Åkersorkar visar att kärleks­relationer lämnar spår i hjärnan

Dopamin påverkar människor och andra djurs vilja till lust och njutning. Det kan röra sig om kärlek, men även saker som socker, nikotin och narkotika. Vi får betydligt mer dopamin i hjärnans belöningssystem om vi träffar en person vi tycker mycket om jämfört med någon vi ogillar.

– Som människor definieras hela vår sociala värld i princip av olika grader av selektiv önskan att interagera med olika människor, oavsett om det är din romantiska partner eller dina nära vänner. Den här forskningen tyder på att vissa människor lämnar ett unikt kemiskt avtryck i vår hjärna som får oss att upprätthålla dessa band över tid, säger huvudförfattaren Zoe Donaldson, docent i beteendevetenskaplig neurovetenskap vid CU Boulder.

Dopamin viktigt för präriesorkars parrelationer

Forskningen som nämns är en ny studie som genomförts på präriesorkar, som tillhör släktet åkersorkar. Präriesorkar lever nämligen monogamt och bildar långvariga par. Något som enbart 3-5 procent av alla däggdjur gör. Tidigare studier har visat att präriesorkar verkar trösta oroliga artfränder och sörja en förlorad partner.

Den nya studien visar att signalsubstansen dopamin spelar en avgörande roll för att hålla “kärleken” vid liv i deras parrelationer. Forskarna kunde se en kraftig topp i dopaminet dels när sorkarna försökte ta sig fram till sin partner genom att dra i en spak som öppnade en dörr, dels när de gosade och sniffade på varandra. Med en slumpmässig sork på andra sidan dörren syntes inte alls samma dopaminflöde.

– Detta tyder på att dopamin inte bara är viktigt för att motivera oss att söka upp vår partner, utan att det faktiskt strömmar mer dopamin genom vårt belöningscentrum när vi är med vår partner än när vi är med en främling, säger Anne Pierce, som också var inblandad i studien.

Dopaminkopplingen minskar med tiden

Forskarna undersökte också vad som hände med sorkarna om de hölls separerade i fyra veckor – en väldigt lång tid i deras värld. Då minskade dopaminpåslaget så mycket att det nästan var borta.

– Vi tänker på detta som en slags återställning i hjärnan som gör att djuret nu kan gå vidare och eventuellt skapa ett nytt band, säger Zoe Donaldson.

Källor: Current Biology och University of Colorado Boulder