Landskap med Grännakusten och Vättern, Östra Vätterbrantens Biosfärområde.
Biosfärområdet som kämpat fram dialog och landskapstänk
Efter 30 års kamp, konflikt, dialog och banbrytande samarbeten samlas Östra Vätterbranternas historia i bokform.
– Vill du ha den långa eller korta versionen?
Claes Hellsten kanske hoppas på den sistnämnda eftersom han berättat den långa historien ganska många gånger vid det här laget. Om hur långvariga och hårda konflikter mellan markägare, naturföreningar och myndigheter öster om Vättern till slut blev till samarbeten och ett framgångsrikt exempel på hur det går att komma överens även när man verkar stå långt från varandra.
Den korta versionen kan sammanfattas i tre faser. Först fem år av konflikter, därefter fem år av dialog och sedan många år av samarbete. Men den långa historien är tillräckligt intressant för att be Claes Hellsten berätta den en gång till. Det började någon gång på 1990-talet. Markägare med Lantbrukarnas riksförbund (LRF) i ryggen ville avverka gamla skogar med höga naturvärden. Men i området bodde många kunniga biologer och artexperter som förstod hur värdefulla skogarna var och att de borde klassas som nyckelbiotoper och skyddas för framtiden.
– I början var det mycket konflikter, minns Claes. Speciellt kring nyckelbiotopsinventeringen. Skogsgruppen och WWF krävde en noggrann kartläggning av nyckelbiotoperna eftersom den första inventeringen missade en stor del av dem. En kontrollinventering genomfördes, och initialt hävdade vi att de missat 60 procent, medan den nationella kontrollinventeringen senare visade att det rörde sig om 70 procent.
Claes Hellsten har själv mark i området som han sköter med stor hänsyn till biologisk mångfald.
Biosfärsområdet Östra Vätterbranterna är både ett storslaget och säreget, och på samma gång ett småskaligt karakteristiskt svenskt landskap. I väster avgränsas det av den lövskogsklädda höga branten mot Vättern, och i öster av flera mindre barrskogsklädda branter. Däremellan är det ett småskaligt, mosaikartat landskap som också är karakteristiskt för många skogs- och mellanbygder i Sverige, med gamla barrskogar, lövskogar, hagmarker med ekar och andra ädellövträd och naturliga gräsmarker. Det är präglat av boskapsskötsel och betande djur sen många hundra eller tusen år, med höga naturvärden och ett stort biologiskt kulturarv.
Hittade samsyn om nyckelbiotoper
1998 startades projektet Östra Vätterbranterna, som ett forum för att lösa de här konflikterna. Projektgruppen samlade representanter för sju olika organisationer: Gränna Skogsgrupp, Jönköpings kommun, LRF, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Skogsstyrelsen, Södra och Världsnaturfonden WWF. Det tog flera år av försök till att mötas och kommunicera men till slut övergick projektet i en dialog där även olika aspekter på nyttjandet av skogs- och beteslandskapets olika värden diskuterades.
Det som var avgörande, menar Claes Hellsten, var att markägarorganisationerna, alltså LRF och Södra, insåg att en ordentlig kontrollinventering var nödvändig för att de skulle kunna planera sitt skogsbruk på ett hållbart sätt. Ingen var nöjd med att det var så dåligt inventerat att det var svårt att veta vilka områden som borde skyddas och vilka som kunde avverkas.
– LRF krävde full insyn och att alla fakta lades på bordet. Detta ledde till en mer konstruktiv dialog mellan skogsägare, myndigheter och naturorganisationer.
Grundtankarna i Landskap i balans ryms i den här bilden.
Oro för hatstorm blev tystnad
Det fanns en vilja från alla håll att lösa situationen, även om viljan till viss del bottnade i frustration och irritation. Men när dialogen väl var igång gick det smidigare än de inblandade trodde. Länsstyrelsen hade förberett sig på en våg av arga samtal när de till slut skickade ut besluten till markägarna om att inrätta 25 nya naturreservat. Men telefonen var helt tyst. Istället för en förväntad hatstorm kom inte ett enda ilsket samtal. Anledningen var att markägarna förstod situationen, var väl informerade och att de antingen hade fått ersättning i form av att byta bort sin skyddsvärda skog mot en produktionsskog som fick avverkas eller att de helt enkelt fick sedvanliga ersättning 25 procent över marknadsvärdet för att det bildas naturreservat på deras mark. Manegen var krattad.
