I vår har det släppts två böcker som sneglar på det som kallas “naturens bästa lösningar” eller “djurens superkrafter”. Evolutionens finslipningar som mänskligheten gärna vill härma.
De båda böckerna “Den uppfinningsrika planeten” av Fredrik Moberg och “Djur med superkrafter” av Ulla Karlsson Ottosson och Marie Åhfeldt (illustrationer) är som namnen kanske antyder riktade mot lite olika målgrupper, men handlar om samma ämne. En fascination över hur djur anpassats till perfektion för vissa förutsättningar och framför allt när dessa anpassningar skulle kunna användas av människan.
Det rör sig till exempel om rörelserna hos en kolibri som skulle kunna revolutionera våra drönare, termitbonas lösningar för luftkonditionering, hajars effektiva skinn som inspirerade simdräkter som var så effektiva att de förbjöds i tävlingar eller elefanter som undgår cancer.
Fredrik Moberg försöker i sin bok hitta “hoppfulla framtidsvisioner”. Han beskriver hur han insåg att det är svårt att få folk att lyssna på exempelvis hur illa det är ställt med korallreven och att vi behöver “nya berättelser” om att koppla “miljö- och klimatåtgärder till positiva visioner”. Att berätta om naturens lösningar blir ett sätt att ge en ny bild av människans tidsålder. Det är med en ständig koppling till mänskligheten som vi får läsa om arters fascinerande anpassningar till ett liv på vår planet. En mängd olika möjligheter för vår civilisation att härma naturen blandas med en positiv grundsyn på framtiden.
Det finns flera stycken där Fredrik Moberg tar upp att han inser hur illa det ser ut för klimatet och den biologiska mångfalden på den här uppfinningsrika planeten, men det kommer alltid ett “men” som visar på en väg framåt som ser ljus ut. Det finns studier som visar att positiva budskap är ett effektivare sätt att skapa handlingskraft, skriver han. Så är det kanske. Frågan är bara vad det är för handlingskraft som skapas?
Det är som Greta Thunberg säger i del tre av dokumentären “Lyssna inte på mig!”:
– Utmaningen är att förklara läget och vara realistisk, men samtidigt förmedla hopp. Men på ett sånt sätt att folk inte tänker: “Det här har löst sig nu”. Det är en svår balansgång.
Barnboken “Djur med superkrafter” tar ett lättsammare grepp på samma ämne. Exemplen på “superkrafter” som är med i de båda böckerna är anmärkningsvärt lika, men här är huvudbudskapet snarare ett enkelt konstaterande; “kolla så fiffigt!”. Det är svårt att inte hålla med. Djur som verkar immuna mot cancer, som kan överleva i rymden eller kan utvinna vatten ur dimma är lätt att imponeras av.
Uppslagen i boken är rika på detaljer att titta på och Ulla Karlsson Ottosson lyckas förklara djurens egenskaper på ett sätt som barn kan ta till sig, inte minst med hjälp av Marie Åhfeldts charmiga och livfulla illustrationer.
Jag gillar verkligen tanken på att många barn framöver kommer gå runt och se på djuren runt omkring dem som små superhjältar. För så är det ju faktiskt, på många fler sätt än vad dessa båda böcker får plats att ta upp.
Snyggt nog är människan det 18:e djuret med superkrafter som presenteras i boken. En av våra superkrafter är att vi kan lista ut hur andra djurs superkrafter fungerar.