningens djur ska känna sig välkomna och boken har med mängder av tips på vad du kan göra.

Olas husväggar är täckta av stekelbostäder (“bihotell”), rabatterna är proppfulla av växter som uppskattas av pollinatörer, träden är fulla av fågelholkar, kopparödlorna har fått tegelpannor i en solupplyst backe och i närheten finns stora ytor med ängar i olika stadier som Ola sköter. Dessa är särskilt intressanta i sammanhanget med tanke på att det inte är Olas mark, men genom bra kontakt med grannarna har han fått tillåtelse att sköta dem med enbart slåtter en gång om året. Pollinatörerna blir nöjda, grannarna blir nöjda och Ola blir antagligen nöjdast av dem alla.

Står i mitten och hittar vägar framåt
Det här sättet att möta människor och hitta sätt att få alla nöjda samtidigt som naturen gynnas känns typiskt Ola Jennersten och det visar sig också i bokens många positiva exempel. Han jobbar ofta som en länk mellan naturrörelsen (WWF) och företagare som äger mark, jordbruk eller på annat sätt kan göra skillnad för naturen.

– I vissa frågor måste man stå i mitten, berättar han. Jobbar man till exempel med naturbete så måste det finnas en bonde som är intresserad och som måste få betalt, annars skiter det sig. Många jordbrukare som vi möter i våra projekt uppskattar verkligen de här samarbetena. När vi till exempel planterar blommande kanter runt åkrarna och de kan se själva hur humlorna surrar och vilken fart det blir.

Boken handlar också om att ändra normer. De flesta av oss kan göra något, oavsett om vi har en balkong, tomt eller en skog som vi sköter om.

– Det är mycket gräsklippare och trädäck i villaträdgårdarna. Kan man få alla dem att istället göra små insatser så märks det skillnad. Är man bonde kan man göra mer. Är man en intresserad bonde kan man göra mycket mer och om man är skogsägare kan man också göra stor skillnad bara genom att välja andra metoder än att låta skogsbolagen bestämma att du ska kapa all skog vart 70:e år, förklarar Ola Jennersten.

Om lantbrukaren bara hade hört kornknarren
Som exempel på hur man kan få till förändringar berättar han att han tidigare hört kornknarr och vaktel från en åkerkant. Dagen därpå fick han se hur jordbrukaren följde Jordbruksverkets rekommendationer och bryter trädan och gräver bort kantzonen längs åkern och därmed också fåglarnas livsmiljöer.
– När jag berättade det för lantbrukaren hade han ju ingen aning om att där satt en kornknarr. Många av de här negativa åtgärderna görs inte av illvilja utan av okunskap. Kan man höja kunskapsnivån kan mycket hända, säger han och fortsätter:

– De flesta jordbrukare har en yrkesheder och vill gärna visa att de är duktiga. Tyvärr innebär det för många att de ska kunna ploga en centimeter från diket och det får inte vara slarvigt. Med sådana metoder blir det inte mycket över åt pollinatörer. Men attityderna har ändrats mycket till det bättre. Det går till exempel att plantera sådant som uppskattas av bin och humlor på områden där det är lite svårt att komma åt med maskinerna och resultatet brukar uppskattas.

Det är inte bara okunskap eller yrkesheder som gör att jordbruksmark kan bli snål mot djurlivet. Ola berättar att det delvis också beror på konstiga regler i jordbrukspolitiken.
– Kan man få in i nästa uppdatering av jordbrukspolitiken att till exempel få pengar för att så in blomstersträngar vid åkrarna så tror jag det kan hända mycket. Man kan inte tvinga på folk att göra saker som kostar pengar för dem. Sådant gör bara de mest ambitiösa.

Hur tror du att man får med de som inte är så intresserade av de här frågorna?
– Det kommer vara svårt att få med de som till exempel bara ser sin skog som en åker som ska skördas – så som skogsindustrin vill att man ska göra, men det finns alternativ. Det har till exempel släppts tips på andra sätt att tjäna pengar på skogen och samtidigt låta den stå kvar. Sådant går jag igång på.

Det kan räcka med en mysig stuga istället för avverkning
Ola nämner till exempel turism kring rovdjur och det framgångsrika Urnatur som drivs av Håkan Strotz och Ulrika Krynitz.
– Då brukar folk säga “så som de gör kan ju inte alla göra”. Nej det är sant, men det måste ju finnas några fler som kan göra så? Kanske en eller tre i varje län? Jag tror verkligen på turism. Det finns en enorm potential eftersom exempelvis tyskar, nederländare och britter älskar svensk natur. Det räcker dessutom med små insatser. Det kan räcka att bygga en mysig stuga i ett fint område och sedan hyra ut den och få en inkomst som är regelbunden, som säkerligen skulle kunna tävla med att skörda skogen vart 70:e år. Men då måste man ha kvar de gamla träden för att behålla känslan i skogen.

Apropå att spara skog tycker Ola Jennersten att det saknas en del i svensk skogspolitik.
– Det är lite konstigt att ett land som Sverige som har så lite som 2 procent gammelskog kvar inte bara tar och skyddar dem. De är så viktiga för oss och de miljömål vi skrivit under på att vi ska uppnå. Men i flera delar av Sverige finns inte ens tillräckligt med skogar kvar för att vi ska klara av de 17 procent som vi förbundit oss att skydda.

“Naturlycka” spänner mellan de här stora frågorna för Sverige, jordbruket och skogarna, men också om insatser som du kan göra i din närhet. Insatser som Ola tror kan göra skillnad på riktigt.
– Man kan tycka att min bok är naiv och att det behövs mycket större åtgärder än så här, men jag inbillar mig ändå att om alla gör lite grand, till exempel sätter upp en fågelholk, så ger det effekt.