– Detta blev en vändpunkt. Från att ha varit en konflikt utvecklades processen till en dialog och slutligen till ett samarbete. Det fanns nu en gemensam karta och ett gemensamt förståelseunderlag för hur skogsbruk och naturvård skulle samexistera i Östra Vätterbranterna. Biosfärområdet bildades 2012 som en permanent lösning efter att Länsstyrelsen ville avveckla Östra Vätterbranterna-projektet. Istället föreslog vi att ansöka till UNESCO, vilket godkändes.
Idag är Östra Vätterbranterna ett av UNESCOs biosfärområden och nämns ofta som ett positivt exempel på hur samarbeten mellan olika aktörer kan fungera. Boken “Landskap i balans” (Karl-Olof Bergman & Claes Hellsten) visar med all önskvärd tydlighet hur väl området är kartlagt på höga naturvärden och analyserat utifrån vilka insatser som skulle behövas. Det är en kunskapsgrund som underlättar framtida planering.
Del av Östra Vätterbranterna. Här syns höjdskillnaderna och de små och flikiga åkrarna och trädbeklädda betesmarker som skapar många brynmiljöer – ett landskap med rikt växt- och djurliv.
Tålmodig, orädd och korrekt
Men Claes Hellsten minns också en riktigt tung tid när det var aggressiv stämning. Han blev själv mordhotad, fick sin brevlåda sönderslagen sju gånger och fick ta emot hotfulla samtal på nätterna. Trots det fortsatte han och skogsgruppen. Det var ett högt pris för att rädda den unika naturen i området, som annars hade avverkats.
Så här i backspegeln tror Claes också att en del av lösningen var att skogsgrupppen höll fast vid sin ståndpunkt, att de inte fuskade om en enda observation – de hade alltid belägg för allt de sa och att de sökte dialoger. Nyligen träffade han en markägare i trakten som minns hur Claes strax efter den stora stormen -95 dragit fram över trakten hade besökt ett möte för markägare hos Södra och ensam stått och pratat om hotade arter, vikten av död ved, bevarande och höga naturvärden inför en samling av 40-50 väldigt skeptiska personer. Flera av dessa personer har sedan dess svängt och är idag stolta över sina ekologiskt mest värdefulla skogsområden.
Att Östra Vätterbranterna nu är ett biosfärområde med FN:s välsignelse innebär inte att det snöar bidrag över området och att alla lever gott på att ha småskaliga jord- och skogsbruk. Det är en tung, internationell titel, men det är framför allt en försäkran om att människorna i området jobbar med hållbar utveckling, det vill säga de ekologiska, ekonomiska och sociala perspektiven, som en helhet.
Illustration som visar tröskelvärden för hur mycket av en livsmiljö som måste finnas för att sexfläckig bastardsvärmare ska kunna överleva. Arten behöver 45 hektar av torra och friska naturliga gräsmarker inom 25 km2 för att den ska klara sig.
Mängder av projekt för att skapa och bevara naturvärden
Det har genomförts så många olika stora projekt i Östra Vätterbranterna att det är svårt att lista allt, men ett försök att summera kunskaperna och arbetet har gjorts i Landskap i balans. Där beskrivs till exempel projekten “Eksuccé” och “Lövsuccé” för att få markägare att satsa på mer löv- och ekträd istället för granplanteringar. På så sätt skapas också möjligheter för många av de arter som finns i området, men som skulle behöva större marker.
– I ansökan till UNESCO hade vi med en sammanställning av naturvärden och en analys av brister och funktionalitet i landskapet. En viktig metod vi utvecklade var att identifiera tröskelvärden för de viktigaste miljöerna, vilket ger oss en vetenskaplig metod för att avgöra vad som är ekologiskt hållbart och vad som behövs. Det går till exempel inte att ifrågasätta att mindre hackspett behöver en viss yta för att häcka. Om vi inte kommer upp i det så har vi inte ekologisk hållbarhet för den biotopen.
Eksuccé för läderbaggar och markägare
Med projektet Eksuccé identifierades områden som var kala fläckar i ett annars relativt ekrikt landskap. Skulle bara dessa kala fläckar kunna fyllas med fler ekar så skulle det plötsligt finnas möjligheter för arter som läderbagge att klara sig. Skalbaggen behöver ungefär en jätteek per hektar. Kommer de över detta tröskelvärde så finns rätt förutsättningar. Skogsbolaget Södra har i sina rekommendationer på produktionsskog av ek förslag på 5 jätteekar per hektar, som får stå kvar i hundratals år. På det här sättet får markägare intäkter samtidigt som skogen får betydligt högre naturvärden.
