Bildreportage om södra Afrikas ekologi, evolution och artrikedom
Erik Svensson, professor i zoologisk ekologi på Lunds Universitet, har gjort nio expeditioner till Södra Afrika sedan 2007. Det här är hans bildreportage från denna artrika del av världen, som inte bara rymmer fascinerande fåglar och däggdjur.
“Många svenska naturintresserade är väl bekanta med Södra Afrika – en region vars biodiversitet har fascinerat besökare sedan Linnélärjungens Anders Sparrmans resa (1772-1776) i området. Inte minst den rika däggdjurs- och fågelfaunan har lockat många att besöka den världsberömda Krugerparken i Sydafrika, Namibias öknar eller Okavangodeltat i norra Botswana. Intresset för fågel- och däggdjursfaunan i regionen är fullt förståeligt, men dessvärre har andra aspekter av regionens höga artrikedom kommit lite i skymundan av det bländande fågellivet och den spektakulära däggdjursfaunan.
Södra Afrika kännetecknas av stor variation i olika klimatregioner och miljötyper. Dessa miljöer inkluderar sandöknar i Namibia, halvöken och ”bushveld” i Botswana och norra Sydafrika, det stora inlandsdeltat Okavango, subtropiska skogar, alpina miljöer i Drakensbergen och medelhavsklimat- och medelhavsvegetation i framförallt Västra Kapprovinsen. Västra Kapprovinsen är speciellt vad gäller extremt hög artrikedom, och har också många unika (endemiska) arter som bara finns här och ingen annanstans i världen.
Karakteristiskt för Västra Kapregionen är många vedartade ljungväxter (familjen Ericaceae), en vegetationstyp som kallas Fynbos. Nämnas bör också de rika proteaväxterna (Proteacea), en familj som omfattar cirka 1600 arter, och som också förekommer med några få arter i Australien. De flesta fågelarterna i Västra Kapregionen är inte lika unika för området som växterna, men här bör ända nämnas den orangebröstade solfågeln (Anthobaphes violacea) samt dess mer geografiskt utbredda släkting malakitsolfågeln (Nectarinia famosa). Båda dessa arter pollinerar också flera arter av proteaväxterna, vilka alltså delvis är beroende av solfåglar för sin fortplantning.
Bland trollsländorna i södra Afrika finns i synnerhet en grupp som bör nämnas: släktet Trithemis som tillhör familjen seglartrollsländor (Libellulidae). Släktet Trithemis är ett mycket framgångsrikt släkte som idag omfattar ett 40-tal arter. Detta trollsländesläkte förekommer framförallt i öppna miljöer, som savanner, halvöknar och så kallad bushveld. Trithemis utvecklades under två tidsperioder: den första för mellan 6 och 9 miljoner år sedan, följt av ytterligare en period av omfattande artbildning för 2 miljoner år sedan och fram till idag (Damm et al. 2010). Artbildningen och evolutionen av släktet Trithemis orsakades med stor sannolikhet av klimatförändringar som gjorde att regnskogarna i Östafrika krympte i omfattning och torrare savannlandskap bredde ut sig (Damm et al. 2010). Trithemis förekommer även i stora delar av övriga Afrika och är inte hotade i någon högre utsträckning.
Om Trithemis är ett exempel på ett värmetåligt, rentav värmeälskande släkte, så är deras raka motsatser några små flicksländearter i familjen Synlestidae med oerhört liten geografisk utbredning. Dessa arter har inga svenska namn, men på engelska heter de ”Malachites” eller ”Sylphs”. I Sydafrika förekommer nio unika arter av Synlestidae som inte finns i något annat land i världen. Några av dessa unika arter är starkt hotade och förekommer bara i delar av Västra Kapregionen (Samways 2008).
Familjen Synlestidae har ett mycket egendomligt global utbredningsmönster. Arter tillhörande denna familj förekommer på ön Hispaniola i Västindien, samt i Sydafrika, Australien och Kina – men däremot inte i områdena mellan dessa vitt skilda regioner (Silsby 2001). Orsaken till detta egendomliga och uppsplittrade utbredningsmönster anses vara att Synlestidae är en mycket gammal familj och en så kallad ”Gondwanalandrelikt”. Dagens isolerade djurgrupper hos Gondwanalandrelikterna var en gång i tiden förbundna med varandra och hängde samman när kontinenterna bildade en gemensam superkontinent (”Gondwanaland”) (Silsby 2001).
Den tidigare jättekontinenten Gondwanaland började för 180 miljoner år sedan brytas upp genom kontinentaldriften, vilket gjorde att ett antal växt- och djurgrupper som blev isolerade från varandra. Proteaväxterna är ett sådant exempel från växtvärlden och flicksländorna inom familjen Synlestidae är ett exempel från djurvärlden (Silsby 2001). I Sydafrika förekommer två släkten av Synlestidae: Chlorolestes (sju arter) och Ecchlorolestes (två arter). Det sistnämnda släktet och dess två arter har extremt små utbredningsområden som bara innefattar ett smalt bälte strax innanför kusten i Västra och Östra Kapprovinserna.
Flicksländorna inom Synlestidae föredrar små rinnande bäckar med skuggande vegetation som i övrigt omges av den torra och heta fynbosvegetationen. Dessa små sländor förekommer alltså i mycket isolerade miljöer som är omgivna av ett i övrigt extremt ogästvänligt hett och torrt landskap.
En annan art i familjen Synlestidae med extremt liten utbredning är den Drakensberg Malachite (Chlorolestes drachonicus) som endast förekommer i ett geografiskt mycket begränsat område och ett begränsat höjdintervall i Drakensbergen längs Lesotho’s östra gräns mot Sydafrika. I samma område i Drakensbergen finns det för övrigt också en unik fågelart med lika liten utbredning: drakensbergklipphoppare (Chaetops aurantius).
Det finns stor anledning till oro inför framtiden för dessa och andra unika arter i södra Afrika, eftersom de har så små utbredningsområden och antagligen också har dålig spridningsförmåga.
Forskningen som beskrivs i artiklarna har stötts ekonomiskt av bl. a. Vetenskapsrådet (VR), Gyllenstiernska-Krapperuppsstiftelsen, Crafoordska Stiftelsen och Carl Tryggers Stiftelse, samt via ett utbytesanslag mellan Sverige och Sydafrika via SIDA och VR (”Swedish Research Links”). Jag vill tacka mina kollegor Charlie Cornwallis, John Waller och Anna Nordén för hjälp med fältarbetet.”