Ansökan om skyddsjakt på sju kungsörnar – hur stort är problemet för rennäringen?

Kungsörn. Foto: Zsombor Károlyi 

I veckan ansökte två samebyar om skyddsjakt på sammanlagt sju örnar i Norrbotten. De anser sig ha stora problem med örnarna under renkalvningstiden. Vi har gått igenom forskning för att försöka hitta statistik om hur ofta renar utgör bytesdjur för kungsörn.

Lainiovuoma sameby i Kiruna kommun vill skjuta tre örnar som påstås ha orsakat ungefär 40 renars död enbart under april månad. De döda renarna har undersökts och dokumenterats av länsstyrelsen, som dock inte dragit någon slutsats om vilket rovdjur som ligger bakom attackerna. Fyra av renarna har nu skickats till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) för att fastställa dödsorsaken.

Ren vid Nipfjället. Foto: Erik Hansson

Dessutom har Luokta Mavas sameby har ansökt om skyddsjakt på fyra kungsörnar i “förebyggande syfte” för att förhindra att renkalvar dödas när kalvningen startar i maj.

Det är Naturvårdsverket som beslutar om skyddsjakt på kungsörn och hittills har de aldrig godkänt en ansökan.

Hur är det då – i vilken utsträckning tar kungsörnar renkalvar? Det är inte helt enkelt att ta reda på.

– I de fall kungsörn tar renar är det främst kalvar och oftast på åretruntmarker där kalvningen sker. I vilken omfattning predation sker är inte helt klarlagt och det finns olika uppfattningar om det, skriver Naturvårdsverket i sin rapport “Åtgärdsprogram för kungsörn, 2011–2015”.

Det är klarlagt att Sveriges kungsörnar tycks trivas i närheten av renar. Ungefär tre fjärdedelar av kungsörnarnas lyckade häckningarna fanns inom renskötselområdet 2015, enligt länsstyrelsernas inventering. Dessutom befinner sig kungsörnen oftare intill renar under kalvning än under andra tider (Franzén R, 1996, “Kungsörnen som predator på ren”), men i en studie där vajor och hundratals spädkalvar hölls under daglig observation i 1500 timmar kunde inte en enda kungsörnspredation dokumenteras. Däremot gjordes flera skenanfall mot renarna (Franzén igen).

I en annan studie under 90-talet kontrollerades nästan 3 000 rovdjursdödade renar. Alla renar, förutom spädkalvar, som ansågs ha kunnat utsättas för angrepp från kungsörn obducerades. Av de 60 renar som skickades för obduktion bedömde Statens veterinärmedicinska anstalt att endast två var angripna och dödade av kungsörn.

–  Det visar på svårigheterna att bedöma dödsorsaken och kan även tyda på att kungsörnens påverkan på rennäringen delvis överskattas, skriver Naturvårdsverket.

I Finland och Norge har studier visat att renkalvar som påträffas i kungsörnsbon oftast har en uppskattad vikt som är lägre än nyfödda friska kalvar. Det kan tyda på att kungsörnar främst tar kalvar som är försvagade eller dödfödda (Huhtala & Sulkava, 1977; Lunde, 1985). Denna teori stämmer överens med studier (Bergo, 1990) om att kungsörnar har svårt att lyfta med byten som väger över 1 kilogram. En nyfödd ren väger normalt mellan 3 och 12 kilogram.

En stor undersökning i Finland (Norberg, 2005) på nästan 3500 radiomärkta renkalvar mellan 1997 och 2004 kom forskarna fram till att kungsörnar dödade mellan 0 och 4,4 procent av kalvarna i olika områden. Fler kalvar togs under hårda vintrar och när många renar angripits av parasiter. Dessutom var renar ett vanligare bytesdjur i norr där det inte finns så många andra bytesdjur.

1998 gjordes en norsk studie av Kjelvik med flera när 709 sändarförsedda renar följdes under ett år. 145 av dem hittades döda och kungsörn konstaterades ha dödat tio stycken – sex kalvar, tre vuxna och en med “obestämd ålder”.

– Även om kungsörn kan döda stora byten och åtminstone teoretiskt ta byten i storlek som vuxna får eller renar, så måste det betraktas som mycket sällsynt och det drabbar främst sjuka eller skadade djur. (…) Det bedöms som sällsynt att kungsörn tar friska bytesdjur större än hare och tjäder, skriver Naturvårdsverket.