Besök hos ett av Nya Zeelands viktigaste bevarandeprojekt

Anita Campbell bodde under ett år på Nya Zeeland. Ett av hennes starkaste minnen var besöket på Tiritiri Matangi – en ö omgärdad av hård säkerhet och som tack vare det bjuder på en fantastisk natur. Det här är hennes berättelse.

“På uppmaning av naturreservatets vakt, som möter oss på bryggan, tittade jag djupt ner i min ryggsäck för att se om någon liten ettrig råtta eller mus liftat med mig på den timmeslånga båtresan från Auckland till ön med det poetiska namnet, Tiritiri Matangi. En sådan gnagare är nämligen ett av de största hoten mot det unika öppna naturreservatet som är Tiritiri Matangi. Inga gnagare i min ryggsäck i alla fall.

Vi var ett trettiotal besökare som stod och grävde intensivt i våra ryggsäckar på bryggan, som speglade sig i kristallklart turkost havsvatten, nyanlända och förväntansfulla. Fem timmars vandring i maklig takt låg framför oss under en strålande vårsol. En rocka svepte förbi intill bryggan medan vår båt vände på klacken och styrde kosan över Haurakibukten tillbaka till Auckland, tre mil bort. “Paradise and Back” stod det på besättningens T-shirts. Snart kommer jag förstå varför.

Hårda kontroller för att skydda naturen
Min familj och jag var redan bekanta med den noggranna kontroll de nya zeeländska myndigheterna hade infört för att försöka skydda sin unika och känsliga natur i och med vår flytt från Sverige till Nya Zeeland. Vi var inte precis ensamma om att anlända till denna avlägsna övärld. Över två miljoner turister besöker Nya Zeeland varje år. Samtidigt anländer närmare 600 000 containers till nya zeeländska hamnar. I en av dessa containrar låg förresten våra 18 flyttkartonger, som vi hade packat enligt nya zeeländska tullens stränga direktiv. Inget som helst animaliskt. Inget från växtriket. Men skulle de beslagta fiolen och gitarren, undrade vi?

Vi hade skrubbat vandringskängorna med såpa och angivit i vilken kartong dessa låg i tullens deklarationspapper. Efter att ha visat upp passet och kommit igenom tullen väntade “Biosecurity” innan vi fick komma in i landet. Den nya zeeländska biologiska säkerheten är stenhård och bryter man mot regelverket, medvetet eller omedvetet, kan man åka på böter på upp till 600 000 kronor eller få upp till 5 års fängelse. En bortglömd banan i väskan – 1200 kronor tack! Men Nya Zeeland har verkligen all anledning att vara på sin vakt. Vi klarade oss, tillsammans med gitarren och fiolen, och fick komma in i landet som skulle bli vårt nya hem det närmaste året.

Den unika nya zeeländska naturen och djurlivet är i flera avseenden hotade och behöver skyddas. DOC, Department of Conservation, är ett statligt organ inrättat för att förvalta 33 procent av Nya Zeelands landyta tillsammans med 33 marina reservat. Målet för DOC är att sköta och bevara Nya Zeelands magnifika miljöer och fauna samt förvalta dess historiska arv samtidigt som man på bästa möjliga sätt gör dessa områden tillgängliga för allmänheten.

Två huvudstrategier
För att hjälpa de värst hotade djurarterna arbetar man efter två huvudstrategier. Antingen avsätter man småöar som reservat eller så skapar man inhägnade reservat på fastlandet. Tiritiri Matangi tillhör den förra gruppen och är ett av de viktigaste och mest spännande naturvårdsprojekten som DOC förvaltar. Här har till exempel David Attenborough varit och filmat ett flertal gånger.

Under en tioårsperiod (1984-94) planterade frivilliga nästan 300 000 träd (varav 90 000 pohutukawaträd) och buskar på ön, en 2,2 kvadratkilometer stor yta. Ön är nu till 60 procent täckt av skog och 40 procent är öppna grässlätter. Vidare planterade man in tolv hotade fågelarter och en del hotade reptiler som den primitiva reptilen tuataran. Ohotade fågelarter var välkomna.

