Bok om lappugglor säger mycket om människor

“Lappuggla – skogens dolda väsen” lyckas genom att berätta om den fascinerande lappugglan samtidigt säga väldigt mycket om människors syn på naturen – från sagor och sägner till modernt skogsbruk.

Det är lätt att förstå varför lappugglan ansetts vara ett mytomspunnet väsen som ofta framställts som något mystiskt, skrämmande eller olycksbådande. Den rör sig knäpptyst genom skogen och plötsligt sitter den bara där med sitt gråa, stora och nästan människoliknande ansikte. Paralleller till häxor eller hemska varelser i sagor är inte långsökta. Det är associationer som man kan tycka är lite harmlösa, men när människan tycker något är läskigt så är lösningen ofta densamma: det ska dö.

I “Lappuggla – skogens dolda väsen” berättas om hur svenska ladugårdar in på 1900-talet kunde ha uppspikade ugglor som skydd mot ondska och så sent som i mitten av 1900-talet sköt jägare hundratals ugglor om året eftersom de ansågs “konkurrera om viltet”. Tack vare ökad kunskap om ugglor så skjuts de inte längre. Men åsikten att alla djur som “konkurrerar om viltet” ska skjutas lever kvar än idag i Sverige.

Ett annat stycke från boken som jag kommer bära med mig länge är hur lappugglorna påverkas av kalhyggen. De häckar gärna i gamla rovfågelbon eller avbrutna högstubbar, vilket ibland lämnas kvar på kalhyggen som miljöhänsyn och för att Skogsstyrelsens generaldirektör ska kunna påstå att det inte finns några kalhyggen längre.

När ungarna hoppar ut från boet är de vana vid att det finns gott om träd som vält eller står lutande mot varandra i närheten. Så ser det ut i de gamla skogarna där lappugglorna trivs bäst. Där kan ungarna enkelt klättra upp på ett lutande träd för att sedan göra ett nytt försök att träningsflyga. Men på ett kalhygge hittar ungarna inga sådana träd. Ringmärkaren Ove Stefansson berättar i boken att han sett att det tagit lappuggleungar tre dygn att ta sig 50 meter från sitt boträd på ett kalhygge. Då hade de 200 meter kvar innan de skulle nå fram till närmaste skyddande gammal skog. Hur det gick för dem vet han inte.

Nu kan det verka som att boken är en väldigt deprimerande läsning. Så är inte fallet. Anna Froster har skrivit en blandning av reportage med stark närvarokänsla, intressanta intervjuer med experter och välbalanserade faktatexter som ger ytterligare dimensioner till Jonas Classons fantastiska foton.

Man kan egentligen skriva hur mycket som helst om bilderna. Eller bara kort konstatera att de är oerhört vassa. Den prisvinnande omslagsbilden är i en klass för sig, men det finns många fler foton som är magiska. Man kan tro att en bok med så många bilder av en art blir tjatig, men det blir efter ett tag som att studera en fågelindivid i naturen. Efter ett tag är det som att man lär känna arten och förstår dess rörelsemönster och agerande bättre. Dessutom är det intressant att se hur mycket en skicklig fotograf kan göra med “samma” motiv.

Med bössor och skogsskördare har vi människor en lång tradition av att förstöra för lappugglan. Det är skönt att se att en av fågelvärldens coolaste arter nu får upprättelse i en bok. Kanske kan mänskligheten i framtiden ha en lite vettigare inställning till skogens numera välkända väsen?

• Se fler av Jonas Classons bilder här på Natursidan.se eller på jonasclasson.se

Transparens: Natursidan fick ett exemplar av boken från förlaget.