"Fåglar i svensk folklig tradition" av Ingvar Svanberg
Recension av boken “Fåglar i svensk folklig tradition” av Ingvar Svanberg.
“Fåglar i svensk folklig tradition” av Ingvar Svanberg
Svenska fåglar har ibland något märkliga namn som inte alltid är så lätta att härleda. Ofta har de förr i tiden döpts utifrån hur de låter eller hur de ser ut, men ibland även utifrån sägner och myter. Härfågeln är ett tydligt sådant exempel. En av de mest praktfulla arter som kan ses i landet ansågs i hela norra Europa vara en olycksfågel som ropade om annalkande krig. Därav namnet.
Att läsa Ingvar Svanbergs “Fåglar i svensk folklig tradition” i ett sträck blir en korvstoppning av dylika fakta. Styckena om enskilda fåglar är i mångt och mycket likadant uppbyggda och informationen om att till exempel gråsparv kallades gråspink i Småland, gråtjuv i Medelpad, gråpys i Södermanland och gråbuse i Västmanland är bara intressant till en viss gräns. Upprepningarna blir för många och för långa när de läses sammanhängande.
Men fågelnamnen är bara en del av “Fåglar i svensk folklig tradition”. Här finns också rikligt med exempel på den “folkliga ornitologi” som Ingvar Svanberg kallar fenomenet. Ingvar menar att folk över lag hade bättre koll på fåglar förr eftersom fåglarna då hade en praktisk betydelse för dem. Några veckor efter att skatan började bygga bo var det dags att så, när snösparvarna (“urvädersfåglarna”) kom var det snart dags för köld och snö och när “gäddfräsen” (bergfinken) hördes var det dags att fånga lekgäddor. Den här “kunskapen” var enligt Ingvar spridd på landsbygden och låter fullt rimligt även idag med tanke på fåglarnas ankomst vid någorlunda bestämda tidpunkter på året.
Minst lika många av de här sägnerna var dock rena påhitt varpå den “folkliga ornitologin” snarare visade upp vilken tro på det övernaturliga som fanns i Sverige förr. Sägner spreds som fakta och etablerade sig snart som forntida råttan i pizzan-historier.
Om texterna om de enskilda fåglarna bäst lämpar sig för att läsas lite i taget, och då blir lätta att rekommendera för den som uppskattar en inblick i forna tiders syn på fåglar, så är inledningen bokens pärla. Här ges rikligt med berättelser från tider då både landskapet och synen på fåglar var annorlunda. Fåglarna ansågs antingen vara väsen som kom med ödesmättade budskap eller så hade de en praktisk användning för människorna. Inte minst som föda på ett sätt som idag skulle ge dryga böter för artskyddsbrott, men också faktiskt som husdjur. Det berättas till exempel om buskskvättor som rensar husen från flugor, svanar som föds upp till mat och vadare som plockar kackerlackor.
Det är dessa lite mer allmänna beskrivningar som jag sträckläser ivrigt och som dröjer sig kvar efteråt tillsammans med ett eller annat gammalt namn på en fågel och en eller annan gammal teori om en av mina favoritarter. Vi må ha en helt annan förståelse för fåglarna nu för tiden, men det finns något oemotståndligt i den syn på fåglar som Ingvar Svanberg redogör för.
Är du intresserad av ornitologisk historia är “Fåglar i svensk folklig tradition” ett måste. Om inte så är det åtminstone väl värt att lånas på biblioteket. Alla som är intresserade av fåglar kommer hitta spännande uppgifter mellan pärmarna och med lite bättre urval och variation i texterna skulle den vara oumbärlig.
Betyg: 3 av 5
Transparens: Vi fick ett exemplar av boken från Dialogos förlag.
