KRÖNIKA: Allt är inte mörker i kampen för att rädda naturen. Det är viktigt att påminnas om det ibland. Flora- och Faunavårdskonferensen 2017 blev för mig just en sådan påminnelse.
• Läs alla krönikor här.
Ibland känns det överväldigande att ta emot den strida ström av rapporter om hur mycket med vår världs natur som är på väg åt pipan. Det är sällan det övervägande intrycket efter en dags nyhetsbevakning känns speciellt hoppfullt. Framför allt eftersom det är ett rent faktum att det börjar bli så bråttom med kraftfulla åtgärder, som vi dock sällan ser röken av.
En heldag på SLU:s Flora- och Faunavårdskonferensen 2017 (även kallad “årets träffpunkt för naturvårdare”) ingav dock visst hopp för mig. Inte för att det inte togs upp hur allvarligt läget är i skogen, i havet och i jordbruksmarkerna eller för att det blundades för fakta. Tvärtom diskuterades det allvarliga läget på många håll.
Nej istället var det människorna som stod för ljuset i mörkret. Lokalerna var fyllda med enorma naturkunskaper från forskare, författare, inventerare, experter, miljöhjältar och myndighetspersonal. Här fanns forskare som tillsammans upptäckt många hundra nya arter för vetenskapen, några av landets största eldsjälar, företrädare för våra stora naturorganisationer och mängder av människor som lägger ner timmar av ideellt arbete på att antingen kartlägga eller försöka rädda naturen.
Det har upptäckts en hel del sedan Linné kartlade vår natur. Vi vet idag oerhört mycket mer om arterna, deras funktioner och hur naturens system fungerar. En förutsättning för att kunna rädda dem.
Jag upplevde en stark känsla av gemenskap och kamp mot gemensamt mål – en välmående natur som vi förstår.
Här är bara ett litet urval av de inspirerande personerna som var på Flora- och Faunavård 2017:
• Per Alström, professor och taxonom på ArtDatabanken SLU, som berättade om hur Linné kartlade 3600 arter och att vi idag har upptäckt över 50 000 arter i Sverige. Vi vet allt mer om vår omgivande natur.
• Kajsa Mellbrand som mycket välförtjänt fick Artdatabankens naturvårdspris 2017 och som fått så många människor att inte längre vara rädda för spindlar utan istället kartlägga dem.
Kajsa Mellbrand tar emot Naturvårdspriset 2017 för sitt arbete med Spindelnätet.
• Dave Karlsson, projektledare på Svenska Malaisefälleprojektet, som varit med och kartlagt enorma mängder nya insektsarter och utbildat åtskilliga personer i småkrypens systematik.
• Journalister från Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur och Naturmorgon i Sveriges Radio som båda når ut till hundratusentals människor med berättelser om vår natur.
• Ellen Larsson, docent i systematik och biodiversitet vid Institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet, som upptäckt nya arter av svampar i Sverige på platser som de flesta bara går förbi, så som rastplatser och parker. Hon jobbar också med att få fler att intressera sig för att kartlägga Sveriges svampar. Där finns fortfarande mycket att upptäcka.
• Kennet Lundin, vetenskaplig intendent vid Göteborgs Naturhistoriska museum, som hittat flera nya nakensnäckor i svenska vatten och fick salen att häpnas över dessa vackra arter med namn som praktnuding, stjärnkottnuding och dubbelhornsnuding. Han berömde dessutom länsstyrelserna för att det nu skapas fler skyddade områden på västkusten.
• Miljöminister Karolina Skog, som under sitt anförande plötsligt skiner upp och berättar att “den mest fantastiska delen av mitt arbete är att få komma ut och se och uppleva våra nya skyddade områden“. Det fanns en känsla av att publiken i salen var med henne, snarare än mot henne. Kanske inte minst på grund av rekordsatsningen på skyddet av natur. Ett stort jubel utbröt även när hon fick frågan om Skogsstyrelsens inventeringspaus av skyddsvärd natur och hon svarade “Myndigheternas ansvar är kontinuerligt. Det är inte pausbart”.
• Artur Larsson, systemansvarig för Artfakta, som avtäckte den mycket lovande tjänsten Artnyckeln.se där smalbin, lockespindlar, hoppspindlar och bastardsvärmare kan artbestämmas i dagsläget, men som kommer utvidgas med andra släkten framöver.
• Mathias Jaschhof på Station Linné, som berättade om världens ungefär 1,8 miljoner(!) arter gallmyggor och hur de måste studera deras könsdelar i 400 gångers förstoring för att vara säker på vilka arter det rör sig om.
• Rebecka Le Moine och de andra i Skydda skogen som outtröttligt kämpar för att bevara våra naturskogar.
• Mattias Forshage som fick Svenska Linnesällskapets medalj för sitt kartläggningsarbete av insekter och som i sitt tacktal hyllade “amatörer som forskar med förundran som drivkraft”.
• Entomologen Mikael Sörensson, som vigt sitt liv åt att kartlägga de i snitt 0,7 mm långa skalbaggarna fjädervingar, trots att de utsetts till “tråkigast” i ett museum med 32 miljoner exemplar av arter. Han berättade med stor inlevelse om sitt arbete och sin kärlek till att lära sig mer om världens insekter. “Arter är makt! Och skönhet”, som han utbrast.
• Alla som jag “råkade” tjuvlyssna på under dagen som pratade om nya samarbeten och projekt. Jag skulle tro att det är många som vaknade upp idag med nya idéer som de vill ta tag i.
Det här är bara ett axplock. Lokalerna var fyllda av människor som dedikerat sina liv åt att kämpa för naturen på olika sätt. I stor eller liten skala. I sitt arbete eller på sin fritid.
Det ser verkligen inte ljust ut när politiker fortsätter tro på industriernas och branschorganisationernas propaganda om att frihet under frivilligt ansvar är bästa och enda väg framåt. Eller när varenda beslut om en grönare framtid möts av ramaskrin från de som kan behöva ändra på sin affärsidé eller sitt beteende. Men genom att prata med många av de som är på naturens sida fick åtminstone jag en känsla av att det finns hopp. Med oftast tragiskt små resurser, men med fantastiskt engagemang och kämparanda kan naturvänner utgöra en betydande kraft.
Mikael Sörensson, han med fjädervingarna, får avsluta den här krönikan med sin uppmaning:
Mikael Sörensson, fjädervingarnas mentor, hade ett tydligt budskap åt oss.
