24 timmars insats av gnagare syns i biologisk mångfald 40 år senare

Den 18 maj 1980 fick Mount Saint Helens ett utbrott. Vulkanen, som ligger i delstaten Washington, förbrände allt levande på flera mils avstånd och det skulle dröja länge innan berget återfick något som liknade den tidigare mångfalden av växter och djur. Men några forskare fick en idé: vad skulle hända om några kindpåsråttor, närmare bestämt arten Thomomys talpoides, skulle introduceras på berget? Hur skulle det påverka markfloran?

Kindpåsråttorna gräver sig ner i jorden, ungefär som mullvadar och har visat sig kunna flytta 227 kg jord per månad och individ. En normalstor population förflyttar 38 000 kg jord per hektar och år.

24 timmars grävande av gnagare

1983, drygt två år efter utbrottet, gjordes testet. Några kindpåsråttor släpptes ut på begränsade ytor och var bara på berget i 24 timmar innan de togs bort igen. Då hittades bara ett dussintal växter som klarade att överleva i askan och jorden.

– De betraktas ofta som skadedjur, men vi trodde att de skulle ta gammal jord, flytta den till ytan och att det skulle vara där återhämtningen skulle ske, säger Michael Allen, mikrobiolog vid UC Riverside.

De fick rätt. Nu, mer än 40 år senare, har det gjorts en studie som undersökt mångfalden i området. På de platser där kindpåsråttorna grävde i jorden och askan i 24 timmar var svamp- och bakteriemångfalden påtagligt högre. Det märktes redan sex år efter experimentet. Då hittades 40 000 växtplantor på ytorna som behandlats av gnagarna. I omgivningen var det mestadels kargt.

Kindpåsråttorna hjälpte till att blanda om i jorden och hjälpte svampar att etablera sig. Dessa svampar underlättade i sin tur för växterna att etablera sig.

– Med undantag för några få ogräs är de flesta växtrötter inte tillräckligt effektiva för att på egen hand få i sig alla näringsämnen och allt vatten de behöver. Svamparna transporterar detta till växten och får i utbyte kol som de behöver för sin egen tillväxt, säger Allen.

Stor skillnad på återhämtning i gammal skog och kalhygge

På en annan plats på berget växte en gammal barrskog. Forskarna oroade sig för att askan skulle döda träden, men tack vare att mykorrhizasvampar plockade upp näringsämnen från de tappade barren kunde de hjälpa till att driva på trädens snabba återväxt.

– Träden kom tillbaka nästan omedelbart på vissa ställen. Allt dog inte som alla trodde, säger Emma Aronson, miljömikrobiolog vid UCR och medförfattare till artikeln.

På en annan plats hade en skog kalhuggits innan utbrottet. På det flera hektar stora området fanns inte samma förutsättningar att ge näring åt marksvampar.

– Det finns fortfarande inte mycket av något som växer på kalhygget. Det var chockerande att titta på den gamla skogsmarken och jämföra den med det döda området, säger Emma Aronson.

40 år efter vulkanutbrottet har alltså den gamla skogen återhämtat sig, men kalhygget har fortfarande knappt några arter.

Källor: University of California och Frontiers in Microbiomes