Tiger (Panthera tigris) i Kanha nationalpark i Indien.
Bok om tigerns framgångsaga en lärdom för Sverige
I en ny bok av en av landets främsta tigerexperter får vi lära oss mer om hur tigern gått från att vara riktigt illa ute till att bli en av världens rovdjurs främsta framgångssagor.
Ola Jennersten brukar presentera sig själv som ett fan av gulsvartrandiga djur – humlor och tigrar. Humlor och andra vildbin fick en ganska stor plats i hans förra bok “Naturlycka” och även om tigrar nämndes i hans bok om handeln med vilda djur; “Game change“, så är det först nu han skriver en bok helt dedikerad till sitt favoritdjur. I början av november 2024 släpps “Tiger – kampen att rädda en art”. Där han summerar sitt arbete med tigern, berättar det vackra djurets historia och tar upp viktiga frågor som synen på rovdjur i olika delar av världen.
Ola har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt tigern. Inte minst när han jobbade med tigerprojekt i en unik roll inom Världsnaturfonden WWF. Deras “tigergäng”, som han kallar det. Det var 2010 som arbetet med tigern tog fart ordentligt. Då hölls ett möte i Sankt Petersburg där ministrar från alla länder som har tigrar samlades.
– Det var faktiskt första gången någonsin som världsledare samlades på den nivån för att skydda en art som inte är människan, berättar Ola Jennersten.
Omslaget till “Tiger – kampen att rädda en art” av Ola Jennersten. Boken är förutom intressanta fakta och berättelser också fylld av vackra bilder på tigrar och porträtt på de människor som lever sina liv i tigrarnas närhet.
Internationell överenskommelse
De lyckades, faktiskt, komma överens om en gemensam internationell åtgärdsplan för att rädda tigern. Målet som sattes 2010, som var tigerns år i Kina, var att fördubbla antalet tigrar i världen till år 2022 – nästa gång som tigerns år inföll i Kinas kalender. Från cirka 3 200 individer 2010 till 6 000 individer 2022.
Vad hände efter mötet?
– Länderna skapade nationella handlingsplaner. Vi på WWF organiserade årliga möten för att stödja och följa upp arbetet. Det var intensivt och innebar resor till olika tigerländer – Ryssland, Indien, Indonesien med flera. Under dessa möten fick vi träffa och samarbeta med lokala naturvårdsorganisationer och höra om deras arbete och utmaningar.
Framgång berodde på regeringars inställning
Kamerafällan kontrolleras i Kaziranga nationalpark, Indien. I boken berättas även om människor som jobbar med tigrar eller som lever i tigerns närhet.
Tyvärr nåddes inte riktigt målet, men populationen växte ändå markant till 5 574 tigrar, vilket var ett genombrott. Vissa länder, som Indien och Nepal, lyckades väldigt bra och mer än fördubblade sina tigerpopulationer. Indien är bäst i klassen och står nu för hela 70 procent av världens tigrar. I andra länder gick utvecklingen åt fel håll.
Varför lyckades vissa länder bättre än andra?
– Framgångarna berodde mycket på regeringarnas inställning. De länder med starkt politiskt stöd och resurser, som Indien och Ryssland, har haft framgång. Andra länder, som Laos, Vietnam och Kambodja, hade stora problem med korruption och bristande resurser. Där försvann tigrarna helt under den här perioden. Både i Kina och Kazakstan jobbar man nu med att återutsätta, skydda och hjälpa tigrarna.
Vad var viktigt för att tigrarnas situation skulle förbättras?
– Det handlar framför allt om tre saker. Först och främst skyddade områden där tigern kan leva ostört. Sen är det avgörande att stoppa tjuvjakten, inte bara på tigrarna utan också på deras bytesdjur. Sist men inte minst måste lokalbefolkningen vara med på tåget och se värdet av att bevara tigern. Turism, parkvakter och skyddade områden är jätteviktigt. Slutligen behövs ett internationellt samarbete. Tigrarna ser ju inga gränser mellan länderna.
Du skriver också i ett kapitel om att synen på tigrar i Indien skiljer sig mycket från vår syn på rovdjur i Sverige. Kan du utveckla det?
