Bok om vårt komplexa förhållande till våtmarker

Våtmarker har genomgått en ordentlig förändring. På många sätt. Dels har Sverige gått från ett land fullt av våtmarker till att bli ett land fullt av utdikade och torrlagda våtmarker. Under en lång period sågs våtmarker bara som något som var i vägen för jordbruksmark och trädplanteringar i skogsbruket. Dels har våtmarker gått från att vara bespottade problemområden till att nu plötsligt överösas av lovord. Dels har de gått från något som är synonymt med biologiska termer och arter till att nu nästan enbart omtalas med ord som kollagring, metan och klimat.

Mångfacetterad naturtyp, mångbottnad bok

Alla dessa aspekter ryms i boken “Våtmark” av Anna Froster, som är Naturskyddsföreningens Årets bok 2024. Den blandar målande beskrivningar av olika sorters våtmarker och djupdykningar i deras klimatpåverkan med vad som närmast kan beskrivas som kärleksförklaringar till naturtypen. Boken skapar verkligen en längtan efter grodleken i april och att få se myrmark till horisonten, men också en förståelse för våtmarkernas komplexitet. 

Anna Froster, som bland annat skriver för Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges natur och tidigare författat hela tolv(!) naturböcker, växlar mellan levande beskrivningar, reportage och intervjuer. Tillsammans med Roine Magnussons och Patrik Larssons vackra landskapsbilder ger verkligen Våtmark en rättfärdigad helhetsbild av den mångfacetterade naturtypen.

Till vardags bor Anna Froster med sin familj intill Hornborgasjön. I boken beskriver hon hur familjen ibland sover ute på balkongen för att höra alla läten som kommer från sjön. Så hon bokstavligen både vaknar och somnar intill en våtmark.

Det var också i hennes närhet i Västergötland som hon fick en av de största aha-upplevelserna under arbetet med boken. Ett tydligt tecken på vårt förändrade landskap.

– Jag började reagera på alla betongbrunnar som man kan se på åkrarna. Under dessa finns nedgrävt vatten i form av en före detta bäck eller en våtmark som nu ligger levande begravd. I de här mörka rör under jorden kan ingenting överleva. Till och med diken är bättre. När man inser mängden av betongbrunnar inser man vilken enorm utradering av vatten som skett i Sverige. Det ger mig lite rysningar, även om många av de här rören fyller en viktig funktion för jordbruket.

Men skrivandet och alla besök i landets olika våtmarker gav henne också stora naturupplevelser. En av de största wow-upplevelserna fick hon vid ett besök på en av landets få palsmyrar. 

– Det var tidigare bara ett ord och jag hade förstått att det är den naturtyp som är mest hotad av klimatförändringar. När jag väl stod på en palsmyr förstod jag att de skapar speciella landskap. Det är som barbapappa-strukturer med små höjder och småmiljöer. Där var otroligt mycket fågelliv och det är också en inbjudande biotop där man kan plocka hjortron på palskullarna utan att behöva böja sig ner.

Våtmarker på högsta politiska nivå

Om boken hade skrivits av politiker eller trendspanare så hade den troligen handlat till 100 procent om klimat. Det är det som är årtiondets smak när det gäller våtmarker. Det är oftast det som lyfts fram av vår regering och media. Plötsligt har storspovarna, sileshåren och vitmossorna fått stå tillbaka för mätningar av osynliga, men livsavgörande växthusgaser. 

I takt med att våtmarker klassats som klimathjältar har de också blivit politik på högsta nivå. Inte minst efter att nätverket Återställ våtmarker skapade uppmärksamhet genom att ockupera vägar och springa in i tv-direktsändningar med sitt enkla, tydliga budskap. Plötsligt pratade alla om våtmarker, delvis tack vare dem, men också för att det kom en hel del studier om våtmarkernas klimateffekter. Ett kapitel i boken handlar om denna rörelse som nu också gått över till att gerilla-återväta torvmarker. 

