Bildreportage från naturfotografens besök på ett brushanespel

Niclas Ahlberg har tidigare gjort bildreportage från bland annat Svalbard, Varanger och Hornøya, björnfrossa i Finland, tjäderspel i Dalarna, Gotska Sandön och Ungern. Den här gången har han varit i Finland och beskådat brushanarnas märkliga spel och följt med på en händelserik ugglekväll.

“Jag är ganska impulsiv. Ibland alltför så. Efter Vårgårda fotofestival i höstas bokade jag in en resa till Finland för att fota brushane trots att jag vet att när maj väl kommer vill man inte vara någon annanstans än på Gotland. Där finns ju också brushanar på våren som ibland spelar när de rastar på sin väg norrut mot häckplatserna. Jag har dock lagt ganska mycket tid på att få bilder på spelet men aldrig lyckats få några bilder på spel mer än på långt avstånd. Min förhoppning var nu att få bra bilder av detta.

Liminka bay ligger ca en halvtimmes bilfärd från Uleåborg och är en viktig häcklokal och rastplats för många fågelarter och individer.

Sagt och gjort jag åkte till Finland. Närmare bestämt till Uleåborg. Därifrån vidare en halvtimme med hyrbil till Liminka bay. Där finns ett finfint Naturcenter som dessutom har ett hotell med fem rum. Under brushanespelet finns det möjligt att hyra gömsle för att komma nära och inte störa spelet. Upplägget drivs av Finn Nature med Jari Peltomäki och han fru Kaisa. Ett trevlig naturälskande par. Jari är flerfaldig vinnare i diverse fototävlingar och har fotat natur sedan 1989. På den tiden var det svårt att fota. Jag imponeras av fotografer som började med diafilm. Det var ett annat tänk. Man fick noga skriva upp exponeringar man använde och sen vänta ett par veckor på att filmen skulle komma tillbaka från Kodak för att se om man exponerat rätt. Det är annorlunda idag när man bränner iväg några tusen skott på ett pass och omedelbart kan justera exponering etcetera och se resultatet direkt. Att ta en skarp rätt exponerad bild idag är inte svårt. Idag krävs mer än det för att ta en bild som sticker ut.

I Liminka finns gömslen på två platser. Dels ett antal gömslen vid en översvämning och dels mot en liten vall 200 meter därifrån där själva spelet sker. Man får fritt välja i mån av plats och har man några dagar kan man variera ljus och plats för att få så stor variation av bilder som möjligt.

Gömslena är som små lådor och den låda jag valt första kvällen har en glasvägg som jag valde då de fåglarna inte skyggar lika mycket för den som för varianten där kameran sticker ut utanför gömslet. (Dessvärre upptäcker jag vid resans slut att i princip alla bilder jag tagit i detta glasgömsle är suddiga. På något sätt har det blivit någon brytning genom glaset som gjort att allt blev suddigt.) Det är ganska trögt. Brushanarna har minskat med ca 80% på ganska kort tid och nu häckar bara ungefär 100 par i Liminka. Den märkliga våren som började sent och sen övergick i sommar verkar har snurrat till det för fåglarna också. Troligen har många av de fåglar som rastar här istället flugit vidare i det fina sträckvädret till nordligare häckplatser. Det stora raset för brushanar är en minskande tillgång till slåtterängar och betade strandängar som utgör häckplatser. Dessutom jagas de en del på övervintringsplatserna i Senegal.

Det invecklade brushanespelet 
Ett forskarteam på Uppsala Universitet har i studier visat att det som skiljer de olika hanarna åt är en specifik kromosonförändring som uppstod för ca fyra miljoner år sedan.

Det finns tre olika typer av brushanehanar. De har helt olika fjäderdräkter och helt olika roller i spelet. De varierar framförallt i färg på halskragen som är allt från vit till svart med allt däremellan.
De mörka eller kraftfullt färgade hanarna är aggressivare, kallas för ”suveräner” eller independents. De är de vanligast förekommande i spelet ca 80%.

De ljusa, ofta med vit halskrage, är mer undvikande och passiva, kallas ”satelliter” och utgör cirka 20 % av hanarna. Den tredje, och mest ovanliga morfen, är de ”intermediära” eller ”Faeders” som är hanar men bär en honfärgad dräkt året runt. De är väldigt ovanliga och dessa utgör cirka 1 % av hanarna.

Jag tyckte det var svårt att se något mönster i korrelationen, uppträdande och koppling till fjäderdräkt.
Här är några av kombattanterna.

Denna individ hade ett tydlig revir vid en tuva som den försvarade de tre gånger jag besökte spelplatsen.

Den här individen hade en fjäderdräkt i färgen Grizzly (flugbindarterminologi). Han verkade ambulera lite runt hela spelfältet. Möjligen var han en satellit.

Denna individ kom och besökte spelplatsen lite då och då och verkade inte ha något område som han försvarade.

De ser för lustiga ut med sina kragar och mössor. Man får många associationer till allt möjligt. Mest tycker jag de påminner om karaktärer i Ludvig XIVs hov. De struttar runt med sina peruker, bugar sig och ser ibland förorättade ut. Blir de tillräckligt kränkta blir det duell. Viss likhet finns också med delegaterna i House of Lords i det brittiska parlamentet.

Ansiktets sidor är som ni kan se täckta av vårtor, och visar att de är parningsredo och de ger också visst skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och kan i sällsynta fall döda varandra.

De kan fajtas rejält och i sällsynta fall går det så långt att någon av kämparna dör.

Going in for a kill

De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1×1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan försöker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna använder ett camoflage genom att se ut som en hona. De försöker sno till sig en parning när en hona kommer förbi. De råkar dock själva ut för att bli betäckta av andra hanar eftersom de andra tar dem för en hona. Ja ni hör det är fullt med intriger och ingredienser gott nog för en långkörare på Netflix.

