Bok om grann­samverkan och mammut­stäppens arv

I Sverige saknas det inte ytor som kan förbättras för den biologiska mångfalden. Men ibland saknas det folk med det intresset och ibland äger folk med ambitioner inte någon mark. I vissa fall kan det lösa sig ändå. Som i fallet för Emil V. Nilsson och hans grannar utanför Uppsala. I dagarna släpps hans bok om arbetet med att restaurera Rävbacken, men det har varit en lång väg fram till den färdiga boken.

– I min hjärna började det med att vi flyttade hit 2011. Efter att ha arbetat mycket med hus och trädgård började vi prata med grannar om att göra något tillsammans, berättar Emil V Nilsson.

Igenväxt åkerholme

Det är två granngårdar till Emil som äger marken som kallas för Rävbacken. Då, i början av 2010-talet, var åkerholmen kraftigt igenväxt av gran och bitvis svårframkomlig på grund av hallon och druvfläder. Men det fanns spår av hur backen såg ut förr. Till exempel några få plantor av backsippa som kämpade på i den allt mer skuggade backen. Eftersom både Emil, hans fru Erica och grannarna i området ville göra något handgripligen för naturen kom de överens om att börja jobba med Rävbacken. Genom att låta solljuset komma åt marken och locka upp fler fröer som gömmer sig i jorden hoppades de få fram Rävbackens dolda potential.

2013 startade de motorsågen för första gången och satte igång. Den första av många relativt unga granar föll.

– Vi började i liten skala. Vi skulle bara gå ut och slå lite med lie, ta ner några träd och bränna lite gräs. Men det ena ledde till det tredje. Nu har vi kor och jag har skrivit en bok, snabbsummerar Emil V Nilsson de senaste tio årens arbete i backen.

Sakta men säkert återhämtar sig naturen

Alla som följer honom i sociala medier har också fått se de långsamt ökande fynden av backsippa, gullviva, kattfot, ängssvampar, fjärilar och mycket annat. I takt med att granarna fallit, snåren rensats bort, gräset slagits och korna betat har Rävbacken börjat återfå sin forna glans och mångfald.

– Kor är bland det bästa för både ängs- och naturbetesmarker. Det glöms ofta bort att de är bra på ängar. Det är genom komagar eller visenter som växters frön passerat i miljoner år när man ser det i lite större perspektiv. Nu har vi två fjällkor; Ester och hennes kalv Viktor. De är superbra, tåliga och äter allt möjligt. Även eklöv och hallon.

Jägare, jordbrukare och öppna marker

Apropå visenter så har boken “Rävbacken” den långa undertiteln “hur arvet från Europas mammutstäpp väcktes till liv för blommor, fjärilar och bin”. Det säger en del om att det här inte bara är en inspirerande redogörelse för hur ett fint naturvårdsarbete kan gå till när grannar arbetar tillsammans. Det är också en målande beskrivning om hur landskapet, inte minst Europa, såg ut innan vi människor kom hit. Då fanns det så många gräsätande djur att skogarna hölls öppna. Det fanns mular som betade buskar och löv och det fanns de som betade låga örter och gräs. Men när jägarna kom utrotades dessa stora växtätare. Eller så reducerades de så kraftigt i antal att deras funktion i ekosystemet minimerades.

Därefter började landskapet att växa igen. Vi fick allt mer skog och allt färre betade marker när mularna försvann. Men så kom jordbruket till Europa, från Turkiet för drygt 10 000 år sedan. Till Sverige anländer det för ungefär 6 000 år sedan. Plötsligt återkom därmed också betet.

– Då bedrevs jordbruket mer som rewilding jämfört med dagens industriella lantbruk. Det var inte så stor skillnad på en vild uroxe och boskap i dåtidens jordbruk. Det var framför allt människan och tamdjuren som öppnade upp skogarna i Sverige, berättar Emil och fortsätter:

– Man ska se människan som nyckelart. Inte bara det att människan kom med kor, får och getter. Sedan kom hästen också. Människan öppnade aktivt upp mark. Brände och fällde träd. De skapade öppna ytor som senare blev blommande gräsmarker. Det var en sådan mark som Rävbacken var innan den började växa igen för 80 år sedan.