Våtmarker har verkligen blivit ett hett ämne den senaste tiden och något som till och med vår regering pratar om i positiva ordalag numera. Hur kommer det sig att det är så positiva tongångar just nu?

– Jag antar att man ser det som en enkel åtgärd som inte inskränker på folks vardagsekonomi så som bensinpriset. Bara att fortsätta konsumera den stora koldioxidkakan och ändå ha den kvar. Man har velat ha något flaggskepp att peka på istället för att minska utsläppen. Men det är såklart jättebra att våtmarker kommer upp i ljuset.

Kan vara komplicerade, men kunskap finns

Det som gör våtmarker lite komplicerade ur klimatsynpunkt är att de kan vara både en källa till utsläpp av växthusgaser och en effektiv inlagring av växthusgaser. Fördelen är att vi numera vet hur de ska anpassas för bäst effekt. Och oftast ger en återvätning både fördelar för den biologiska mångfalden och för klimatet. Det är sällan en våtmark blir antingen eller. 

För en skara människor, som gärna svämmar över i kommentarsfälten, är det viktigt att lyfta att våtmarker inte är den klimatlösning som det görs gällande och de tar varje chans att ifrågasätta återställdande av våtmarker. De brukar fokusera sina argument utifrån någon enskild studie snarare än ett helhetsgrepp av aktuell forskning. Anna Froster påpekar att man åtminstone kan ge kritikerna rätt i att våtmarksfokuset i klimatdebatten är lite förenklat. 

– Det stämmer inte att det skulle vara ett lätt sätt att rädda klimatet och att man inte behöver göra så mycket annat. Återställda våtmarker kan absolut inte kompensera för att sluta släppa ut på andra områden. Det är det viktigaste. Vi kan inte heller lägga igen alla våtmarker och vi kan inte göra perfekta återställningar.

Vad är det du själv gillar med våtmarker?

– Det finns så många olika saker. En är att de vaknar så tidigt på våren. När man längtar efter vår så är det där den börjar. Bara några tranor har kommit till Hornborgasjön och det är lite sol så väller folk ut för att få vårkänningar. Grunda vattensamlingar värms upp tidigt så här vaknar alla ljud tidigt.

Det är inte utan att man redan börjar längta efter vårens uttryck i kärr, strandängar, högmossar, slättsjöar, agkärr, palsmyrar, översvämningsmader, myrmarker, sumpskogar, dammar och andra småvatten. Men även under hösten bjuder våtmarken på starka upplevelser. sångsvanar, gäss och änder samlas i tusental och vitmossorna är som färgstarkast i rött, lila och gult. Dessutom är tranbären som bäst att plocka efter första frosten.

Fem av Anna Frosters favoritvåtmarker

• Muddus, Norrbottens län: ”Det är mäktigt att kunna vandra dag efter dag genom ett oförstört myrskogslandskap.”
• Hornborgasjön, Västra Götalands län: ”En folklig våtmark, trandansen har blivit en obligatorisk vårritual för många. Och vi som bor här vet ju att sjön är njutbar i alla årstider, även på vintern när den kan utforskas på skridskor. Ännu en bra grej med grunda vatten är att de fryser snabbt.”
• Store Mosse, Jönköpings län: ”Här kan man få känslan av väldiga myrvidder som i nordligaste Sverige.”
• Lilla Åskärret vid Jordtorpsåsen, Kalmar län: “Vi brukar hänga där med ett gäng gamla fältbiologer om våren och det verkligen sjuder av liv, inte bara som en naturkliché, utan det rör sig överallt av salamandrar, simmande snokar, ryggsimmare och blodiglar.” 
• Skogatorpskärret, Västra Götalands län: “Ett fantastiskt rikkärr som är lättillgängligt med spänger och idylliskt med alla orkidéer. Vem som helst kommer att bli tagen.”