• 

• 

Men varför är just den nya zeeländska naturen så drabbad egentligen? För att förstå detta, vad gäller fåglarna till exempel, måste man först gå tillbaka 80 miljoner år i tiden. Då bröt sig nämligen den lilla landmassa som skulle bli Nya Zeeland loss från superkontinenten Gondwanaland och seglade iväg i riktning mot sydpolen. Passagerarlistan var ganska unik; i princip inga däggdjur, bara några få fladdermusarter. Däremot fåglar, reptiler, amfibier och insekter.

Ett liv utan hot
Fåglarna har alltså saknat landlevande predatorer fram till dess att människan gjorde entré på scenen. Under alla dessa miljontals år hade de ingen anledning att utveckla någon naturlig rädsla för hotfulla däggdjur eller ett “fight or flight”-beteende. Det blev till och med aktuellt för en del arter att “sadla om” och göra sig av med sin flygförmåga.

Det är det första man märker på de endemiska (inhemska, unika) arterna är att de är helt orädda. Otroligt charmigt som detta ter sig i våra ögon är det ett katastrofalt beteende i ljuset av att människan infört en rad invasiva arter som varken hör hit eller passar in. Tvärtom, de är destruktiva krafter som är näst intill omöjliga att få bukt med. Förutom detta har många inhemska fågelarter långa generationstider med en låg äggproduktion.

Nattsafari på Titiri Matangi
Efter den guidade turen runt ön, där vi hört ovanlig och underbar fågelsång, haft möten med fåglar vi aldrig förr skådat och inmundigat matsäck på en solindränkt sandstrand, lägger båten till vid bryggan för hemfärd. Jag däremot stannar kvar över natt. Nattsafari står på schemat. Då kan närkontakt med den lilla fläckade nattaktiva kiwin bli aktuellt. Man tejpar ett genomskinligt rött cellofanpapper över sin ficklampas ljuskägla och ger sig ut i kolmörkret. Så spännande.

Som på en given signal börjar det prassla och pipa överallt när båten lämnat bryggan. Den stora rallen, takahen, som gjort världssensation genom att plötsligt dyka upp 50 år efter att ha förklarats utrotad, springer ut ur buskaget. Takahen har blivit en älskad nya zeeländsk ambassör för de utrotningshotade fåglarna. Nu ser jag även tui, vårtkråka, pukeko, nyazeeländska duvor, klockfågel, rödhuvad papegoja, kokako och kungsfiskare. Det bara sjuder av liv. Så fort besökarna lämnat ön så lever djurlivet upp och de lyckligt lottade som får stanna kvar har ett eldorado.

Tiritiri Matangi är en av de mest framgångsrika bevarandeprojekten på Nya Zeeland. De hotade arterna trivs och blir fler, även om det i många fall är i mycket maklig takt. Ön är helt magisk. Så till den grad att en av pionjärerna för naturvård på Nya Zeeland har varnat för att det finns risk att folk kommer ”älska ihjäl” Tiritiri Matangi.

Efter jag hört de trollbindande ropen från kiwifåglarna i den ljumma stilla natten väntar jag med kameran på soluppgången på öns östra sida. Fyren, med en av världens kraftigaste fyrljus, tävlar med månen om att ljussätta havet och sluttningarna. Auckland skymtar som ett pärlband av färgglada ljuspunkter längs med horisonten åt syd flankerad av vulkanen Rangitotos siluett.

I och med att Nya Zeelands fauna och flora till största delen är endemisk, det vill säga att den inte finns någon annan stans i världen, tillsammans med människans negativa inverkan på artrikedom och populationsstorlekarna, verkar en stark vilja har vuxit fram i landet att försöka rädda och skydda detta märkliga och fascinerande djurliv och växtlighet. Många unika erfarenheter har gjort att de nya zeeländska naturvårdsstrategierna är efterfrågade i resten av världen. Vi hoppas att deras kunskaper skall kunna skapa nya förutsättningar för att en helt förtrollande ö-värld skall kunna återuppstå ur ett ganska utarmat och skövlat “paradis” som är Nya Zeeland idag, men är, allt till trots, fortfarande helt betagande.