Krönika: Mossans tid
Jossi Qwiberg skriver om hur det är att dyka ner i mossornas värld, men också om att se dem i ett större perspektiv, hur de "knegar för oss alla" och hur de verkar vara "naturens gröna plåster".
Kvastmossa.
Att skriva och att anlägga en stig är två ganska lika sysslor. Man väljer en terräng och navigerar den, lär känna den, försöker hitta den lättaste, intressantaste eller vackraste vägen igenom. Tycker så mycket om ordet stigfinnare att jag vill krypa in i det och stanna där. Och det är nu som det är särskilt fint att finna stig, under granarnas låga armar och bokträdens höga tak – in bland mossa som är vild av väta och som knegar för oss alla.
Den jord som täcks av mossa är mer levande, mossan förhindrar erosion, absorberar näring ur luften och bibehåller fukt. Och den sänker koldioxid utav bara helvete.
En internationell studie vid University of Sydney förra året kartlade hur stor del av planetens yta som täcks av mossa. Ytan är svindlande; 9 miljoner kvadratkilometer – en landmassa nästan lika stor som kontinenten Europa eller cirka 20 x landet Sverige. Studien utesluter de boreala skogarna och fokuserar på jordtäckande mossa, de arter som agerar täcke åt bar mark, även i öknar – soil moss. Familjen Pottiaceae lyfts fram med sina drygt 1 500 arter, en av de rikaste. Den lilla neongröna och krulliga Tortella tortuosa – kruskalkmossan – vanlig på min barndoms karga hällmarker ingår i denna stora och välgörande familj som klarar hårda förhållanden. Den fyller hela 141 sidor i Nationalnyckelns band över de nordiska bladmossorna.
Varför är det mossans tid just precis nu? Jo för det är nu fukten återvänder, den lilla tiden mellan värme och is när det är lagom fuktigt för mossan att föröka sig. När dimman smyger över markerna och regnet väcker bäckar och åar. Vissa mossor kan vänta i många år på att rätt fukt ska uppstå. Silvermossa kan försätta sina celler i en sorts dvala, kapsla in sig i ett glasaktigt membran av socker som skyddar de tunna bladen från torka.
“Kung vitmossa”.
Forskare studerar detta med samma iver som de studerar trögkrypare för att upptäcka hemligheterna bakom mutantkraften att vara nästan odödlig – alkemisternas elixir vitae.
När så rätt fuktighet uppstår så kan mossans spermier resa till äggen genom vattendropparna. De befruktade äggen blir till sporkapslar som skjuts upp på långa stängler. Men de är inte frön, snarare embryon, stängeln är en navelsträng som förser näring och vatten. När den är mogen torkar och exploderar kapseln och sporerna sprids med vind, vatten, spindlar, päls och vandringskängor. Det är ovulationer, erektioner, explosioner, ett sexliv lika komplicerat som andra sexliv – om inte mer? För mossa kan även föröka sig genom fragmentation, växtdelar som bryts loss och propagerar sig, en sorts kloning.
Björnmossa med sporkapsel.
Studien som är den första globala inventeringen av jordmossorna omfattar 123 platser på samtliga kontinenter inklusive Antarktis. Den jord som täcks av mossa är mer levande, mossan förhindrar erosion, absorberar näring ur luften och bibehåller fukt. Och den sänker koldioxid utav bara helvete. Genom mossan kan jorden absorbera lika mycket kol som släpps ut av mänsklig aktivitet på årsbasis – 6 gigaton mer än naken jord. Där andra varelser har det som tuffast gör jordmossorna sin största insats, där myllan är torr, fattig, salt eller oljig. Där kärlväxter inte orkar med; där tuffar mossan på.
I slutändan handlar varken stigfinnande eller marktäckande nödvändigtvis om den vilda, öppna naturen. Även stadsvandring kan vara en upptäcksfärd under mossans tid, det finns alltid en ny stig att finna från en punkt till en annan, oavsett terräng. Man kan räkna hur många olika mossor man passerar, för om man tittar noga så är de individuella och unikt anpassade.
Sporofyter.
Där i den övergivna askkoppens gråsvarta sörja skickar spåmossan upp sina täta äppelgröna sporkapslar. De har en elegant böjning, nickande som blåsippor. Stammarna till kapslarna lyser brandrött. Det latinska namnet Funaria hygrometica – begravningens vattenmätare — och det engelska Bonfire moss är mer talande. Där det brunnit etablerar den sig, bland kol och aska som en fågel Fenix.
”I’ve become a moss tourist.” skriver Alison Haynes i sin artikel om silvermossan. Du kan se den när du stigfinner i staden, den föredrar att täcka kulturlandskap. Kanske längs med den murknande gummilisten i bilfönstret på den där skrothögen som ännu står kvar på en parkering och drar till sig muttrande blickar? Eller mellan gatstenar. Kolla på ställen där inget annat vill växa, där växer den – Bryum argenteum – små hårda knoppar, skogsgröna med en ljus slivrig topp. Gatusilver.
Min egen skogsstig passerar björnmossans smaragdkullar, väggmossans heltäckningsmatta, husmossans våningar och kammossans röriga parad. De tre sistnämnda arterna knegar som de boreala skogarnas kvävefixerare, då de kan befalla cyanobakterier att bosätta sig bland bladen utefter behov.
Spindeldagg.
Tallarna doftar kåda i den fuktiga oktoberluften och till slut löper stigen in i en sänka, där jag försiktig nödgats göra en mycket smal sträcka, bara en fot bred, för att inte trampa onödigt på den kära vitmossan. Som att gå på en lina. Just här absorberar mossan allt ljud, vilket gör stigen tyst som bomull en liten bit.
Kalhygget som för en tid sen rumphögg min stig var sorgligt ett tag. Men nu tänker jag bana väg igenom det. Se vilka nya plantor som kämpar sig upp, vilka mossor som jobbar med att täcka och nära den nakna, upprivna jorden bland stubbar som blöder kåda och avbrutna grenar. Som naturens eget gröna plåster.
