Det finns bra ensamhet och så finns det dålig ensamhet. Det är lite av kärnan i barnboken “En stor liten vän”.
Vi får följa den sjuårige pojken Bosse och den lille gärdsmygen Gerhard, som ovetandes om varandra, båda älskar att vara i samma skog. Var och en på sitt håll känner de sig lite ensamma. Gerhard verkar inte vara så förtjust över fågelvärldens revirhävdande normer att stöta bort alla artfränder. Bosse känner sig osynlig i skolan, men trivs med att vara själv i skogen. Utan att avslöja för mycket kommer det att ske vissa möten under historiens gång.
Omslaget till “En stor liten vän” av Per Henningsson
Fågelskådaren Per Henningsson har både skrivit och illustrerat boken. Han har använt fotografier som grund och sedan målat med “digitala penslar” för att få dem att framstå som målningar. En teknik som fungerar väldigt bra för boken. Det finns en fin lyster i bilderna och det är lätt att känna igen sig i gärdsmygens grönskimrande favoritmiljöer. Man kan riktigt känna solen lysa genom lövverken och den starka lilla sångarens klassiska pose med stjärten upp i vädret går inte att titta på utan att le. Det finns något nyfiket över hela dess uppsyn, det är vi nog många som upplevt, så det är inte konstigt att Bosse känner att den söker kontakt.
“En stor liten vän” är något långrandigt berättad, inte minst i dialogerna, men historien om de båda mer eller mindre frivilliga ensamvargarna är fint skildrad. Vi är nog många som kan känna igen oss i Bosses upplevelser i skogen och greppet att skildra händelserna från båda huvudpersonernas synvinkel passar väl in i handlingen. Det gör det troligen också lätt för målgruppen (6-9-åringar) att drömma om att också de ska få uppleva en nära kontakt med något djur.
