Åtgärder krävs för ålen i Sverige – framför allt i sötvatten

Den europeiska ålen leker i Sargassohavet i Atlanten. Larverna, resultatet av leken, driver sedan med strömmar mot Europa. I den här fasen kallas de för glasål. Väl framme delar de upp sig – vissa stannar längs kusten, andra söker sig till sötvatten och upp i åar och sjöar där de kan leva i åratal eller decennier innan de försöker vandra tillbaka till Sargassohavet (nu som “blankål”) för att skapa en ny generation. Men på vägen utsätts de för hård press från mänskligheten. Framför allt i form av turbiner i vattenkraft och fiske.

EU kräver rapporter, skydd och återställande

I årtionden har ålbeståndet minskat kraftigt och för att försöka vända utvecklingen beslutade EU 2007 om en förordning med åtgärder för återhämtning av beståndet. Medlemsländerna ska regelbundet rapportera till EU-kommissionen om “genomförandet av sina förvaltningsplaner för ål och om de framsteg som gjorts när det gäller skydd och återställande”. I den senaste rapporten, som avser ålbeståndet i Sverige våren 2024, framgår att situationen fortfarande är allvarlig. Framför allt i inlandsvatten.

– Ålpopulationen har minskat kraftigt under många år. Även om nedgången i rekryteringen av unga ålar till svenska vatten verkar ha stannat av sedan 2011, ligger nivån fortfarande på en historiskt låg nivå. Sverige har gjort stora framsteg i att minska påverkan på ål i kustvatten, men påverkan på ål i inlandsvatten är fortfarande för hög och här krävs fler åtgärder, säger Rob van Gemert, forskare vid institution för akvatiska resurser vid SLU.

Ser mörkt ut i inlandsvattnen

Medan den mänskliga påverkan längs kusten har minskat avsevärt och nu möjliggör en återhämtning, så ser det mörkare ut i våra sjöar, åar och andra vattendrag. Produktionen av blankål i inlandsvatten har sedan 1960 minskat från över 700 till under 300 ton per år och numera kommer över 90 procent av blankålen i svenska inlandsvatten dessutom från importerade glasålar. Sedan 1980-talet har fisket tagit 20-30 procent av blankålen och vattenkraften dödar mellan 25 procent och 60 procent av alla ålar. År 2023 beräknades endast 84 av 282 ton (under 30 procent) blankål nå havet.

Ålförordningen har en gräns på att biomassan av den ursprungliga nivån på utvandrande ål inte ska understiga 40 procent. Men i Sverige ligger den på cirka 15 procent. Den antropogena (orsakat av människan) dödligheten ska inte överskrida 60 procent, men hos oss dör 70 procent av ålarna. Dödligheten är så hög att de svenska inlandsvattnen inte bidrar till ålbeståndets återhämtning.

Åtgärder behövs

Forskarna rekommenderar därför en rad åtgärder. Dels ett samordnat arbete med andra Östersjöländer för att bättre bedöma och förvalta ålpopulationen i hela området och dels att dödligheten minskar.

– Situationen för ålen i inlandsvatten är mest kritisk. Där är det särskilt viktigt att den nya förvaltningsplanen sätter tydliga mål för hur mycket ål som ska finnas och gränser för hur mycket människan får påverka ålen. Motsvarande åtgärder måste också genomförs, så att ålen kan återhämta sig. Den största källan till mänsklig påverkan på ål i inlandsvatten är fiske och vattenkraftverksturbiner, som stod för en dödlighet av blankål på 82 respektive 115 ton 2023, så att minska dessa siffror bör vara en av huvudprioriteringarna för ålförvaltningen i inlandsvatten, säger Rob van Gemert.

Källor: SLU och Aqua reports