Kungsängsliljor i Ängsö Nationalpark i Stockholms skärgård. Foto: Erik Hansson
Öar i skärgården som fortfarande har betesdjur har en betydligt högre artrikedom jämfört med öar som inte längre betas. Traditionen med att flytta betesdjur mellan öar är viktig för att bibehålla den biologiska mångfalden i skärgården, visar en ny studie från Stockholms universitet och Södertörns högskola.
Forskarna undersökte 77 olika platser i skärgården i ett 100 kvadratkilometer stort område. På de öar som hade betesflytt, det vill säga att det fraktades dit betesdjur, hittades 129 olika växtarter. Nästan en tredjedel av dessa arter försvann helt från öar där betet upphört.
LÄS ÄVEN: • De viktiga naturbetesmarkerna riskerar att minska i Sverige
Det är bland annat arter som gullviva, blåklocka, kattfot och prästkrage, som gynnas av betande djur i landskapet.
– Många andra, typiska arter som minskade kraftigt är prästkrage, gråfibbla och brudbröd. Betesdjur är inte bara viktiga för att hålla gräsmarkerna och landskapen öppna utan också för att de skapar små fläckar med bar jord där nya växter kan gro och aktivt sprida frön mellan gräsmarker, säger Jan Plue, forskare vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet, och vid Södertörns högskola.
LÄS ÄVEN: • Regeringen satsar på ängs- och betesmarker – höjer miljöersättning kraftigt
Redan 20 år efter avslutat bete har växternas mångfald minskat kraftigt och det oroar forskarna. Inte minst eftersom det är svårt att få tillbaka arterna när de väl försvunnit från områdena.
Slutsatserna i studien gäller inte bara på skärgårdsöar. Även på fastlandet behövs betesdjur för att skapa marker med hög biologisk mångfald, menar forskarna.
Källa: Institutionen för naturgeografi
