Det återstår bara en spillra av tallbitens utbredning nedanför fjällskogarna. Troligen på grund av att den har svårt att hitta tillräckligt med föda i områden med storskaligt skogsbruk med hög andel stora hyggen och täta ungskogar. På bilden en hona. Foto: Niclas Ahlberg
Det återstår bara en spillra av populationerna av tallbit och lappmes utanför de fjällnära skogarna. Enligt en undersökning av Svensk Fågeltaxering kan arterna snart vara utrotade nedanför fjällskogarna. Även för tretåig hackspett och lavskrika ser framtiden mörk ut på grund av att deras lämpliga livsmiljöer är för små och för få.
BirdLife Sverige har låtit Svensk Fågeltaxering granska förekomsten och tätheten av skogslevande fågelarter och jämfört områden i fjällnära skog med skogar nedanför fjällen. De kom fram till att situationen är allvarlig utanför de fjällnära skogarna för fyra fågelarter, som alla är starkt kopplade till naturskog.
Sämst tycks det gå för tallbit och lappmes. Här återstår bara 5 procent respektive 8 procent av tätheten nedanför fjällskogarna. Även för lavskrika och tretåig hackspett är situationen allvarlig. För dem återstår bara 18 procent respektive 15 procent av tätheten.
– 5 procent respektive 8 procent är väldigt låga tätheter, vilket skvallrar om att det endast är en liten spillra av populationen som återstår nedanför fjällskogarna, säger Christer Johansson, skogsansvarig i BirdLife Sverige.
Lappmesen kräver håliga träd för att överleva. Det finns framför allt i äldre skogar. Foto: Gunilla Falk
Varför har ni valt att jämföra situationen för dessa arter inom och utanför de fjällnära skogarna?
– Vår misstanke var att det skulle vara stor skillnad för dessa arter mellan de opåverkade fjällskogarna och det brukade skogslandskapet nedanför. Vi trodde kanske dock inte att skillnaderna skulle vara fullt så stora som det visade sig.
Resultatet som Svensk fågeltaxering fick fram visar tydligt att de stora och väl sammanhållna naturskogarna i fjällskogarna är väldigt avgörande för att vi skall kunna ha kvar tallbit, lappmes, tretåig hackspett och lavskrika i landet.
– Vi bevittnar sannolikt ett utdöende av dessa arter utanför fjällskogarna om inte åtgärder sätts in snarast, säger Christer Johansson, skogsansvarig i BirdLife Sverige.
Lavskrikan föredrar och lyckas bättre med häckningen i skogar äldre än 60 år eftersom dessa skogar erbjuder gott skydd från rovfåglar som duvhök genom begränsat siktdjup. Foto: Gunilla Falk
En slutsats ni kommer fram till i rapporten är att flera av arterna drabbas av att deras lämpliga livsmiljöer är för utspridda och för små. Vad får det för konsekvenser i längden?
– Detta kan få och får redan till följd att de får svårigheter med reproduktionen. Till exempel genom att de drabbas av hög predation och dödlighet. Speciellt vinteröverlevnaden kan vara en flaskhals för överlevnaden eftersom de då behöver utöka sina födosöksområden för att hitta tillräckligt med mat. Eftersom kärnområden för arterna är betydligt färre och mindre i yta riskerar de därför att drabbas av dessa ”kanteffekter”, som innebär att populationen fragmenteras och snabbt kan minska i antal. Vetenskapen kring artbevarande pekar dock mot att det är mycket viktigt att storleken på områdena är viktiga för att behålla arterna.
För att vända på utvecklingen vill BirdLife Sverige se tydliga åtgärder från myndigheter och skogsbolag.
– Vi anser att all avverkning av all obrukad skog (så kallad kontinuitetsskog) i fjällskogarna och de skogliga värdetrakterna måste upphöra. Vi anser också att stora skogsägare i skogliga värdetrakter bör bidra till restaurering av skog i värdetrakter för att rädda kvar dessa fyra arter.
Tretåig hackspett kräver mer död ved än vad som erbjuds i skogar påverkade av skogsbruk. Foto: Erik Hansson
BirdLife Sverige anser också att myndigheterna “bör göra bedömningen” att tallbit, lappmes, tretåig hackspett och lavskrika saknar god bevarandestatus nedanför fjällskogen, samt att det ska göras inventering av fåglar i fjällskog och i skogliga värdetrakter inför avverkningsanmälningar.
– Det viktigaste nu är att skapa varaktiga skydd och hänsyn till de områden där arterna fortfarande finns kvar. Detta är också ett sätt att motverka den förflyttning av utbredningsgränser som sker genom klimatförändringarna. Finska studier har visat att förekomsten av nordliga arter har minskat mindre inne i än utanför skyddade områden, i närheten av deras utbredningsgräns. Detta gäller i högre utsträckning arter som är beroende av skyddade område, vilket kopplas samman med att här finns större delen av de äldre opåverkade skogsområdena kvar, förklarar Christer Johansson.
Källor: BirdLife och “Fåglar på standardrutter i och utanför skogliga värdetrakter“