När man spenderar ett antal dagar på samma plats lär man känna individerna eftersom de ser så olika ut. Man vet vilken tuva de försvara och vilka som är Satelliter är väldigt tydligt, då de oftast lägger sig ned och flyr konflikterna. Jag såg tyvärr ingen intermediär eller ”faeder” vad jag vet. Svårt att säga eftersom de är lika honorna.

Förutom spelplatsen fanns även gömslen vid en vattensamling där brushanar och andra fåglar åt och drack.

Vid vattensamling födosökte brushanar i pausen i spelet.

Ibland blir vattensamlingen för trång för de testosteronstinna brushanarna så att de drabbar samman även i matpausen. Vilket ju var precis vad jag hoppades på.

Här är vattensamlingens ägare. Alla som satte sin fot här utom möjligen rödspoven fick sig en omgång.

Rödspov är nog en av de snyggaste arterna. Den har ett nobelt utseende och rör sig som en modell.

I solnedgången ropar en storspov. Kanske meddelar han sin ruvande hona att han är på väg.

En flock tranor drar vidare norrut efter att ha tankat bränsle på den fina rastlokalen.

Ugglekväll
Jag fick möjlighet att följa med Jari och Kaisa när de var ute och kollade pärluggleholkar. Självklart tackade jag ja till denna möjlighet. Det är rekordår med ugglor i år så om häckningarna går bra kan vi förvänta oss en förbättring av antalet för de flesta arter.

De första tre holkarna vi kollade var tomma. På väg till nästa holk passerade vi en stor björkdunge omgiven av åkermark. Runt den platsen hade en av Jaris guider sett en hökuggla som jagat bort en jorduggla häromkvällen. Det kunde tyda på att de häckade i dungen och vi gjorde ett försök att hitta boet. Vi traskade runt i den fina gamla björkdungen. Sumpigt och fint. Som gjort för vitryggig hackspett, som tydligen också finns i området. Vi har gått runt en god stund när jag hör en hökuggla sjunga. En melodiskt rullande sång. Jag får en ganska god uppfattning om riktning och ropar till mig Kaisa och Jari. Efter några minuter hittar jag ett gammalt kråkbo och tycker mig se något som rör sig i boet.

En av hökuggleparet kollar in de störande typerna. Vi lämnade platsen snabbt efter några bilder för att inte störa häckningen.

En av guiderna hade sett en lappuggla inte långt från där vi var. Han misstänkte på beteendet att det kunde vara häckning. Vi hittade den ungefärliga platsen och gav oss in i ytterligare en fin sumpskog.

Vi spred ut oss och letade runt i den fina sumpskogen full av älgspår, björnspår och vildmarkskänsla.

Vi ger oss in i en magnifik sumpskog med älg och björnspår. Vi hittar efter en stund ett lappugglebo som blåst ned från en trädklyka. Tre ägg på marken. Ett är fortfarande helt men kallt och dött.

En av lappugglorna blickar ut över markerna efter en smaskig sork. En liten blodfläck på näbben avslöjar att den varit framgångsrik i sin jakt nyligen.

På en avverkad del i en hög tal låg resterna av ett bo och på marken låg dessvärre två trasiga och ett helt ägg. Det förklarar det avvikande beteendet från lappugglan tidigare. Den hårda blåsten hade förmodligen fått boet att gungas loss från sina fästen i tallklykan med ödesdiger konsekvens. Det positiva är dock att det finns tid att hitta ett nytt bo och försöka igen.

En liten bit längre bort sitter förmodligen paret som just avbrutit häckningen. De ser molokna ut men det gör ju å andra sidan en lappuggla jämt.

Precis där vi parkerat för att titta på lappugglorna finns ytterligare en pärluggleholk. Vi går en kort bit på en stig som för oss genom en underbar gammelskog med tjock mossa och skägglav i de vackra granarna. Där sitter en holk som är smakfullt gjord av en gammal björk. Pärlugglan hör oss komma och kikar lugnt ut på oss. Det är faktiskt första gången jag ser en pärluggla. Jag har hört den åtskilliga gånger men då den är nattaktiv har jag aldrig fått syn på den.

Pärlugglan stirrar på oss men verkar helt lugn av vår närvaro. Vi tittar på varandra en stund innan vi backa ut ur den härliga gammelskogen.

Vi åker vidare och hittar ytterligare en lappuggla på ett fält på vägen tillbaka. Helt galet. Totalt åtta ugglor på tre timmar i fält.

Norra Finland har en fantastisk natur och artrikedom. Det vore kul att bila sig upp hela vägen över till Sverige och ner till Stockholm under 2-3 veckor. Men det får nog vänta några år eller till nästa liv.

En sista soluppgång möter mig innan jag lämnar Finland och Liminka Bay ett minne rikare.

Sista morgonen är jag i gömslet vid vattensamlingen och väljer nu ett gömsle där kameran är ute i luften. Orrarna spelar på våtmarken ackompanjerad av rastande tranor och några morgonpigga grågäss. Någon handpumpar vatten med en gammal pump. Det är rördrommen som sjunger vackert på rördrommars vis. En storspov spelflyger för sig själv . En skrattmås blir morgonens första gäst utanför gömslet. Som så många gånger förr är den först på plan och jag knäpper några bilder med canons ögonblicksfrysare.

Jag lämnar Liminka Bay nöjd med vistelsen men inte helt nöjd med bilderna. Men det kan man heller inte räkna med att vara jämt. Jag fick en hel del fina exponeringar på minneskortet i hjärnan. Det är minst lika viktigt om inte viktigare.”