Naturupplevelsen: Oförglömligt möte i naturen

Jag tror fortfarande aldrig att jag ångrat att jag ställt klockan riktigt tidigt för att ge mig ut i naturen. Den här dagen skulle bli ännu ett exempel på att det alltid lönar sig att vara ute i tid.

Läs även: • Andra delar i vår artikelserie Naturupplevelsen.

Jag befann mig i Härjedalsfjällen och hade bestämt mig för att bege mig upp på Mittåkläppen. Utsikten därifrån är helt fantastisk och vägen upp till toppen går inte av för hackor den heller. Larmet ställdes på 03:00, men av någon anledning vaknade jag redan 02:30 och begav mig iväg efter en snabb frukost.

Några morkullor, en fjällvråk och en dalripa sågs längs vägen till parkeringen och genom fjällbjörkskogen möttes jag av en något osynkad symfoni av bergfinkars bräkande, lövsångarnas finstämda strof, rödvingetrastarnas lätt vemodiga sång och en blåhakes gnisslande melodi.

När de krumma träden övergår i snår och därefter i dovt färgade mattor av ljung förändras också ljudbilden. De skickliga sångfåglarna övergår i mer sparsmakade strofer. Ängspiplärkornas höga visslingar, ringtrastarnas gnisslande flöjttoner, ljungpiparnas fjällsignaturmelodi och fjällripornas plötsliga knorrande.

Efter den något påfrestande vandringen upp på Mittåkläppens 1200 meter över havet breder landskapet ut sig runt den platta toppen. Det känns som om man ser hela fjällvärlden. Jag lägger ifrån mig ryggsäcken och bestämmer mig för att gå runt på toppen och leta efter berglärkor som ska kunna häcka här uppe. Det ligger fortfarande fläckvis med snö på sina håll och vinden gör att temperaturen kryper neråt.

LÄS ÄVEN: • Vår guide till södra fjällen i Härjedalen och Dalarna.

På bergets nordsida ställer jag mig och spanar ut över vidderna. Plötsligt reagerar jag på något vitt som rör sig. På bara kanske 150-200 meters håll stannar den här vita fjällräven upp och tittar på mig. Jag minns inte vad jag sa, men jag kunde inte hålla inne med ett tyst utrop medan jag lugnt och stilla lyfte kameran och tog en serie bilder.

Jag försökte stå helt stilla och inte göra några hastiga rörelser, men efter tre sekunders studerande av mig sprang fjällräven över åsen och försvann. Jag stövlade iväg till ett område med bättre utsikt och stod i minst 20 minuter och bara spejade över vidderna, men den kritvita fjällräven gick inte att se igen.

Jag insåg att jag frös och gick tillbaka till min ryggsäck, hittade en plats i lä och åt frukost med den enorma utsikten framför mig. Ängspiplärkornas dalande spelflykt över stupet vaggade mig in i en tupplur. En liten stund senare väcktes jag av fjällvärldens mest alarmliknande läte – fjällpiparens taktfasta pipande. Den flög förbi tätt över huvudet på mig och avverkade på några sekunders flykt en sträcka som det tagit mig en halvtimme att klättra upp för.

När jag sänker blicken igen upptäcker jag att jag har sällskap av en ringtrast som samlar in föda åt sina ungar. Samtidigt som morgonsolen börjar bryta igenom molnen samlar jag ihop mina prylar, tar en fruktlös sväng bort till platsen där jag såg fjällräven och börjar sedan min vandring nedför branterna.

Det sägs att lycka i livet inte handlar om de stora lyckostunderna utan om någorlunda frekventa upplevelser av glädjeämnen. Det är svårt att avgöra om det är det ena eller andra i fjällvärlden. Här upplever åtminstone jag båda delarna. Nu kan jag dessutom plocka fram minnet av de tre sekunderna med lyckorus när jag och fjällräven stirrade på varandra och på så sätt även framkalla framtida glädjeämnen. Fjällvärlden har den förmågan för mig.

LÄS ÄVEN: • Fjällen fungerar som egenterapi.