– I det arbetet har det varit oerhört viktigt att ha med Anders Ekstrand från Södra, som är deras lövskogsexpert. Jag kan ha trovärdighet när det gäller arter, biologi och naturvärden att göra. Men hans argument för eken som ett lönsamt produktionsträd har mycket större trovärdighet i markägarens öron. Den kombinationen har varit ovärderlig. Vi står väldigt långt ifrån Södra vad gäller många frågor kring skogsbruk, som trakthyggesbruk till exempel. Det kommer vi ingen vart med. Men vi har genom åren hittat minsta gemensamma nämnare – saker vi är överens om. Det är dessa vi satsat på. De har till exempel jobbat bra med naturvård längs med vattendrag och med att få mer lövskogsproduktion, berättar Claes Hellsten.
Studier visar att äppelodlingar omgivna av ekologiskt funktionella landskap har bättre skördar än de som är omgivna av ensartade marker dominerade av enstaka grödor eller träd. Äpplena blir större, mer välformade och har fler kärnor på grund av att alla fröämnen befruktas i blomman när de besöks av en mångfald av olika arter. En rik mångfald av pollinerande insekter fanns bara i äppelodlingar i ekologiskt funktionella landskap.
Turism och produkter eller ett hållbart landskap?
Konflikterna är dock inte över. Det finns ständigt nya saker som delar samhället.
– En annan stor fråga har varit huruvida fokus ska ligga på landskap och hållbar utveckling eller om biosfärområdet snarare ska fungera som ett skyltfönster för besöksnäring och lokala produkter. Kommunen ser turism som en viktig aspekt, medan vi menar att det främst handlar om att skapa ett hållbart landskap. Ett bra landskapsarbete attraherar automatiskt turister. Ingen vill hyra en stuga på ett kalhygge eller i en granplantering, säger Claes Hellsten.
Om du skulle försöka dig på några slutsatser från ert 30-åriga arbete och ge råd till andra som jobbar med liknande frågor – vad skulle det vara?
– Det finns flera allmänna lärdomar från vårt arbete som kan tillämpas på andra områden. Det handlar om att organisera sig, stå på sig och att vara uthållig. Det är också avgörande att vara påläst och saklig i alla argument. Vi har aldrig fuskat med fakta eller överdrivit våra påståenden. Det hade varit förödande för vår trovärdighet. En annan viktig aspekt är att bygga relationer. Vi har aktivt arbetat med att ha en öppen dialog med markägare och skogsägare. En så enkel sak som att dricka kaffe tillsammans och få en personlig relation gör stor skillnad. Många av de bästa samarbetena har kommit genom informella samtal snarare än formella möten. I Skogsgruppen har vi också lärt oss tillsammans och av varandra. Våra barn, ett tjugotal ungar när vi startade, har varit med på sommarläger, möten, exkursioner och fester. Kort sagt, vi har haft mycket roligt tillsammans, inte bara stått på barrikaderna.
Samarbete är enda sättet
Östra Vätterbranterna är ett bra exempel på vilken skillnad det går att göra om många jobbar i samma riktning, mot samma mål, även om man är oense om vissa detaljer eller helt andra frågor. Det räcker inte enbart att det finns enskilda personer som vill skapa ett levande landskap. På Claes Hellstens egen mark, som består av några hektar vacker, kuperad naturbetesmark, har han gjort mängder av insatser för biologisk mångfald och har sett tydliga resultat. Trots det har han även märkt av en nedgång för vissa arter.
– Jag går och lyssnar efter hornugglor nu, det var längesedan jag hade dem här. Förr hördes de ofta. Hussvalorna har också försvunnit, stenskvättorna likaså och spillkråka finns inte heller kvar längre, berättar han.
Det är arter som behöver lite mer i ett landskap än vad en mindre markägare kan erbjuda på egen hand. Det måste visas hänsyn på landskapsnivå för att dessa arter ska kunna trivas. Det är lite så tankarna går kring biosfärområdet. Om folk jobbar tillsammans för att skapa ett intressant besöksmål med höga naturvärden skapas också förutsättningar för gemensamma fördelar. Om någon däremot bestämmer sig för att skapa kalhyggen mitt i bygden försämras möjligheterna både för spillkråkor, turism och andra markägare i närheten.
Boken Landskap i balans finns att läsa online som pdf och den 28 februari klockan 18 sänds ett föredrag om boken via Zoom.