Hur skulle naturen se ut i Europa om inte människan börjat bruka jorden?
– Det är ju en intressant tanke. Man måste förstå att naturen är van vid att störas och det ganska brutalt. Människan som jägare och samlare har utrotat många arter av stora däggdjur, som mammut och ullhårig norshörning, arter som tillsammans med eld skakade om naturen. Utan jordbruk hade det inte kunnat finnas lika många människor så det hade blivit ett helt annat ekosystem. Betydligt mer igenväxt och mycket artfattigare. Nästan hälften av den biologiska mångfalden i Sverige är knuten till öppna marker. Det är också där vi har våra mest hotade arter – eftersom det går åt helvete för våra gräsmarker.

Kor och människor är också nyckelarter

Korna Ester och Viktor, har tillsammans med grannarna runt Rävbacken gjort skillnad. Idag finns det 60 backsippor i backen. En ökning från de tolv som hittades 2013. Korskovall har ökat från 15 till 250 och orkidéerna tvåblad och nattviol har hittat tillbaka. Getväppling hittade de relativt nyligen. Det dröjde några år efter restaureringen startade. Nu har de även mindre blåvinge som lägger sina ägg på getväppling. Varje år. Även fåglarna har svarat. De har sex par stare i backen och den lilla hackspetten göktyta.

– Det blev som att fåglarna sa till oss: nu har ni gjort rätt. Det är inte bara jag som tycker det. De vill ha det här halvöppna landskapet.

Idag får de bidrag för “slåttermark med särskilda värden”. Det är den högsta bidragsklassen, men det är bara ungefär 30 000 kronor per år för hela Rävbacken. Då ska ytan slås varje år. Det tar kanske tio dagars arbete för 2-4 personer, sedan ska korna släppas på för att beta på backen. Ingenting som ger en rikedom av pengar med andra ord.

Rävbacken på ett personligt plan

Du har tidigare spelat in podcasten Naturpodden och gör en hel del videoklipp åt bland andra Svenska Botaniska Föreningen – varför bestämde du dig för att skildra Rävbacken och gräsmarkernas historia i en bok?
– Jag tror att det är bra att sammanfatta längre berättelser i en bok och naturen är inte så enkel. Jag har försökt skriva ganska gestaltande om restaureringen eftersom jag vill att man ska få känslan för det fysiska arbetet. Det finns något värde i sig i det – att man behöver rycka i och göra något. Mitt engagemang ökar ju mer jag gör, både praktiskt och teoretiskt. Jag tror att det krävs att människor gör saker. Rent filosofiskt tror jag det är en viktig del av hur det är att vara människa. Att vara ute och slå med lie och prata med kor. Inte sitta och skriva på en dator som du gör nu, säger Emil och skrattar.

Att ert arbete gjort skillnad för naturen i Rävbacken är uppenbart, men vad har det gett dig, på ett mer personligt plan?
– Jag skäms nästan för att säga det, men det har påverkat mig väldigt mycket. Jag har mindre än halva livet kvar. Jag vill fylla det med sådant här. Jag har vetat på ett teoretiskt plan att människan är viktig, men det här arbetet har ändrat min syn på ekosystem generellt. Naturen behöver skakas om. Den är van vid det. Jag tror också att vi glömt bort vad det är att vara människa. Vi har under tusentals år levt i den här typen av natur med naturbetesmarker och ängar. Det har inte förstört naturen. Det är det fossildopade jord- och skogsbruket som är problemet. Det är viktigare än någonsin att göra något och bland det bästa man kan göra är att skaffa sig en lie och börja jobba.

Om folk känner sig inspirerade av det ni gjort, men saknar mark att jobba på, vad skulle du råda dem till?
– Vi äger ju inte marken i Rävbacken. Det är inget måste. Många bor nära en markägare och kanske kan de få börja med något liknande om de frågar och gör en plan tillsammans med markägaren. I städernas utkanter finns det hur mycket sådana här igenväxta miljöer som helst som man kan börja med.

Boken “Rävbacken – hur arvet från Europas mammutstäpp väcktes till liv för blommor, fjärilar och bin” finns ute i butik från den 12 april 2024.