Krönika: “Skydda 0,000067 procent? Nej, det går inte”

Äntligen befinner jag mig i de 0,005 procenten. Ensjölokarna. Hälsinglands enda urskog. Glimtar av sol, sedan nya moln. De skrider snabbt och stänker regn. För en stund känns det som om jag fastnat i anhopningen av lågor och drypande parasoller av nordbräken, rönnskott och trinda smågranar.

Jordmånen väster om den nedre loken är ovanligt bördig, ingen bäck tömmer den. Istället dräneras den saktmodigt genom jordlagren och höjer och sänker vattennivån mellan vår och höst med ibland två meter. Artrikedomen blir därefter. Och grovleken. Vid bäddarna tornar mäktiga aspar, bakom dem skänker granar breda som husgavlar skugga åt prunkande ormbunkar och mossor.

Väl tillbaka på stigen lägger jag ut sittdynan och sjunker ner, torkar regn och svett ur ansiktet. Slår armarna kring knäna och iakttar ihopkurad på skogens botten hur granspirorna slänger i blåsten. 0,005 procent. Så lite finns det alltså kvar av skog som betraktas som aldrig genomhuggen i Hälsingland. Uträkningen finns i “Hälsinglands Flora” av Anders Delin med flera, men framför allt av Delin, skogskämpen, legendaren. 0,005 procent, det vill säga de 30 hektar som fridlystes från början när Ensjölokarna blev Sveriges första domänreservat 1924. Initiativet kom från byråchef Thorsten Hermelin på Domänstyrelsen som efter 20 års arbete i olika delar av Norrland menade att kring lokarna, ett ord från nordvästra Hälsingland som betyder liten vattensamling, fanns den äldsta orörda skog han sett i hela landet.

På Hermelins tid hade trävarubolagen rumsterat om omättligt i ett halvt sekel, styvsint angelägna om att tömma hela Hälsingland på kvalitetsvirke. Att träden kring Ensjölokarna undkom huggarlagen berodde på att arbetet med en intilliggande flottled drog ut på tiden: det hann bli 1900-tal och med det nya seklet kom ideér om naturvård. 1909 instiftades de första nationalparkerna. Samma år bildades Svenska Naturskyddsföreningen. På Domänstyrelsen togs beslut om att skydda skogar med särskilda värden i kronoparkerna, som statens skogar kallades på den tiden. I kronoskogen runt Ensjölokarna återstod 400 hektar urskog. Hermelin föreslog genom sitt ombud Otto Klemming, jägmästare i norra Hälsingland, att 49 hektar skulle sparas, “för att så vitt möjligt bevaras”, då “där någon avverkning aldrig torde förekommit”. Alltså för att urskog helt enkelt fanns kvar som exempel på vad som en gång funnits. Inte bara platsen i sig, utan urskogen som företeelse, stod under hot.

De föreslog 49 hektar, det blev trettio. Idag är reservatet 96 hektar stort, men det som tillkom 2008 är inte urskog. Hamra nationalpark i sydväst sju mil bort är idag på 1 383 hektar, men den ursprungliga parken från 1909 var på 28 hektar.

Föresatsen var god, kunskapen dålig.

Begreppet ekologi var okänt utanför akademiska kretsar och skulle så förbli i ytterligare några decennier. Idag sysselsätts tusentals forskare världen över av bevarandebiologi, öbiogeografi, utdöendeskuld och metapopulationsforskning om tröskelvärden för fragmenteringseffekter och ekologisk kollaps. Vad krävs för att förhindra utdöende? Hur stort bör ett reservat vara för att inte förlora sin artsammansättning, inte förslappas som ekosystem, inte sina likt en källa på dränerade marker? Hur stor del av det omgivande landskapet bör också skyddas för att ett öliknande reservat ska fungera som avsett och behålla sin mångfald? När börjar rester av en skog bli bara skogsliknande rester av vad skogen var?

49 hektar. Det fanns fyrahundra. Trodde Hermelin att det var att be om för mycket? Han fick trettio.

Han visste naturligtvis vilka han hade att göra med, han var själv byråchef. Turerna kring bildandet av nationalparken Hamra var han självfallet väl insatt i, kanske hade han dragit vissa slutsatser därifrån. Vid avgränsningen föreslogs nationalparken Hamra innehålla 23 hektar timmerskog och åtta hektar myr. Domänstyrelsen protesterade, det var tre hektar skog för mycket. Avgränsningen gjordes om, hamnade på 19,94 hektar skog och åtta hektar myr. Nu kunde kung Gustav V få klubba beslutet.

Hur många procent var tre hektar av Domänstyrelsens totala skogsinnehav i slutet av 1908? De ägde då väldigt exakt 4 571 791,75 hektar. Tre hektar av det är 0,000067 procent. Det låter inte så mycket.

Siffror är också ett språk. Hur noga du är säger något. 0,005 procent är inte 0,005 procent i verkligheten. Det är en uppskattning och som sådan ungefärlig och en god uppskattning är användbar därför att den inte är osant ungefärlig. Skog är inte millimetrar på en linjal, den lever, är sant ungefärlig till sin utbredning i både tid och rum. Den är inte kubik. Kubik är skogsindustrins språk. Ett sifferspråk om pengar, om träd som ekonomiskt hanterbara kubenheter om en gånger en meter. Det är ett språk som syftar till att ta ungefärligheten ur skogen och förvandla den till varor. Med m3sk och m3fub fås det ursprungliga ekosystemets ohanterlighet ur beräkningen och du kan börja räkna på vad du som bolag tjänar på att anlägga ett inkomplett ekosystem som du tror dig kunna hantera.

0,000067 procent, nej nej nej, det går inte.

Det har vi inte råd med.

Myggen driver mig vidare, jag söker mig tillbaka och står och spanar en stund över storloken. På andra sidan sitter ett par i färgglada fritidsjackor i en djup soffa av kraftigt gräs och fikar i solen som bryter fram allt oftare. Vid entrén stod två bilar när kom. Jag känner mig som en turist på besök och störs av det, värjer mig, vill få samma känsla här som i skogen hemma som jag ju kommit att älska bland annat just för att så få fikar i dem att möten bortom leder, vindskydd och put&take-tjärnarnas grillplatser knappt förekommer, är märkliga, udda, något så utöver det vanliga att det blir en händelse att spekulera över. Här är jag inte bortom allfarsvägarna, jag inser det. Ensjölokarna tillhör de få naturreservat som på sommarhalvåret besöks dagligen. Det finns en särskild parkering för bussar, bara det.

Jag går upp i skogen väster om vägen. Blockigare, lingonrisigare, talligare. Vitgrå, silkesgrå, grå med lyster. Ta alla negativa associationer ur grå och öppna för en annan syn på skog än som grön. Gammal tallskog är liksom bara grön i kanterna. Mitten är grå, brun, vit, beige kring ett högt sittande hål med ljus infallande genom kala grenar. Jag slår mig ner, först nu är det dags för termosen att komma fram. Det var det här jag kom hit för: detaljerna där helheten är garanterat hel, talltaigan när den är garanterat gammal. För att lära mig den. Kunna den som rinnande vatten. Utan ord. Som framforsande känsla. Jag lyssnar inte på dig, träd, jag förstår ändå inte vad du säger. Det är rummet du säger det i som jag är här för. Rummet som skapats av vad du säger. Rummet som pratar med stämningar istället för med ord.