I naturen finns det flera exempel på varelser som försätter sina offer i ett zombie-liknande stadie. En av dessa är bivargen, som dessutom reducerar sitt offer till levande föda.
Här berättar Emil V. Nilsson, som driver bloggen Vetenskapspedagogen, mer om bivargen och dess byten – honungsbina.
Har du blivit stucken av ett honungsbi någon gång? Då har du upplevt den intensiva smärtan som kan liknas vid att tända en tändsticka och sedan sticka tändstickshuvudet mot huden. Om du hade lyckats hålla dig lugn hade du kunnat se hur gadden satt där i huden och pumpade in gift i din kropp. Det är bara honor som kan sticka dig eftersom gadden är en modifierad del av hennes äggläggningsapparat. Hanar kan, som du vet, inte lägga ägg. Det ironiska är att gadden med dess gift utvecklades för mycket lång tid sedan med ett helt annat syfte – och det drabbar honungsbina själva.
Bivarg. Foto: Mats Wilhelm/N i Linnéträdgården, Uppsala.
För honor av bivargar går livet inte ut på mycket mer än att para sig och fånga honungsbin genom att paralysera dem med sin gadd – hon använder sin gadd på det sätt som parasitsteklar alltid gjort. När giftet väl har kommit in i honungsbiet så är det inte på något sätt dödande. Sticket måste ske med kirurgisk precision i mellankroppen mellan frambenen och med en rätt avvägd mängd gift för att få eftersträvad effekt. Bivargen vill hålla honungsbiet vid liv, men paralyserat, för att kunna ge det som levande föda till sin avkomma. Den flyger iväg med det paralyserade biet till sin håla i någon sandig solbelyst slänt där den drar ner med sig sitt byte ner i underjorden. Väl där nere lägger hon ägg på sitt offer, täcker igen hålan och förvinner ut. Hon kommer snart att dö. Det här är ett sätt att leva som steklar har ägnat sig åt i tvåhundra miljoner år.
Där nere i hålan kläcks snart äggen. Larverna börjar äta på det levande men paralyserade honungsbiet. Det är möjligt att det paralyserade biet har kvar sin känsel och kan uppleva hur larverna sakta äter sig igenom dess kropp. Med tiden blir larverna stora nog för att förpuppas. Ur pupporna kommer sedan nya vuxna bivargar som är redo att ta sig ann sin livsuppgift – att para sig och paralysera honungsbin.
Om honungsbin ägde en gnutta intelligens kanske det skulle reflektera över det ironiska med detta öde. För tvåhundra miljoner år sedan levde honungsbinas släktingar på samma sätt som bivargen. Också de var parasitsteklar, för då fanns det inga sociala steklar. De avlägsna förfäderna till honungsbina använde sin gadd för att bedöva byten, kanske fjärilslarver, för att hålla levande föda för sina larver.
Med tiden så utvecklades nya strategier, de började livnära sig på nektar och pollen från blommor och behövde inte längre använda sin gadd för att paralysera byten. Blommorna behövde inte utveckla något försvar mot dessa steklar, de behövde inte paralyseras, för bina hjälpte och hjälper fortfarande blommorna med pollineringen. Nu samlar honungsbin nektar med magen (honung är uppspydd och koncentrerad nektar) och pollen med bakbenen. Men honungsbiet blev inte av med gadden under evolutionshistorien utan den utvecklades till att fylla en ny funktion, som försvar.
Så tänk på det nästa gång du blir stungen av ett honungsbi och var tacksam för att det inte var en hundra gånger större stekel som var ute efter att paralysera dig. Då hade du kunnat drabbas av samma öde som vissa honungsbin och bli hållen som levande död i någon mörk håla där du kände hur livet sakta rann ur dig när larverna sakta åt sig igenom din kropp. Likt en zombie hade du varit berövad kontrollen över din kropp fram till din död.