– Ja, i Indien ses tigern nästan som en nationalikon, något positivt som folk är stolta över. Tigern är en del av mytologin och har ett starkt symbolvärde, medan vi i Sverige ofta ser rovdjur som problem. I Sverige handlar det mycket om konflikter, särskilt när det gäller vargen, där vi har stora intressegrupper som kämpar emot. Men i Indien är det annorlunda. De har ett helt naturvårdsverk och egna resurser avsatta bara för att skydda tigern. Bland annat veterinärer som åker ut och tar hand om skadade tigrar. I Sverige är det bly som ses som lösningen, i Indien är det nål och tråd.
“I Sverige är jakten helig, inte djuren”
Ola Jennersten berättar också att det är en helt annan ton i media. I Sverige är det bara att söka på artiklar om vargar för att se att det aldrig lyfts några positiva vinklar. Det är alltid fokus på konflikt och att rovdjuren utgör ett hot. I Indien finns också konflikter, men där är tigern något positivt. Folk reser till nationalparker där de kan känna igen de specifika tigrarna. Man ger dem namn, bryr sig om dem och i tidningarna skildras de i ett positivt ljus. Det finns också ett väl utvecklad naturturism kring tigrarna som ger intäkter på tiotals miljarder kronor enbart från de största nationalparkerna. Här i Sverige är det svårt att få någon form av naturturism kring rovdjur att fungera eftersom jakten är så utbredd och omfattande.
Eller som Ola Jennersten sammanfattar det:
– I Indien är djuren heliga. I Sverige är jakten helig. Vargen i Sverige får inte samma respekt och erkännande. Här har vi egentligen bara en enda metod för att förvalta rovdjur: man skjuter dem, en form av hantering som går ut på att kontrollera snarare än att uppskatta.
Den fundamentala skillnaden blir ännu större när man betänker att cirka 50–60 människor dödas av tigrar varje år i Indien. Här i Sverige har ingen dödats av vilda rovdjur på 200 år. Indiens siffror kan låta höga, men sett till en befolkningen på 1,4 miljarder människor och nästan 400 personer per kvadratkilometer (Sverige har 10 miljoner människor och en befolkningstäthet på 22 personer per kvadratkilometer) är det en försvinnande liten del. Dessutom finns det andra, farligare djur i Indien, såsom ormar och elefanter, som egentligen utgör ett mycket större hot mot människor.
Effektivt system hjälper drabbade
Medan Sverige har organisationer som jägarförbund och LRF som aktivt arbetar mot rovdjur så är situationen en helt annan i Indien.
Tiger (Panthera tigris) i Ranthambore national park. I Indien ger naturturism kring tigrarna miljardintäkter till samhället och arbetstillfällen åt lokalbefolkningen. Många jobbar som guider eller parkvakter.
– I Indien är det sällsynt att höra om grupper som aktivt kämpar för att skjuta tigrar, trots att tigrarna också tar boskap. Jag minns ett samtal med en man som var ordförande för de lokala bönderna kring en nationalpark. Han sa att samarbetet med nationalparken fungerar bra, och tigrarna är inte ett problem. Snarare är det vildsvin och stora antiloper (nilgauer) som äter upp grödorna som bönderna ser som de verkliga utmaningarna. Där har de utvecklat lösningar, som vakter och elstängsel för att hålla bort dessa djur från fälten.
Tigrarna i Indien tar en hel del boskap, men där har man utvecklat ett system som ska hjälpa de som drabbas.
– Om en tiger skulle döda en ko kommer myndigheter och ideella organisationer dit nästa morgon för att undersöka och dokumentera händelsen. Ägaren får hjälp med rapporten som ska skickas till regeringen för att få ersättning för den förlorade kon, och detta system fungerar tydligen utmärkt.
Indien ser alltså på sitt “farligaste” rovdjur som en stor tillgång och en stolthet för landet, som dessutom ger stora intäkter. Landets regering ser till att underlätta för samexistens mellan rovdjur och lokalbefolkningen istället för att blåsa upp rädslor. Det finns mycket i boken “Tiger – kampen för att rädda en art” som vi i Sverige kan lära oss av.
