Vargspår. Till vänster en bredare framtass, till höger en smalare baktass. En snusdosa är 7 cm i diameter.
Vargturism är troligen ett ord som väcker känslor från många håll. För min del väckte det starka känslor av spänning och inlevelse.
LÄS ÄVEN: • Vår avdelning om naturturism från hela Sverige.
Vi är ute i ett naturreservat med två erfarna spårare. En i gänget har precis hittat ännu ett spår efter varg. Vi försöker nu följa hur de tre vargarna rört sig och vad de haft för sig. Observera att det inte är tillåtet att följa efter vargspår – du får enbart följa dem bakåt.
Det är spännande. Inte för att vi är så dåligt pålästa att vi gått på skräckprograpandan och är rädda för en vargflock, utan för att det är häftigt att leva sig in i hur vargarna rör sig. Hur de springer fram mellan granarna, plötsligt delar upp sig och återförenas några hundra meter längre fram.
Upplevelsen blir ännu mer intensiv och levande av att spårarna samtidigt berättar hur vargarna uppför sig och hur vi ska tolka spåren i snön. Vi får se hur spåren ser ut när vargen travar i lugn takt, hur de tar ett språng upp för en slänt och hur de ökar takten.
LÄS ÄVEN: • Naturfilm: Lär dig känna igen vargspår
Plötsligt visar spåren hur vargarna börjar sätta av i galopp. Något har fått dem att öka tempot. Har de blivit skrämda av en människa? Har de fått upp spåret efter något? Efter en kort sträcka där tassavtrycken har betydligt längre avstånd från varandra i det högre tempot hittar vi anledningen – älgspår! Vi följer just nu tre vargar som jagar en älg. Precis här, för bara ett drygt dygn sedan.
Att hitta vargspår bland alla gropar av nedfallen snö från träden är en stor utmaning. Foto: Erik Hansson
Spåren fortsätter in genom skogen, bredvid en liten myr, över mossklädda stenar och under de rejäla skägglavarna i träden. Ljuset börjar dock bli svagt och de här spåren kan lika gärna fortsätta i flera kilometer utan att vi hittar något mer. Vi ger upp spårningen, men minnet av den bär jag med mig.
• Vår avdelning om naturturism.
Det är en helt annan upplevelse att leta vargspår i en vacker skog än på ett ödelagt kalhygge. Foto: Erik Hansson
Att spåra varg samtidigt som en kunnig person berättar om det är en fantastisk upplevelse. Jag förstår om de flesta som läser det här undrar om man har stor chans att få se varg under en sådan här spårning. Det är en naturlig fråga, men vargar är rädda för människor och håller sig undan. Att få se dem är väldigt svårt, men det är en upplevelse bara att följa deras spår och vistas i deras livsmiljö. Jag lovar.
Om du inte tror mig, så kanske du tror National Geographic, som utsåg vargspårning i Dalarna till en av världens 50 bästa guidade upplevelser.
Tillsammans med matlagning vid lägerelden och chansen att höra ylande vargar på natten så är det en given naturturism-aktivitet. Inte bara för naturnördar som älskar allt som har med naturen att göra. Det passar för hela familjen. Självklart under kontrollerade former, med stor hänsyn till djuren och i mindre skala.
Problemet är bara att det är oerhört svårt att skapa en verksamhet runt vargar. Dels för att det är tidskrävande att leta efter spår och hålla koll på var vargarna befinner sig (de rör sig snabbt och över stora ytor), dels för att det nästan kräver snö för att vara möjligt, men framför allt för att själva produkten är under ständigt hot. Det har hänt vid flera tillfällen att det fattas beslut om att skjuta bort vargar i revir som ingått i naturturism-verksamhet. Plötsligt är den inkomstkälla, som folk lagt mängder av timmar på att skapa, bara borta.
Förutom den lagliga licens- och skyddsjakten så är dessutom den illegala jakten ett stort och utbrett problem. Uppemot 50 vargar om året skjuts illegalt i Sverige. I ett land där vi har ungefär 350 vargar.
Det finns dessutom åtskilliga exempel på naturturismföretag som arbetar med vargturism som fått problem med griniga gubbar med gevär som hatar varg. Det är oerhört känsligt att ens prata om det. Många håller tyst.
Att uppleva vilda vargar i vackra svenska skogar skulle kunna bli en naturturism som lockar folk från när och fjärran. Men vem vågar satsa på vargturism när det plötsligt beslutas att ett helt revir ska skjutas bort? Eller om skogen som turisterna ska få uppleva en dag bara är ett artfattigt kalhygge?
Vargrevir är stora – ofta 600-1000 kvadratkilometer. Så stora områden med skyddad natur har vi inte på många håll i Sverige och det försvårar situationen ytterligare för naturturismföretagen. Det är en sak att spåra varg i en vacker gammal skog och en helt annan att leta spår på ett ödelagt kalhygge. Det förstnämnda är fullt möjlig naturturism. Det sistnämnda, som blir ett allt vanligare enda alternativ, är knappast något som lockar kunder.
Det skryts ofta om Sverige som turistland. Det är dags att också ge naturturismnäringen möjligheter att skapa långvariga verksamheter och upplevelser som inte kan försvinna från en dag till en annan. Något som bland annat Ekoturismföreningen jobbar med.
